Det första många stockholmare tänker på när det hör talas om bandet Salt är nog deras klistermärken som är omöjliga att få bort. Klistermärken precis överallt, klistermärken på varenda trappsteg i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan.

När jag hörde Salt första gången hette de God Damn Carnival. Jag minns bara sångerskan Nina Ramsby. Hon hade brun skinnjacka. Hon var bra.
Det första jag hörde om God Damn Carnival var att det engelska skivbolaget Wiija hade fått tag i en demo, och för att få tag i telefonnumret ringde de till tidningen Pop. Nina förklarar att det bara är ett rykte.
— Några från Pop kom fram till oss efter en spelning på Fatburen och sa att om vi ville så hade vi skivkontrakt i England. Jag vet inte hur folk fick till det så. Däremot hade vi kontrakt på gång med Too Pure, men det rann ut i sanden.
Det första jag hörde med Salt var låten ”Honour me”. När Nina sjunger Salts låtar väljer hon att utelämna en del till dem som läser i texthäftet. Man fattar inte allt, det kan handla om kärlek mellan tjejer. Det kan handla om en massa annat också.
Salt har funnits i två och ett halvt år. De gillar band som Quicksand, Fireside, Souls, Pearl Jam, Afgahn Whigs, Cardigans och Tricky.
Nån som gillar Salt är engelsmannen Martin Dodd som var med och upptäckte Ace of Base och Rednex.
— Vi skickade dit en demo innan vi visste vad Mega var för ett skivbolag, vi slog upp alla i telefonkatalogen, säger Daniel Ewerman.
Kan inte Ace of Base remixa nån av era låtar då?
— Nej, men Tricky får gärna göra det, säger Jim Tegelman.