En sann fest för öronen

Esbjörn Svensson Trio
Mr & Mrs Handkerchief
(Prophone)

”JAZZEN ÄR inte död, den bara luktar lite konstigt”, sade en gång Frank Zappa. Och visst skulle han ha haft rätt än i dag. Stora delar av produktionen har faktiskt bara ett nostalgiskt värde; det låter varken nytt eller bättre än det som redan gjorts.
Fast samtidigt har det börjat hända något ovanligt intressant. Ur den stora amerikanska våg av välutbildade traditionsväktare som har dominerat de senaste tio åren lösgör sig allt fler unga musiker med ett eget och samtida uttryck inom ramarna för vad som ändå kan kallas klassisk jazz. De behöver inte ingå fusioner med mer kommersiellt gångbara musikstilar, eftersom de utan vidare kan nå en ny publik genom själva improvisationen.
DEN SVENSKE pianisten Esbjörn Svensson hör kanske inte hit i fråga om nationalitet och bakgrund, men väl i sitt sätt att spela.
Kristallklart och lockande svängigt, tätt och lyriskt — den nya skivan bygger i grund och botten på samma omisskännliga kvaliteter som den föregående debuten med egen trio. Och även om den live-inspelade ”Mr & Mrs Handkerchief” kanske saknar något av den slående låtkaraktär som utmärkte ”When Everyone Has Gone”, är det under alla omständigheter ingenting som går ut över improvisationerna.
Svensson bjuder in mig, han spelar öppet som Keith Jarrett och nystar sedan vidare ur egen ficka. Idéerna, nya som gamla, tycks aldrig ta slut och fångas blixtsnabbt upp av trumslagaren Magnus Öström och basisten Dan Berglund — vilka dessutom är individualister nog för att när som helst gå upp i täten: En fest i mina öron.