Rocke-Ragge på stora bilden, Little Gerhard infälld.

”Nalen – Platsen Där Mycket Händer.
Och Fötter.
Gata Regerings 74.
Vá Adressen.”

Vi har levt i en nostalgisk feber med Marilyn Monroe och nyproducerade filmer i 50-talsanda. Vi har haft 50-talsbyxor, kjolar och skor som kommit och gått. Över huvud taget har allt som haft med 50-talet att göra sålts som om det gällde hamstring inför en femtioprocentig ökning på spritpriserna. Men vad var 50-talet? Vad representerade det egentligen? Sista kapitlet i andra världskrigets historia hade nyss skrivits och det första i kalla krigets klottrats ner. Den ekonomiska tillväxten skulle skapa himmelriket här på jorden om inte helvetet skulle hinna bryta loss med Koreakriget. Med den ekonomiska tillväxten följde en formlig explosion av vad man skulle kunna kalla för masskulturen. Rockmusiken startade en långdans som skulle förändra en hel generations livssituation. Precis som så mycket annat började alltihop ”over there”, eller rättare skrivet ”ovan där, i Amerika”.
Bill Haley och hans Comets är symboliska i de här sammanhangen. ”Shake Rattle Roll” och ”Rock around the dock” likaså.
Men en yngre herre vid namn Elvis Presley var den gnista som utlöste hela explosionen. Somliga ansåg honom som djävulens ställföreträdare, andra såg honom som en gudomlig representant. Presley var idealbilden för en rockare. Hans genomslagskraft enorm. Detta utnyttjades på många sätt. Filmerna är bara ett exempel.
Hollywood producerade filmer typ ”Elvis in Blue Hawai”, ”Young man with a guitar” m fl och rock’n’roll-artister sköt upp som snödroppar i rabatten. Chuck Berry, Buddy Holly, Little Richard .. .
För att sätta ett europeiskt perspektiv på rockfebern kan man nämna namnet Tommy Steele. Under ett par års tid konkurrerade han med Elvis om de europeiska tonåringarnas gunst.

Bildjournalen upptäcker rocken

Men inte ens den svenska Snoddasdjungeln och dragspelsbushen kunde undgå att producera sina egna rockidoler.
Namn som Lille John, Benny and his 4 Comets, Rockin’ Collins, White Bear, Boris och framför allt Rock-Ragge och Little Gerhard symboliserade och förverkligade rockmusikens framväxt i Sverige.
Motståndet mot den nya musiken var dock starkt. Sveriges Radio vägrade under de första åren till exempel att spela rockmusik om det inte gällde rena önskeprogram.
Djungeltelegrafen utgjorde därför det viktigaste mediet för rockmusikens spridning. Viss hjälp hade den väl av en del tidningar, t ex Bildjournalen som kombinerade artiklar typ ”Kyssen som chockerade” och ”När skall en flicka säga ja” (till giftermål) med biografier över i första hand James Dean, Elvis och Tommy Steele samt i någon mån kopior av nämnda prototyper.
Häromdagen träffade jag två svenska pionjärer inom denna bransch. De heter Karl Gerhard Lundkvist och Ragnar Nygren men är alltså mera kända under namnen Little Gerhard och Rock-Ragge.
Så här 15—20 år efter deras första himlafärder har bägge 50-talsrivalerna lagt sig till med en påtaglig distans till sina största framgångar. Naturligtvis tillhör den perioden en mycket viktig del i deras liv som på många sätt kom att bli avgörande för deras fortsatta utvecklingen. Skillnaden mellan vad som varit och vad som än finns där, lika tydlig hos Ragge som hos Gerhard.

Little Gerhard lyssnade på Bilradion

Little Gerhard var den förste av de två som jag träffade.
Han arbetar fortfarande kvar i musikbranschen, som producent och kompositör och är just nu aktuell med lanseringen av Ann-Christin Bärnsten.
Little Gerhard började vårt samtal med att berätta om hur han över huvud taget fick idén att använda sin röst i andra sammanhang än enbart till badrumsövningar.
— Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Men någon gång 56—57 startade Sveriges Bilradio och det var i stort sett den enda typ av program som spelade underhållningsmusik på den tiden. Nästan hela Sverige lyssnade på Bilradion. En lördagseftermiddag minns jag hur programledaren sa att ”nu ska vi spela en helt ny sorts musik som fötts i Amerika och som kallas för rock ’n’ roll”.
Skivan de spelade i programmet var en låt med Elvis. ”That’s allright now mama”.
Jag lyssnade lite förstrött. Men efter några takter tänkte jag: ”Nej. vad skönt! Det här är ju alldeles fantastiskt!” Och då beslöt jag mig för om jag någonsin får möjlighet att sjunga offentligt då skall jag sjunga sån här musik.
Gerhard var i tjugoårsåldern på den här tiden. Värnplikten kallade och han placerades i Stockholm. I samband med inryckningen tog han reda på var någonstans han kunde sjunga offentligt. Han hänvisades till Nalen.
En kväll gick han dit och anmälde sig till kabarén med endast en låt på repertoaren.
— Det var ”That’s allright now mama”. Jag körde den varje kväll under ett par månaders tid.
Efter fem månader gjorde jag min första skiva som bl a innehöll en Elvislåt och en Everly Brothers-komposition. På mycket kort tid sålde den i mer än 30 000 exemplar. Little Gerhards popularitet fortsatte att växa och nådde något av en första kulmen inför Svenska Mästerskapen i Rock ’n’ Roll som hölls i Örebro.
— Mästerskapet var så gott som avgjort innan jag över huvud taget hunnit äntra scenen, berättar Little Gerhard.
Vi, jag och mina G-Men, hade spelat in ”Buona Sera”. På den tiden ett djärvt grepp. Melodin innehöll tangoinfluerade harmonier och det passade också den något äldre publiken som hade lite svårt med rocken. Skivan sålde i mer än 160 000 exemplar.

Nordiska Mästerskapen i Rock ’n’ Roll

Gerhard vann SM:et, och vinsten i denna tävling var bl a en biljett till Oslo och deltagande i Nordiska Mästerskapet i samma gren. Little Gerhard vann, men lynchstämningen var inte långt borta.
— En norsk förmåga, som fortfarande håller på och rockar, vid namn Per-Elvis Granberg, ansågs av norrmännen som den moraliske segraren. Och hela himlavalvet över utomhusstadion i Jordal Amfi höll på att rämna. Det är verkligen med blandade känslor man ser tillbaka till den där sommarkvällen.
Förbättrade ljudtekniska anläggningar innebar att Gerhard så småningom gjorde en musikalisk kursförändring. Han skar ner vildheten i sin show och ersatte den i stället med lugnare material.
”Buona Sera” var första indikationen som följdes av bl a ”Den siste mohikanen”.
Internationella lanseringsförsök gjordes. Little Gerhard åkte bl a till Tyskland, och gjorde ett besök i Frankfurt där Elvis P befann sig för värnpliktstjänstgöring. Elvis lär ha blivit märkbart skakad av bekantskapen med den rockande vikingen men återhämtade sig snabbt när Gerhard åkte hem till Sverige.
60-talet innebar en successiv avmattning i kulten kring Little Gerhard som i stället alltmer började ägna sig åt komponerandet och som haft hyfsade framgångar med diverse svensktoppsartister.
Rocken är nu definitivt ett överspelat kapitel för Little Gerhard. Men han har inte hamnat i någon inaktiv period på grund av detta. Det senaste projektet är en barn-LP, en sciencefictionhistoria med bl a Bert-Åke Varg.

Rock-Ragge upptäcktes i Långsele

Rock-Ragge, den andra stora svenska 50-talsrockaren har delvis följt en annan utvecklingslinje än den Little Gerhard representerar.
Slumpen har en stor del av äran i att Ragge började syssla med rockmusik.
Sommaren 57 befann han sig på besök i Sollefteå. Han jobbade som skogsarbetare i närheten av staden. En kväll kom ett dixieband från Solna, för övrigt gamla kompisar till Ragge, på besök till parken i Långsele. Ragnar åkte dit och träffade sina vänner.
På den tiden var det dåligt med pauser för dansbanden och Ragge berättar hur hans kompisar från Solna tänkte lösa detta:
— Dom visste att jag sjöng och spelade lite gitarr. Därför tyckte dom att jag skulle ställa upp i en av deras pauser med assistans av deras basist och trummis. Bara för att dom andra grabbarna i bandet skulle kunna återhämta sig lite grann. Så jag gjorde det. En av mina största idoler på den tiden var Gene Vincent. Jag körde ett nummer av honom ”Be-Bop-A-Lula” och en Little Richard-plankning, ”Tutti Frutti”.
Det blev mitt första offentliga framträdande. Jag fick mersmak och när jag kom tillbaka till Stockholm satte jag ihop ett gäng med bl a delar av det där dixiebandet.
Vi, jag och bandet som kallades för ”4 Comets”, gjorde var första skiva 1957. En EP som bl a innehöll ”Be-Bop-A-Lula”. Den sålde i 30 — 40 000 ex. Men vi var så tidigt ute med våra skivinspelningar att vi till och med hann göra en stenkaka innan dom försvann ur sortimenten. Den skivan innehöll bl a en coverversion på Paul Ankas ”Diana”.
1958 blev vi proffs. Bildjournalen arrangerade en landsomfattande rockturné med bl a Little Gerhard och så var det meningen att jag skulle vara med. Men vi fick så många gig på egen hand att det var helt omöjligt att ställa upp på Bildis pryl.
Vi åkte på vår egen turné med gager som höjts från de första kvällarnas rostiga femöringar till summor på 700—800 kr. Det kanske låter hyfsat. Men vi var fem i bandet plus chaufför som skulle dela på den summan. Följaktligen blev vi inga rockande varianter av Joakim von Anka.
I samband med min militärtjänstgöring 1961 hamnade jag i ett skede av popularitetsmässigt vakuum. Jag kände mig dock inte bitter på grund av detta. I stället upplevde jag återgången till ”det normala livet” som enbart skönt.
1962—68 jobbade Ragge med arbeten av skiftande karaktär. Under en kort period var han diamantborrare. Sedan köpte han sig en lastbil och blev åkare innan han övergick till arbetsuppgifter inom familjeföretaget som består av en affär.

Rockfolket

1968 började dock rockrevivalen göra sig gällande.
Bill Haley kom på Sverigebesök. Rock-Ragge med kompband följde med Haley under hans Sverigeturné som uppvärmningsband. Rockens pånyttfödelse tog ytterligare fart i samband med jamningarna på Dambergs restaurang i Stockholm. Till slut utkristalliserades ett gäng som förutom Rock-Ragge bl a bestod av Burken och Bertil Bertilsson. Gruppen Rockfolket bildades.
Under Rockfolkets första turné sommaren 1971 besöktes strängt taget varenda folkpark. Och Rockfolkets popularitet håller ju som bekant i sig.
Den femte folkparkssommaren förbereds just nu. Hittills är ett sjuttiofemtal platser inbokade och det betyder förmodligen att årets turnerande kommer att bli lika intensivt som vanligt.
Men framtiden då? Det ligger väl en sådan även bortom den horisont Rockfolket så småningom lär försvinna bakom. Denna oroar dock inte Ragge:
— Nej, jag har aldrig varit speciellt mycket för att planera min framtid. Möjligheternas ramar är så snäva ändå i vårt samhälle. Men det är väl möjligt att jag på något sätt fortsätter inom musikbranschen. Men bara tiden kan utvisa vilken titel som står bakom mitt namn i telefonkatalogen om tio år.