För mindre än ett år sedan visste knappt någon vilka Atomic Swing var. Idag går både unga och gamla och nynnar på någon av deras hitlåtar, ”Stone me into the groove” eller ”Smile”.

– Jag vågade aldrig hoppas på att det skulle gå så här bra! säger sångaren, gitarristen och låtskrivaren Niclas Frisk.
Sedan den första singeln kom i september 1992 har Atomic Swing varit med i många TV-program och hunnit påbörja en Sverigeturné.
– När jag var liten ville jag stå och skaka på huvudet i fräsiga kläder, precis som mina idoler. Och det är ju precis vad jag får göra nu! säger Niclas.
Niclas idoler var 60- och 70-talsbanden the Rolling Stones, Doors, Clash och Jimi Hendrix. Var inspirationen kommer ifrån hörs mycket väl på hans egna låtar.
– Jag tror inte att vår framgång bara beror på att det råder en 70-talstrend just nu, säger Niclas. Vi har lyckats göra musik som tilltalar många. Så var det ju med ABBA till exempel. De var ju inte så hysteriskt bra, men deras musik passade ändå en stor publik.
Atomic Swing bildades för ungefär två år sedan. Niclas, och hans kompis sedan gymnasietiden, basisten Petter Dahlström, började då leta efter flera medlemmar till bandet.
Efter ett tag träffade de trummisen Henrik Berglund och sedan Micke Lohse som de tyckte passade perfekt med sin elorgel. Just elorglar använde många grupper på 60- och 70-talen.
Namnet Atomic Swing valde gruppen ut enligt uteslutningsmetoden.
– Atomic Swing var det namn vi tyckte lät minst dåligt av alla namnförslag vi hade, säger Niclas och ler.
”Atomic” tyckte gruppen lät modernt så det fick stå som motsats till det äldre ”Swing”, som syftar på den svängiga jazzmusik som var som populärast under 30- och 40-talen.

Niclas, Petter, Henrik och Micke kommer alla från mindre orter i Dalarna och Hälsingland. Men när de fyllde 18 flyttade de till Stockholm.
– Jag tror att det är bra att växa upp i en mindre stad, som Mora, som jag gjorde, säger Niclas. Där får man mer tid att utveckla sin fantasi.
– Nöjesutbudet är inte så stort som det är i en stor stad, så man hinner ha tråkigt. Jag tror det är bra att uppleva tristess, för då får man en egen drivkraft och lär sig hitta på saker själv.
Niclas började skriva låtar och spela gitarr när han gick på mellanstadiet. Tillsammans med några kompisar bildade han ett band. Deras stora idoler var hårdrocksgruppen Kiss.
– Själva hette vi the Fured Devils! Namnet hade jag slagit upp i ett engelskt lexikon. Eftersom jag var den som sjöng minst dåligt, fick jag bli sångaren, berättar Niclas.
– Problemet var bara att alla ville spela gitarr, så vi var tre gitarrister och en trummis i bandet.
Niclas ägnade mycket tid åt att leta efter udda musik i skivaffärerna.
– Jag såg upp till mina idoler och ville vara och se ut precis som de, berättar han.
– Musiken fick gärna vara så speciell som möjligt. Det handlade om att hitta en egen identitet genom musiken.
Men nu dyrkar Niclas inga idoler längre. På sin höjd hör han efter vilka låtar som ligger på topplistorna.
– Jag vågar erkänna att jag lyssnar på ”folkliga” bitar numera, säger han och skrattar. Nu vill jag inte vara någon annan än mig själv!

Kläderna som Atomic Swing har på sig är typiska 60-talskläder. Byxorna och tröjorna är smala. Håret är långt och kinderna är polisongprydda.
– I Mora fanns det inte så mycket mode, tycker Niclas. Jag har aldrig funderat över vad som är modernt. Vi klär oss som våra gamla idoler gjorde på sina skivomslag.
Nu är Atomic Swing själva idoler. Varje dag får de en bunt beundrarbrev. Deras första LP-skiva, ”A car crash in the blue”, släpptes i februari i år.
Fram till augusti ska de turnera genom Sverige. Fyra gånger i veckan är det spelning. Bussresorna mellan de olika spelplatserna blir långa.
– Men spelningarna väger upp de tråkiga resorna, säger Niclas. Det är annars lätt att man blir sur när man lever så nära inpå varandra som vi gör. Om man är grinig får man försöka visa hänsyn, gå undan och hålla käften, i stället för att ta ut det på varandra.
Alla i Atomic Swing är vana musiker. Niclas var tidigare medlem av bandet Perssons Pack. Vanan gör att de sällan är nervösa inför en spelning.
– Vi har blivit bra på att improvisera, säger Niclas. Nu blir vi inte panikslagna om det går av en sträng till exempel.
Niclas har skrivit låtar sedan han var liten. Han behöver aldrig sätta sig ner och anstränga sig för att hitta på dem. Han blir inspirerad av alla möjliga vardagshändelser.
– Låtarna bleknar efter ett tag när vi spelat dem ofta på konserterna. Men det blir kul igen när vi ser att publiken sjunger med.
Låtmaterial till nästa skiva har Niclas redan skrivit – i överflöd. En låt, ”Dream on”, som inte fick plats på Atomic Swings egen skiva, gav Niclas bort till den gamle rocksångaren Jerry Williams.
I Atomic Swings första hit, ”Stone me in to the groove”, blandade Niclas vilt de gamla vanliga nödrimmen och väl använda klyschorna. Att ”stone me” inte bara betyder ”stena mig”, utan också ungefär ”gör mig hög” (av knark) vill han inte kännas vid.
– Jag har inte funderat över vad ”stone me” kunde betyda, hävdar han. Låten kan handla om lite vad som helst. Jag har aldrig varit i kontakt med droger.

Inspelningen av Atomic Swings skiva tog bara tio dagar. Det är betydligt kortare tid än vad det brukar ta för många andra artister.
– Vi repeterade varje låt i en timme innan vi spelade in den, berättar Niclas. Om musikerna får anstränga sig lite för att hålla ihop låten, blir känslan mer spontan. Ljudkvalitén är inte heller så viktig, bara känslan är rätt.
Niclas tror att han alltid kommer att hålla på med musik i någon form.
– När jag gick i skolan tog jag betygen med ro, eftersom jag visste att det var musik jag ville hålla på med. Det ångrar jag nu. Jag kommer nog att sätta mig på skolbänken någon mer gång i livet. Jag är intresserad av ämnen som har med människor att göra, som psykologi och filosofi. Atomic Swing är ett band som inte vill bli bortglömda efter ett par år.
– Vi kanske kommer att spela i Atomic Swing i tio år, säger Niclas. Vi vill hålla på så länge vi tycker det är kul och kan hålla sams!