Beaver
#1
betyg: 6

Aldrig tidigare i gitarrpopens historia har ett band lyckats med något liknande.
Tänk dig att New Order, Pixies och Cure i begynnelsen hade haft en gemensam låtskrivare och liksom gjort samma låtar i samma tonart och sedan lagt dem på varandra.
En perfekt framavlad hybrid kallad Beaver.
Det finns garanterat folk i vårt avlånga land som gladeligen skulle avfärda Beaver som ytterligare ett i raden av Popsicle-wannabees. Men det spelar liksom ingen roll.
— Det är popgebitets jävla dilemma att alla ska hålla på och referera hit och dit. Vi låter som vi gör och så är det bara, säger Per Liljekvist, smått irriterad innehavare av en babyblå gitarr.
Visst gör Beaver pop efter ett liknande recept, men de lyckas ändå krydda med tillräckligt mycket egenhet och personlighet, för att undvika att framstå som ett rent plagiat.
— Att sträva efter att vara unik är bara jävligt fånigt. Vari ligger självändamålet att inte få låta som något etablerat, frågar sig Per.
— Själv har jag fått höra att vi låter som Cure och då måste vi ju vara bra. Enda skillnaden är att Robert Smith är fetare än jag, skrattar sångaren Andrej Hude som också han spelar gitarr, mest för att det ser bra ut med en Fender på magen.
Beaver har precis sound-checkat inför sin första spelning på Kåren. Allt är riggat, instrumenten stämmer och scenen är tio kvadratmeter stor. Fem man på den ytan ser minst sagt lustigt ut. Premiärnervositeten är uppenbar och inte blir det bättre av att Kår-obersturmbahnführern i grön skjorta lägger sig i och vill bestämma vilken volym som är lämplig för ett riktigt röjargig.
Vid midnatt är det i alla fall över, succén är ett faktum och drömmen om ett skivkontrakt har växt sig starkare.
— Det spelar faktiskt ingen roll vilket bolag det blir, så länge det inte är på samma som This Perfect Day. De är så jävla dåliga, tycker Andrej.
— Och vad det gäller Popsicle, kan vi bara hoppas att de dör i en tragisk bussolycka. Haha.