Lisa Ekdahl är synsk, hon kan se in i framtiden. Ändå hade hon aldrig kunnat förutspå att hennes rytmiska visor skulle göra en sådan snabb succé. Men nu finns hon där i strålkastarljuset, liten och spröd, men med en inre styrka som glöder.

— Ja, hej då, säger Lisa Ekdahl efter intervjun, och tar mjukt min högra hand mellan sina båda. Så har jag inte blivit tagen i hand sedan en präst en gång i tiden önskade mig lycka till efter min dotters dop. Man blir en smula rörd, då som nu.
Det är något med den här lilla ”varelsen”, som hon kallades för i en recension, som får förhärdade journalister att smälta som smör i solsken. Fler än en har berättat hur de under möten med Lisa kommit på sig med att sitta och berätta om sina egna liv i stället för att ställa frågor till Lisa.
— Den där bruden är ju magisk, som någon sa.
Det går rykten om att hon är synsk också.
— Mmm, säger hon och tar en liten tugga på en baguette. Jag kan ibland vara i kontakt med en människa som jag inte är i fysisk kontakt med. Men bara med vissa och bara ibland. Jag kan inte styra det.
Och så skrattar hon och tar en klunk kaffe.
— Men inte så att jag hör vad den personen tänker, typ: ”Lisa, köp två liter mjölk.” Men jag kan känna om personer som står nära mig är utsatta för fara.
Ett annat märkligt faktum är att hon som debutant sålt över 100 000 exemplar av den skiva som enkelt döpts till ”Lisa Ekdahl”.
— Jag tror att det är något av ett rekord, säger hon och ser glad ut. Jag var inte alls beredd på att det skulle bli så många. Det är väldigt roligt, men det har överrumplat mig lite. Om jag hade ambitionen att nå ut till så många som möjligt hade jag satsat på en annan typ av musik. Ingen trodde ju att det här skulle sälja speciellt.
Lisa sjunger visor som hon har skrivit själv. Det är rytmiska betraktelser över tillvaron i stort och mycket om kärlek och hon har bland annat jämförts med Cornelis Vreeswijk.
— Alla nämner honom i samband med mig, men jag har aldrig tagit upp det själv. Håller man på med visor så är man självklart influerad av honom. Han har haft en stor inverkan på svenskt musikliv. Jag blir inte ett dugg ledsen av att bli jämförd med honom. Jag tycker han är helt underbar.
Själv började hon syssla med musik först i sextonårsåldern då hon sökte sig till ett musikgymnasium.
— Jag var så fruktansvärt skoltrött, och kände att jag måste göra någonting för att bryta.
Är hon inte en smula otidsenlig i sin generation? Tjugotvå år gammal, borde hon väl ha blivit hip-hopare?
— Nej, hiphopen passade väl inte mitt temperament riktigt. Och jag förstår mig inte riktigt på det här med ungdomskultur, på grupptänkande över huvud taget.
— Det är deras grej, skrattar hon. Jag blir absolut inte irriterad över det. Men jag skulle själv aldrig orka ha mössa på mig inomhus, ler Lisa. Eller vara gift med någon som har mössa på sig inomhus.
Mannen i hennes liv heter Bill Öhrström, 50, och han spelar munspel och congas i bandet, utan mössa. Åldersskillnaden dem emellan har väckt ett visst uppseende.
— Jag gillar egentligen inte att prata om min man. Det blir bara rubriker av det, och det ger fel dimensioner på artikeln. Men jag kan säga att jag inte är tillsammans med Bill för att han har den ålder han har.
Det plötsligt påkomna kändisskapet. Är det svårt att tackla?
— Många artister som blir jättestora verkar ofta bli rätt konstiga. Jag tror att det beror på att en hel värld får en bild av dem som inte stämmer. Det skiljer för mycket mellan den privata personen och den offentliga.
— Får man aldrig gensvar på den man är, då når man själv aldrig in till någon, och då blir man otillfredsställd. Där finns det en fara i att bli en offentlig person. Därför försöker jag på något vis att vara mig själv också som artist.
Det kräver styrka att vara det.
— Jo, jag är jättetuff. Det är jag faktiskt. Jag måste var det. För mig är det meningslöst, om jag inte får göra som jag vill.
Det kan skapa en och annan konflikt, förstås?
— Ja, ler Lisa.
Men folk respekterar dig för det du vill?
— Ja, mera nu när jag har fått göra som jag vill, skrattar hon, och det har visat sig att det inte så jävla dumt.
Den vässade klon finns där, inget tvivel om det. Det går en Jeanne d’Arc som en ängel genom fiket på Söder. Liten och spröd, men starkt lysande av en inre glöd.