Göran Strandberg, som numera heter Deva Utsava, är en av vår svenska samtids stora jazzpianister, en känslig och uttrycksfull instrumentalist och en underfundig, originell kompositör — det visar inte minst hans första egna LP ”Silent Traces” som kom förra året och som har väckt entusiastisk uppmärksamhet. Skivan har också hjälpt till att föra fram Göran i rampljuset igen efter några självvalt tillbakadragna år för eftertanke och koncentration. BILL OLSON, ungdomskamrat till Göran från studietiden i Örnsköldsvik på 60-talet, har intervjuat honom om livet och musiken.

Deva Utsava, som han numera heter, kom tidigt i kontakt med pianot och enligt vad han själv säger har han alltid känt jazzen och pianot som naturliga uttrycksmedel för sitt skapande.
Hur kom det sig då att han så tidigt och definitivt bestämde sig för att spela just jazzmusik?
— Det är svårt att ge ett enkelt svar. Det kan ha berott på hemmiljön, på syskon som var intresserade av jazz. Min bror Bertil till exempel, och kanske kompisarna… Möjligen kan det också ha att göra med en speciell upplevelse jag hade i mitten av 60-talet. Jag var på resa i Jämtland och kom att åka färja över Storsjön. Av en händelse hörde jag från en transistorradio pianisten Jan Johansson improvisera över en folkvisa. För första gången upplevde jag då vad improvisation verkligen är för något, på ett intuitivt sätt, och vilka möjligheter det rymmer…
Storsjön, underhållningsmusik på kryssningsfartyg, jazz med olika lokala band i Örnsköldsvik mellan 1967 och 1970, sedan tåg till Stockholm och studier vid Musikhögskolan — 60-talets senare del var en händelserik tid för Göran.
— Ja, tiden med Bertil och de lokala grupperna, det kontinuerliga spelandet gjorde att jag fick aptit och sökte till Ackis för att förkovra mig, som man säger. Att jag sedan i samma veva fick möjlighet att resa till Boston och Berklee School Of Music under några sommarmånader, försämrade ju inte precis mitt förhållande till musiken.
Den första tiden i Stockholm sökte Göran upp ställen där det spelades jazz för att få kontakt med människor och för att lyssna till och lära känna andra musiker. Gamlingen var en viktig musikalisk mötesplats på den tiden — och det var speciellt en musiker som Göran kände mycket starkt för — Red Mitchell. I 70-talet sökte Red musiker som kunde passa för hans nya band Communication, och Göran blev tillfrågad ifall han var intresserad.
— Och visst! Red tyckte tydligen att jag passade för hans intentioner. Och jag vill nog påstå att tiden med Red och Communication var en mycket viktig period för mig. Reds sätt att se på musik kändes rätt, han har hela tiden sedan dess gett mig insikt i hur viktigt det är att öppna sig och ge rätt utlopp för energin. Han har också lärt mig ödmjukhet och lyhördhet i spelet. Han är unik därför att han spelar med hjärtat. Han har betytt oerhört mycket för mig. Vi har förstås haft helt skilda uppfattningar om musik ibland, men i stort har jag alltid respekterat hans kunskap och erfarenheter.
Göran har ofta blivit omtalad för att ha fört Jan Johanssons språk vidare. Han fick t ex ett Jan Johansson-stipendium för sitt spröda och lyriskt finstämda jazzspråk, kanske också för närheten till Johanssons uttryck. Har Jans musik medvetet präglat Görans utveckling som jazzmusiker?
— Det är väl sant att jag har känt en närhet till Jans musik. Han gjorde till exempel en skiva, ”Innertrio”, som jag aldrig kan lyssna mig mätt på. Men att jag skulle sträva efter att låta som Jan Johansson kan jag inte alls hålla med om. Så är det inte.
Vid mitten av 70-talet var Göran flitigt engagerad, spelade i många grupper och turnerade mycket. Bland annat var han med i Björn Alkes kvartett, en annan basist han känt varmt för.
— Just att arbeta med två olika basister, med olika sätt att spela och med olika formspråk, tillförde mig nya och spännande erfarenheter. Med Alke blev det också mycket resande, vilket gav mig tillfälle att lära en del om turnélivets olika sidor. Det var också värdefullt att kunna pröva nya idéer som dök upp, komponera låtar som jag sedan fick tillfälle att framföra under konserterna. Men tyvärr blev det ibland också arbetsamt och stressigt att ha många järn i elden. Så jag beslöt mig för att stanna upp och trappa ner spelandet, att tänka efter och granska mitt eget liv och min musikaliska inriktning. Jag kände att musiken och framförallt jazzmiljön inte gav mig tillräcklig näring för utveckling. Det kände stagnerat.
Det var då som Göran började söka sig till yoga och meditation.
— Huvudsyftet då var att utveckla mig själv som musiker. 1976 kom jag i kontakt med en indisk mästare vid namn Bagwan Shreerajneesh som hade sitt säte i Poona i Indien. Flera resor dit gjorde mig alltmer övertygad om att Bagwan tillförde mig något väsentligt: ett lugn, ett sätt att öppna mig inåt, att utnyttja min energi och kapacitet och ge ut det jag innerst inne ville uttrycka.
Under sina första meditationsår och som ”frivilligt ledig” jazzmusiker bodde Göran i en liten sommarbostad på Lidingö. Varför så enslig och gömd?
— Det kändes riktigt. Jag behövde isolera mig ett tag. Jag kommer ihåg den första vintern i sommarstugan på Lidingö — den var isande kall, huset var ofta helt nerkylt och jag värmde mig i en dunsäck och genom att — så gott det nu gick — öva på mitt piano, ostämt genom fukt och kyla. Sommaren som kom blev å andra sidan varm, trädgården prunkade och doftade gott — och det gav rum för fantasi och koncentration. Jag studerade, komponerade, prövade alla upptänkliga idéer på notpapper och anteckningsblock. Min gode vän Bjarne Bohman, som spelar trummor, och jag jobbade mycket med att lösa upp formerna kring improvisationen. Vi jobbade mycket i trioformat — och vi lärde oss mycket. Till exempel detta att musik och jazz bör vara ett sätt, ett språk att skapa en relation mellan människor. Trioformen kräver extra mycket lyhördhet musikerna emellan. I en trio hörs och märks allt, varje musiker måste lyssna, det finns ingenstans där man kan gömma sig. Det enkla och avskalade blir en nödvändighet för att nå det väsentliga.
I dag, några år senare — är behovet av meditation i samband med musiken lika stort? Är den konstnärliga stabiliteten nu sådan, att ”mentala övningar” inte kräver samma utrymme?
— Jag kan säga att meditation och Tai T’Chi (kinesiskt självförsvar) gett mig ett lugn. Jag känner mig inte längre så låst som jag gjort. Meditationen har skapat ett närmande till musiken som inte fanns förut. Det är som att musiken finns där hela tiden, som ett flöde… Det gäller bara att inte ställa sig i vägen och stoppa det här flödet. Och det är skönt att varje dag sätta sig en stund i meditation, att gå inåt och nollställa sig själv. Det har blivit ett behov.
Göran har, vid sidan av jazzspelandet, också hållit det ”klassiska” pianospelet vid liv och försökt utvecklas även på det området.
— Den klassiska musiken har alltid varit ett fint komplement till jazzen. Det är befriande att spela noterad musik. Det finns ett djup, en laddning och ett poetiskt omfång som är imponerande i den musikformen.
Görans första egna skiva kom förra året och heter ”Silent Traces” (Dragon DRLP 39). På omslaget till den så talar han om tystnaden som en viktig komponent i musiken.
— Musiken på plattan speglar väl ganska bra var jag står musikaliskt idag. Vad gäller tystnaden och det enkla i musiken så har det väl mycket med min livsfilosofi och mitt tänkande att göra. Jag vill nog påstå att vi alltför sällan tillåter eller utnyttjar just tystnaden i vår musik. Vi i västerlandet har för mycket ljud, för mycket uppror i våra sinnen. Jag har en känsla av att vi inte riktigt vågar in i det ”ohörda”, leta efter tillstånd, embryon som ligger och väntar på att bli till. Jag försöker, och ibland lyckas jag hitta fram.
Vad blir då fortsättningen?
— Det är mycket jag vill göra, mycket som jag vill pröva på. Jag arbetar mycket på Bagwan-centret i Stockholm. Och vad musiken beträffar så vill jag nog fortsätta där skivan slutar — de vill säga leta efter nya impulser, klanger och melodier. Det känns som en utmaning att blicka framåt. Sedan vore det förstås fint om Rune Carlsson, Olle Steinholz och jag, trion som jag älskar att spela med — det vore fint om vi kunde få flera klubbspelningar, möjligheter att jobba mer tillsammans… Det är en önskedröm.