Han drömmer om ett eget hus. Men jobba, det tänker han inte göra.
Han tycker att politik är hur viktigt som helst. Men vill helst inte sätta sig in i sakfrågor. Jämställdhet mellan könen är en självklarhet och samhället tycker han ska byggas på kärlek.
ETC har träffat Promoe.

PROMOE, ELLER MÅRTEN EDN som han egentligen heter, är en del av gruppen LoopTroop.
Han började rappa 1991 och har idag hunnit bli 28 år.
LoopTroop skriver samhällskritiska texter. I låten ”Reclaim the city”, från albumet ”Modern day city symphony”, har de synpunkter på polismakten:
”Nowadays, who got rights? The people? Not quite / Can you truly say that you feel safe in daily life? / I try to rise cause the way I see democrazy / Got to be the opposite of your hypocrisy / A cop to me is like a certified murderer / who push you down mentally and physically hurting you / never protect and serving you, that’s their policy / that’s why we reclaim the streets with no apologies.”
I samma anda har de sedan gjort låtar som handlar om alltifrån polisvåld och graffiti till så kallade battle rhymes (en slags improvisationsduell mellan två rappare där man på skickligast möjliga sätt ska mästra varandra).
Gruppen kritiserar de stora skivbolagen genom att släppa allt material på egen etikett, David vs. Goliath, i samarbete med före detta hardcorebolaget Burning Heart Records, som sköter promotion och får ut skivorna.

FÖR TRE ÅR SEDAN KOM PROMOES första soloalbum, ”Government music”. Till det albumet försökte han skriva låtar om kärlek, men det resulterade ändå i samhällskritiska texter. Nu när han släpper sitt andra album, ”The long distance runner”, är samhällskritiken fortfarande stark — men den här gången med mer inslag av kärlek.
Albumets titel kommer av att gruppen under de senaste åren rest världen över och turnerat. Från Sydafrika till Japan har de hunnit med 120 konserter.
Senast var Promoe på Jamaica och spelade in låtar till skivan.
— Kärlek och politik har inspirerat till den här plattan och till alla andra plattor egentligen. Kärleken till musiken. Det låter töntigt, som en dikt. Vad jag menar med det, är den energin jag får av att göra musiken. Ibland kan man bli helt uppfylld av kärlek inför något. Man vet inte riktigt varför. Det händer ofta för mig när jag ser en film, jag blir rörd…
Vad inspirerar dig?
— Om det är mycket folk som ger positiv kritik av det jag eller vi gör, då blir jag inspirerad till att göra ännu mer. Jag blir däremot helt oinspirerad när folk klagar. Så är det mycket på Internet och då känns det bara som att luften går ur mig.
Undviker du att läsa sånt som skrivs om er?
— Nej men jag är ju aldrig inne på forum på Internet och sånt där, det är bara skitjobbigt. Men jag är inne på vår hemsida i gästboken. Och där är ju folk för det mesta rätt trevliga, så det är lugnt. Men ibland kommer folk in och vill kritisera även där och det är tråkigt.
Finns det något samband mellan politik och kärlek?
— Ja, det är klart. Samhället måste ju byggas på kärlek. Positiv energi, respekt och kärlek.
— Jag tycker att det hänger ihop allting. Just nu finns det ju ingenting sånt i samhället.
På vilket sätt då?
— Det är ju bara hårt och kallt och hatiskt. Inte alltid mellan människor men i olika institutioner som styr och ställer. Där finns det ju ingen kärlek, där är de ju bara ute efter att tjäna pengar, och då får ju inte kärleken plats. Vill man ha mycket pengar så måste man lägga ner tid på att jaga dem och då har man ju ingen tid över till roliga grejer.
— Man ska ha tur om man ska kunna kombinera ett materiellt sett bra liv med en massa pengar, och kärlek.
Vad är kärlek för dig?
— Jag kan just nu bara komma på en massa klyschiga saker att säga om hur det är att vara kär. Den frågan ställs så ofta. Jag vill inte att min kärlek ska vara klyschig, jag vill att den ska vara speciell… Den är speciell för mig enbart på grund av mig och den som jag är kär i. Det är vi som gör den speciell. Sen är ju kärlek inte bara det. Jag känner så mycket kärlek till dem i bandet och inför en massa andra människor och saker.
Talas det för lite om kärleken såsom du ser den?
— Jag tycker det talas mycket om kärlek men det fokuseras väldigt mycket på sex och andra saker, som familj och sånt… Det är vissa grejer man ska uppnå i sin kärleksrelation. Man ska ha ett perfekt sexliv och man ska få barn, antar jag. Jag tycker allt det där hänger ihop med bilden av hur en människa anses ska vara för att lyckas.

ATT SE PROMOE PÅ SCEN är en upplevelse. Han är överallt hela tiden, full av energi. Håller dig trollbunden till sista låten.
— Ibland kan jag skriva något precis som jag kände det, att jag verkligen får till det och då känns det grymt. När jag uppträder så kommer det så mycket adrenalin, det är som att jag står och darrar. Det är en stor adrenalinkälla. När jag målade graffiti fick jag samma känsla. När jag stod där bland tågen om nätterna…
Kan du beskriva den?
— Jag är ingen stor tågmålare… Graffitimålare romantiserar ju den grejen, att måla på tåg. Det vi tänkte mest på var väl straffen, de är ju rätt hårda. Det är ju synd att det ska vara olagligt. Men det där var ju en del av mig. Det som gjorde mig lycklig var att måla och göra musik och umgås med de jag umgicks med när jag gjorde de sakerna. Jag fick leva ut i musiken och i graffitin. Jag var jävligt begränsad som människa. Hur folk såg på mig i skolan och att inte vara annorlunda var jätteviktigt, men jag var ju annorlunda, och jag kunde inte göra så mycket åt det. Jag gjorde väl mitt bästa för att passa in i nåt som jag inte kände mig bekväm med och sen fick jag ut det i musiken och graffitin. Att man ska hitta sig själv i brott är synd…
— Men det var mycket nervositet inblandat med graffitimålning som gjorde att adrenalinet började pumpa och så är det lite i studion också, faktiskt… Konstigt nog.
Fortfarande?
— Ja, fast det försvinner mer och mer. Men när jag spelade in på Jamaica med folk jag inte kände, då var det lite nervöst. De är ju stora stjärnor. Jag kände däremot aldrig att jag fick någon dålig vibb av dem jag skulle spela in med, att de tyckte att det var fel att jag var där. Vi skulle göra en låt, det var det enda man tänkte på. Den skulle bli bra. Det andra verkade inte viktigt för dem och då tänkte inte jag på det heller.

MÅRTEN RÖSTADE INTE I EMU-valet. Krona eller euro spelar ingen roll, det kändes oväsentligt. Jag frågar om han inte tycker att det är viktigt att rösta, det är ju ändå en rättighet vi har som många andra saknar. Mårten håller med, men han väljer andra sätt att påverka. Som att köpa kravodlat i affären och rappa om saker han inte gillar; att symboliskt gå till valurnan vart fjärde år förändrar ingenting.
— Jag vill inte vara en del av det, det är nästan alltid så med mig, jag har mer en känsla och är aldrig speciellt insatt i sakfrågor. Jag har diskuterat röstning med mina kompisar. De tycker att man ska rösta vänster, för att om högern får mer makt så kommer folk få det sämre. Jag förstår det, men jag känner samtidigt att det bara är att inse att hela det här systemet måste bort.
Hur ska det vara istället då?
— Mer demokratiska val. De alternativen vi har, de som förs fram, är inte representativa för folket på en bredare skala. Det är ändå en klass, en politikerklass som representeras, folk med intressen.
Hur vill du påverka?
— Det är ju förstås på många sätt. Jag tror jag måste försöka påverka med allting jag gör och även att inte rösta tycker jag är ett sätt att påverka. Jag tycker att det systemet vi lever i är fel. Självklart är det bra att vi har demokrati men om det är så jävla demokratiskt vet jag inte.
— Det är ett trubbigt instrument att försöka säga någonting med röstning. Jag vill inte säga min mening till folk som inte lyssnar.
Om du fick skapa ditt eget samhälle, hur skulle det se ut?
— Mer anarkistiskt. Det finns inte så mycket anarkism idag. Jag tror att jag skulle vilja ha ett enkelt samhälle. Jag intresserar mig väl inte så där jättemycket för strukturer utan mer för vad folk skulle ha för inställning.
Vad skulle de ha för inställning?
— Det skulle finnas mycket glädje och folk skulle vara respektfulla mot varandra och inte utnyttja varandra. Man skulle hjälpa varandra om man kunde men inte så att man måste. Man skulle inte kunna klampa in på någon annans revir, och då snackar jag inte egendom, som i privat egendom, för det tror jag inte på.
— Nu låter jag i och för sig som en hycklare, jag vill ju ha ett eget hus, men jag tycker inte om ägandet. Men jag vill inte att någon annan ska äga något som jag använder, att jag måste betala till den personen. Jag måste ju bo någonstans, och då bor jag hellre i ett hus på landet än i en lägenhet inne i stan. Och jag köper hellre huset så man slipper betala hyror hela tiden. Det skulle ju vara juste att bara bygga ett hus någonstans, men det funkar ju inte så… Jag kan ju inte bara gå ut och bygga ett hus… Jag kan ju inte ens bygga ett hus!

MÅRTEN HAR HAFT ETT ENDA JOBB, det var som tidningsbud. Dessutom är han inte särskilt peppad på att jobba med något annat än musiken. Istället har han pluggat: filmvetenskap, litteraturvetenskap och idéhistoria.
— Litteraturvetenskapen passade inte riktigt mig för jag kan inte läsa så snabbt som man måste kunna göra. Jag är en jävligt långsam läsare. Men jag fick tips på bra litteratur!
— Filmvetenskapen passade mig bättre. Vi fick se mycket bra film även om en del stumfilmer var aningen tröttsamma. Det var genom en film jag fick inspiration till LoopTroops första skivtitel, ”Modern day city symphony”, storstadssymfonin. Det var en tysk film där han (regissören Walter Ruttmann) hade filmat från morgon till kväll i Berlin.
— Att plugga var en bra grej, jag tog ganska lätt på det och kunde göra musik samtidigt. Man skulle kunna säga att CSN har sponsrat min musikaliska utveckling.

HUR SER DU på feminism?
— Jag tycker att män är rädda för det ordet, att de retar upp sig på något och inte fattar vad det egentligen handlar om. Även folk som jag känner och tycker är bra människor ryggar tillbaka för det ordet och missar poängen.
— Det jag tycker att det handlar om är lika rättigheter, och det är helt självklart. Det borde de flesta tycka, men uppenbarligen gör inte folk det.
Känner du att du tar ställning för feminismen i dina texter?
— Både och… Jag var i Norge för inte så länge sedan och gjorde en låt där vi sa rakt ut att vi är feminister. Jag tycker att det är viktigt att säga det just för att folk har sånt jävla problem med det ordet. Och då kanske det betyder någonting, att fler kan säga det.
— Det handlar ju om jämlikhet, det är ju det som är det viktiga, hur man är mot människor.
— Det tycker jag att jag kan ta ställning för. Men som med allt annat så finns det ju undantag, eller i alla fall i mina texter, där slänger jag väl ibland ur mig någon groda.
Exempelvis…
— Det som är problemet är väl att jag är lite fast i två olika världar. Min egen politiska föreställningsvärld och hiphopens värld. Jag har ju lyssnat på hiphop sen jag var nio eller tio år gammal.
Vad är det för skillnad?
— Det är ju jävligt stor skillnad! Och det blir mer och mer skillnad. Det har alltid varit ganska mycket kvinnoförnedrande texter och det blir värre ju mer pengar som kommer in i hiphopen. Det var det väl kanske inte lika mycket när jag var ung. Då sålde folk skivor och det gick bra för dem, men nu är det en helt annan grej. Underhållningsindustrin är stor och hiphop är ju en av de största marknaderna.
— Och med det så kommer det ju ännu mer kvinnoförnedrande texter. Och ibland så hamnar jag i fel värld.
Hur yttrar sig det?
— I mindre överlagda rader, i låtar som inte tål att tolkas överhuvudtaget. Men då kan man alltid försvara sig och säga: ”Jamen, det är bara rap, jag menade ingenting med det, det var bara…”
Har någon reagerat negativt på det?
— Nej, inte i det avseendet. Det är det ingen som har sagt något om. Det betyder inte att det inte finns något att säga! Jag är långt ifrån felfri och mina texter är ännu mindre felfria.

MÅRTEN TRÄFFADE EN DEL av medlemmarna i LoopTroop i skolan. De kallade honom för MC Mårten och han var rätt bråkig.
— Jag var inte bekväm i den rollen jag hade. Min roll var att vara väldigt skrikig, tuff och hård och det var inte kul, inte kul alls. Det var då kriminaliteten kom in i bilden och det blev väl mer sånt än vad jag egentligen hade velat.
— Det var jävligt skönt när jag slutade i skolan för det var inte förrän då som jag kunde försöka vara mig själv. Hitta vem jag egentligen var. Så länge man ser till att inte hamna i roller eller begränsa sig så får man ju mer möjligheter.
Promoe har starka band till medlemmarna i LoopTroop. En platta av Promoe eller en av LoopTroop, det är samma sak.
— Vi tjänar pengar på något som vi tycker är jävligt kul. När jag tänker på de andra i mitt band tänker jag på dem med kärlek.