Esbjörn Svensson är den lysande stjärnan i ett gnistregn av en ny generation jazzpianister. Hans anslag fingrar ömsom på dagg och spindelväv men ibland också på den skrovligaste betong. Oscar Hedlund, som härmed återinträder i DN:s musikspalter efter åtta års frånvaro, tycker sig inte ha hört något liknande sedan Keith Jarretts legendariska Kölnkonsert, närmare bestämt ”Part IIc”.

Det är allt fler som frågar sig: — Vem är herr och fru Näsduk?
De skymtar på omslaget till senaste CD-n med Esbjörn Svensson Trio vars titel heter just ”Mr & Mrs Handkerchief” och som dessutom är sista låten på en alldeles ypperlig jazzplatta.
Esbjörn erkänner utan omsvep att det är påhittat alltsammans.
— Herr och fru Näsduk är som det kan bli ibland med musik; man får en plötslig ingivelse, ett behov att mystifiera för att ge fantasin en chans.
Dessutom finns en liten finurlig avsikt som kanske inte alltid uppfattas som rumsren.
— Vi vill profilera oss, göra oss tydliga i det kommersiella bruset. Vi har inget emot att så många som möjligt lyssnar på oss även om det kanske äventyrar eventuella möjligheter att få kulturstipendier.
Men stöden behövs. Annars tar den stygga kommersiella vargen över.

Bidrag retar

Esbjörns ironi är glad och mild, men i övertonerna finns ett allvar. Han retar sig på en kvardröjande understödstagaranda som omger jazzen. I USA och annorstädes är jazzmusik något som måste leva på att folk vill komma och lyssna, folk är bevisligen klart benägna att betala för att få uppleva musik.
— Här finns en specifikt svensk attityd kring så mycket kultur som bärs upp av bidrag. Ett slags subventionskultur som förutsätter tomma bänkrader. Om en grej man gör plötsligt börjar sälja är man jävligt illa ute. Då är man inte berättigad till sedvanlig allmosa.
Esbjörn Svensson är en av de unga fingerviga som kom med den nya pianistvågen. För plötsligt fick rock & popgitarristerna maka åt sig för Esbjörn, Anders Widmark, Janne Lundgren, Lasse Jansson, Anders Persson; det finns fler och plats för dem alla, jazzpiano har plötsligt blivit hott igen.
— Vi har nyss varit ute på turné och gjort en kul iakttagelse; så många tjugoåringar och därunder som lyssnar på jazz, man trodde att sånt var förbehållet deras farsor!

Ville inte spela

Esbjörns pappa Åke var och är obotlig jazzfreak men det var ett öppet och tolerant hem, bland alla renläriga skivor med Ellington, Basie, Parker, Goodman, Monk och buntvis med Miles Davis fick det förekomma två Beatles-skivor som sonen nötte ner på fälgen.
— Jag är ungefär jämnårig med Beatles, född samma år som LP-n ”A hard days night” (1964), men pop var på inget sätt det överröstande ljudet eftersom min mor Anita spelade klassiskt piano, företrädesvis Chopin och Liszt.
Sonen satt på golvet och hjälpte till med pedalerna. Det blev inte alls som föräldrarna tänkt, ett underbarn i huset.
— Det dröjde nästan till målbrottet innan jag själv började spela. Dessförinnan hade jag tjatat mig ur en musikskola där jag gått en halv termin och suckat mig genom första Agnestig-boken.
Gossen bad på sina bara fotbollsknän att få slippa något så fjantigt som att spela piano.

Nyfikenhet vägledare

Det var ingen som återförde honom till ordningen, ingen annan än han själv. Det finns övertoner av integritet kring Esbjörn, hans förhållningssätt till musik och upplevelser över huvud taget är att själv upptäcka. Detsamma gäller hans fru Eva, hon är rytmiklärare och är på god fot med takten. Sonen Ruben är alldeles snart två år och oregerligt nyfiken på varifrån ljud kommer, det har han efter pappa.
Esbjörn säger att han är självlärd trots musikgymnasium och fyra år på Musikhögskolan i Stockholm, och det har förmodligen uppfattats som tjurighet.
— Men just improviserad musik är ingen snitslad bana genom labyrinterna, man måste själv ge sig in och famla sig fram. Det som vägleder mig är en nästan sjuklig nyfikenhet. Jag blir galen av lycka när jag upptäcker ännu någon melodislinga och harmoni.

Attraktiv trio

Det hörs att Esbjörn Svensson växte upp i Skultuna, hans musik har mässingens glans och hemlighetsfulla legering.
En kompis från koltåldern heter Magnus Öström, de är i dag om möjligt ännu mer kompisar eftersom Magnus sitter bakom trummorna i trion där Dan Berglund spelar kontrabas. De får alltmer att göra, nu väntar ännu en turné inomskärs och sedan blir det prestigefyllda gigg i Frankrike, i Paris och Charlesville.
Något så i genren introvert som en jazztrio har blivit attraktion, nu gäller det att etablera nyss vunna framgångar och investera i nya. De är ense om att den musikaliska instinkten får föra dem vidare, att förlora sig i kommersiella spekulationer vore inte bara tråkigt utan förmodligen också ödesdigert. Ty än lever Svend Asmussens gamla visdom: charm har varje människa tills hon upptäcker det.
Esbjörn och hans lekkamrater är äldre än de ser ut. Idoler och ideal har växlat genom åren, den egna identiteten är resultatet av en lång legeringsprocess och det vet man som sagt i Skultuna.
— Beatles, The Sweet, Jimi Hendrix, Miles Davis och så förstås alla pianisterna från Teddy Wilson och Art Tatum till Keith Jarrett och Lyle Mays; jag har alltid sökt mig till musik med energi.

Släkting ideal

En pianist som kanske ligger honom allra närmast om hjärtat är en släkting som heter Gunnar Svensson, kusinen till pappa Åke.
— Om det är nånting som gett mig en lång efterklang av lycka är den konsert vi hann göra tillsammans i Uppsala i våras. Vi satt där på scenen vid var sitt piano. Roligare kan musik inte gärna få bli!
Efteråt avlät Gunnar en av sina gladlynta filosofier. Han sa att han av sina 75 år hade avsatt 70 år till att spela piano: jag började spela när jag var fem och vet du, Esbjörn, jag tycker att nu börjar det lossna så smått.
Gunnar Svensson blev Helmer Bryd med svenska folket. Vilket på sätt och vis var litet synd.
— Helmer Bryd liksom skymde den storartade jazzpianisten Gunnar Svensson, han som spelade både med Charlie Parker och Coleman Hawkins och blev en av grundbultarna i svensk jazz.
Släktingens mångsidighet är ett ideal för Esbjörn, annars är han försiktig med att låta sig skymmas av ideal. Konstnärlig frihet uppnår man av att behärska verktygen. Han säger att han övar som den värsta konsertpianist, det kräver långa stunder av ensamhet vid pianot men det upplagrar kontaktbehovet. Då störtar han ut i gemenskapen, omtöcknad av behov att få spela tillsammans.

Spänningsfält

Många som sitter vid randen av hans piano överraskas av en mångsidighet i uttrycket som kan uppfattas som ett slags lynnighet. Näsduks-CD-n inleds med nästan smärtsam skönhet, en bit med den inte helt spikraka titeln ”Say Hello to Mr. D (to Mr. S)”. Den är hans dedikation till idolerna Miles Davis och Gunnar Svensson. Några spår senare blir klangen brutal, hektisk spräckjazz som bangar trumhinnor.
— Det är avsiktligt. Jag lever i detta spänningsfält mellan ytterligheter, musik är ju ett spel mellan kontraster.
För att kunna sjunka ner i det harmoniskt sköna måste man också våga utsätta sig för skärvor. Även det brutalaste buller lämnar omsider ifrån sig ett skimmer av övertoner.
Det gäller inte bara musik.