Chili åkte till en av Sveriges största festivaler, Hultsfred, och följde ett av Sveriges största rockband, The Wannadies. Häng med!

Det finns inte många band som kombinerar ett hårt rock’n’roll sound med popharmonier lika säkert som The Wannadies. Med hitsinglar som Friends, Hit och Shorty från Bagsy Me, och You And Me Song från förra albumet, samt “fotbollslåten” Might Be Stars, har Skellefteåbandet tagit ett starkt grepp om både svenskar och engelsmän. Numera bor och turnerar The Wannadies i England större delen av sin tid, liksom att de med jämna mellanrum figurerar i engelsk press och TV.
Sommaren 1997 tillbringade bandet med att spela på främst brittiska festivaler, men även några svenska, såsom Hultsfred och Lollipop. När vi ska träffa The Wannadies har de tillbringat natten i sin nightliner (turnébuss med sovplatser) på väg från spelningar i Tyskland.

Fredag 13/6

12.00. Jag har stämt möte med bandets skivbolagsrepresentant, Johan Bladh. Men när ingen dyker upp efter en halvtimmes väntan går jag på eget bevåg bort till turnébussarna där en övervintrad 45-årig brittisk hårdrockare hjälper mig att hitta rätt buss. Pinsamt nog är det bara basisten, Fredrik Schönfeldt, som är vaken och som sitter och läser en dagstidning. Han vet ingenting om några intervjuer, eller att jag och fotografen Linda ska följa bandet under dagen. Jag går iväg ett tag och väntar.

12.45. Sångaren Pär Wiksten och flickvännen och tillika körsångerskan/organisten Christina “Nina” Bergmark glider ur bussen och går mot duscharna. Båda kommer dock tillbaka lika fort eftersom Nina tycker att de är ofräscha.

13.00. Linda och jag går med gitarristen Stefan Schönfeldt och nye trummisen Erik Dahlgren bort till intervjuplatsen. Vi möter Johan och turnémanagern samt hårdrockar-roadien. Erik som är relativt ny i bandet berättar att när han blev tillfrågad som ny medlem fick han bara fem dagars betänketid innan bandet skulle ut på turné.
— Att vi har någorlunda liknande bakgrund; att vi är norrlänningar och att vi är i samma ålder (runt 30) underlättade, kommentar Erik valet av honom som trummis.
Eftersom det går så bra för bandet i England bor de till stor del i London, snarare än i hemstaden Skellefteå.
— De senaste fem veckorna har vi bott på samma hotellrum, det känns ganska jobbigt. Men nu så har vi bestämt oss för att hyra en stor lägenhet i stället. Att bo på hotell är så opersonligt. Men vi har fortfarande kvar våra lägenheter här i Sverige, säger Erik.

13.15. Intervjudags. Bandet samlas på Hultsfreds fotbollsplan och delas upp mellan journalisterna.

13.45. I pausen mellan intervjuerna går Pär, Nina och Erik och sätter sig i skuggan.
— Jag skulle vilja ha mina bruna byxor på scenen idag, men de har smutsfläckar, säger Pär, varpå Nina säger att han kan punkttvätta dem.
— Man skulle ha en tvättare med sig i bussen, säger Per och flinar. I väntan på att Z-TV ska intervjua bandet pratar de om att den största scenen på Hultsfred inte är så stor som de trodde.
— Scenen i Brighton var större, säger Nina.
— För mig har alltid Roskildes största scen varit kungen och den här scenen har varit den största för mig, men den är ju inte särskilt stor, säger Per förvånat.

14.00. Bandet går in på backstageområdet till Z-TVs tält där de också träffar The Cardigans. Intervju med Z-TVs Martina Ledin.

14.20. Intervjun är slut och bandet delas upp. Stefan och Erik går och kollar Wagon som spelar på backstage-scenen.

15.00. Vi möter Stefan och Erik som är på väg ut på festivalområdet. Vi följer med dem runt på festivalområdet. Stefan hittar en cool läderjacka som han provar.
— Nej, den är i minsta laget. Men visst är den snygg! Erik möter en gammal polare.
— En riktig rock’n’roller, som han säger. Brorsor. Erik både ser och är väldigt trevlig. Hardy Nilsson medlem kollar klockan.
Underligt nog är det inte en enda människa som känner igen Wannadies-medlemmarna när de är ute på festivalområdet.
— Pär och Nina är väl dem som folk känner igen bäst, säger Stefan.
När vi går förbi stora scenen säger Stefan att han är skitnervös för att spela där.
— Det är mycket värre att spela hemma än utomlands.
Ska man jämföra Wannadies med något annat band så tycker jag att det ljudmässigt finns paralleller med amerikanska Weezer. Stefan tycker att det stämmer ganska bra.
— Fast jag tycker att Wannadies har lite vackrare melodier.
När jag säger att jag tycker att Wannadies senaste album Bagsy Me är det bästa och hårdaste bandet gjort håller Erik med.
— Det roliga är att det är så bra och söta melodier så att man kan kompa med stenhårda gitarrer, säger Erik.
På vägen in mot backstage går vi förbi Norrlandsbandet Backfish som Stefan har hört talas om. Han imponeras av den något korta trummisen som knappt syns bakom trummorna.
— Hon kunde slå hon, säger Stefan och ser nöjd ut.
När vi kommit tillbaka till backstage vill bandet vara själva tills de ska spela.

17.00. Konsertdags! Erik kommer in först och bugar för publiken, strax därpå äntrar resten av bandet scenen och drar igång.
— Långa människor är tråkiga, korta rockar, säger Per på bred sävlig Skellefteå-mål innan Erik trummar in låten Shorty. Wannadies rockar hårt, det är ingen tvekan om den saken, trots att Fredriks basförstärkare går sönder mitt under en låt.

18.00. Bandet tackar publiken och medan en CD med bandet fortsätter att spela går de av scenen, efter extranumret.

20.00. Erik dyker upp backstage medan resten av bandet fortfarande sitter bakom scenen.

23.30. Stefan kommer in på backstageområdet och vi pratar lite om bandets TV-framträdanden i England.
— I några TV-shower har vi fått suttit och betygsatt andra artister, vilket kan vara lite känsligt. Särskilt med tanke på att de som vi skulle betygsätta stod precis bakom kulisserna och tittade på. Men vi sågade Gary Barlow i ett program och eftersom han ligger på samma bolag som oss så blev det ett jäkla liv på det engelska bolaget, men det är sånt man får ta. Men vi gillar Olive, som ligger på samma bolag som oss i alla fall, säger Stefan och skrattar. Plötsligt kommer Erik fram och börjar prata med Stefan. Det visar sig att Stefan har fått permis från bandet under två veckor, då de andra ska göra promotion i England. Stefan ska istället hem till sin flickvän och sin bebis, och det verkar onekligen som att resten av bandet är avundsjuka på honom.

 

Från Chili Nr 8 Augusti 1997, Årgång 8