Oj, vad det har svängt i sommar-Skåne — och på många överraskande ställen. Kosten har varit variationsrik och högst aptitlig med förbehåll för kraftiga portioner av mustig rhythm-and-blues, som mer eller mindre har fått sitt verkliga genombrott i de södra regionerna genom trumslagaren Don Gardners och organissan Dee-Dee Fords kvintett samt showgruppen ”Manhattan Parade 64” — båda från Harlem, New York. Gardner—Ford framträdde f. ö. två gånger i Skåne-metropolen, nämligen den 1 och 21 juli plus ett besök i Kristianstad. Den sistnämnda gruppen gästade Kristianstad den 1 och Malmö den 4 augusti. En jämförelse mellan reaktionerna i de båda folkparkerna ger vid hand: att Malmös är en av landets mest jazzovänliga parker, som enbart skapar otrivsel och missnöje hos både publik och musiker med sina barocka, gammalmodiga förordningar och arrangemang. Eller som Don Gardner beskrev parken: ”It’s freezin’ down here” — och då menade han inte väderleken. Medlemmarna i ”Manhattan”-gruppen sa mellan de översvallande artighetsfraserna: ”Wow, what a conservative audience” m. m. Vilket kanske ger läsaren någon hum om vad artisterna ansåg.

Succé pyramidal

I Kristianstads folkpark ”Sommarlust” var stämningen rena motsatsen. Översvallande bifall från en entusiastisk publik, som verkligen visade högt och öppet hur mycket man gillade de båda grupperna. Maken har inte skådats sedan Quincy Jones storbands tvenne besök i parken sommaren -61. En del medlemmar ur ”Manhattan”-gruppen blev så till sig av begeistring att de allvarligt övervägde att hoppa av från turnén redan där och stanna! Att prestationerna var ganska väsensskilda från de båda städerna är nog ganska förklarligt. Don Gardners grupp var den jämnaste av de två, med fina solister som — förutom paranta miss Ford, vilken verkligen kunde trampa orgel så det svängde bedövande — trumpetaren Nate Stokes och tenoristen Gary Bell. Man bjöd inte på alltför stereotypt rhythm-and-blues-gods utan skiftade ofta mellan stilarterna, från t. ex. Ray Charles ”What’d I say” till Miles Davis ”Milestones”, vilket gav skön omväxling. Fyra års samarbete låg bakom det fina samspelet mellan Gardner och Ford. Båda hoppades naturligtvis få göra en ny Sverige-turné nästa sommar.

Violinist-sensation

Liksom ”Manhattan”-truppen — som var på gott och ont. Det sistnämnda i form av alltför publikfriande och överdrivna nummer, som får lastas på den ganska billiga sånggruppen ”The Tip Toppers”. Då var den kvinnliga motsvarigheten, ledd av flintskalliga (?) Jewel Brown — som var den sammanhållande länken och hade samma håll-i-gång-anda som gruppens ledare förra året, King Coleman — betydligt bättre och var inte enbart sommarens raffigaste blickfång på folkparksestraden. För toppinslaget svarade den här i landet okände violinisten Richard Otto och hans sjungande orgelspelande maka, Sarah McLawler. Otto, som spelade på en el-förstärkt violin, svängde så att hartsen dammade över hela estraden, och fick mer kända män på instrumentet som Stuff Smith, att te sig ganska överskattad. Tenoristen Billy Clarks kvintett tillhörde också de positiva inslagen i den rytmiska showen, och där glänste speciellt den överraskande fine trumpetaren Earle Taylor (även han flintskallig!). På frågan varför ingen av musikerna var mer kända upplyste reseledaren, f. d. skådespelaren Anders Andelius f. n. bosatt på amerikanska västkusten, att ”i Harlem finns så många okända fina musiker, så det är bara att välja och vraka”. Man kan förstå hur pass knivskarp konkurrensen måste vara, då nästan alla i truppen med en mun förklarade, att de inte hade den minsta lust att åka hem igen.

”Beatles” i Falsterbo

”Festival i jazz” bjöd Malmö-jazzklubben Le Celeste på Falsterbohus varje fredag fram till den 28 augusti. Det betyder att man haft öppet elva gånger under sommaren. Dock anser nog de flesta, att förra sommarens ”Festivaler” var betydligt mer givande. Den 10 juli gästspelade den troget återkommande Arne Domnerus orkester på ”Huset”, med vikarierande basisten Roman Dylag istället för en insjuknad George Riedel. En avgjord förstärkning. Den 24 juli försökte Celeste åstadkomma ett s. k. ”battle” mellan klarinettisterna Henrik Johansen, Erik Andersen, Jesper Thilo, Danmark, och Gunnar ”Sil-ya-bloo” Nilsson, som försökte blåsa varandra från estraden. Den 31 juli var det dags för trumpetarna Rolf Ekelund, Göran Skytte, Teis Jensen och Hans Carling att testa hur pass stark embouchuren var. Speciellt glädjande är det att Gunnar Nilsson åter fått vara med och blåsa sin tribut till Malmös jazzliv. Varför tog det så lång tid? Nu har Celeste i alla fall beslutat att lansera Gunnar i större sammanhang genom att spela in två EP-plattor med honom: en med julsånger (!) och en med jazzigare karaktär. Hela september månad framträder han med Gugge Hedrenius storband på Trädgården i Göteborg.

Malmö-storband vrakar i anbud

De danska tidningarna rosar Malmö-trumpetaren Leif Ufvemarks storband, som under sommaren bl. a. spelat på Tivoli i Aalborg, Danmark, där man kompat stjärnartister och spelat upp till dans. Den 16 juli hade bandet premiär i Odense, där man stannade i fjorton dagar, innan de återvände till ett nytt engagemang i Aalborg. Från den 15 augusti-1 september kompade orkestern sångaren Paul Anka på dennes svenska folkparksturné. Sedan blir det kanske Holland, Tyskland, Spanien eller Turkiet som får den äran. Ufvemark har många anbud att välja på. Annat storbandsnytt från Skåne: Kristianstads-trombonisten Gert-Åke Walldéns storband ska i höst fungera som husband vid sändningar från Skåne i ett nytt underhållningsprogram i P 3, i stil med ”Landet runt”, som ska produceras av bandets store supporter, Magnus Banck.

Skånsk västkustjazz

På den nordvästra sidan av Skåne är jazzaktiviteten sjudande. Den 1 juli bjöd Playhouse Jazzklubb på den amerikanske tenaristen Ray Pitts i tennis-badorten Båstad. Han kompades av Göran Lindblads kvartett. I Hälsingborg har jazzklubben Triana bäddat för en ny renässans inom jazzmusiklivet i staden. Ansvarig för detta är Stig Sjöde, som driver konditoriet Triana. Den 29 juli bjöd man på Eie Thelins kvintett, som då gjorde sitt näst sista framträdande innan den upplöstes. Den 30 juli var det dags för trumpetaren Lasse Fernlöfs kvartett, i vilken ingick den fine trumslagaren Fredrik Norén. Längre uppåt den nordvästra kusten, närmare bestämt på badorten Tylösand, har Halmstadsmusikernas Intresseförening arrangerat jazzaftnar på Värdshuset på måndagskvällarna med god publikanslutning. Ett av landets absolut förnämsta storband, ”West-Coaters” från Halmstad, har för det mesta svarat för underhållningen. Men en del professionella jazzsolister har gästat stället under sommarens lopp. ”After hours” har man haft jam, där bl. a. f. d. Kristianstads-tenoristen Stellan Gjerling och numera Malmö-bosatte Halmstads-pianisten Gunnar André gjort strålande insatser. En annan Kristianstadsmusiker, pianisten Jan Eriksson, numera folkturnerande med Staffan Broms—Britt Damberg, ska efter turnéns slut fara till de svensk-amerikanska bygderna i USA och sprida good-will för svensk jazz.

Christer Nilsson.

GÖTEBORG

Sommaren som gått har säkert varit den mest jazzrika på länge i Göteborg. Däremot lär höstsäsongen bli mycket fattig på jazzevenemang. Förutom George Weins mammutshow i början av oktober med namn som Miles Davis, Dave Brubeck, Roland Kirk, George Russell och en mängd gamla fina mainstream finns faktiskt f. n. inget inbokat.
Göteborg har i stort sett haft samma artister som Stockholm och i korthet kan vi notera
att Odetta gjorde stor succé som vanligt:
att Anita O’Day trots dåligt komp och dåliga högtalare var bättre än någonsin:
att Woody Hermans nya herd var sommarens roligaste och mest stimulerande jazzupplevelse:
att Tex Beneke och hans Glenn Miller-band kom därnäst trots avsaknad av solister. På Liseberg var det så mycket liv i luckan att den timide Tex menade att Göteborgsbesöket var toppen på Sverige-turnén:
att däremot Ray Charles och hans orkester var en besvikelse, både Ray och den ruffiga orkestern:
att Paul Anka med med jazzigt band slog fint:
att schweizaren Kurt Weils sextett spelat mycket och fin jazz på Lisebergs Dans-In-ställe, ”Jazzen”: samt
att Manhattan Parade huserat i Göteborg i 14 dagar och stänkt ifrån sig ett och annat jazznummer på Cabarethallen.

Studentjazz

Göteborgsstudenterna har också svarat för en del fina jazzarrangemang under sommaren. GSRS — d. v. s. Gothenburg Students Reception Service, en organisation för utländska studenter på besök — har på Studentkårens lokal på Götabergsgatan ordnat flera konserter. Början gjordes med Dexter Gordon och sedan har följt Lasse Färnlöf (som hade sällskap med västeråsmusiker samt trumslagaren Fredrik Nora från Stockholm), Janne Johansson och Georg Biedel samt bluessångaren och ”historieberättaren” Champion Jack Dupree.
Lokala dixeband har också framträtt på ”Kåren”.
Göteborgsstudenterna är verkligen värda ett stort tack från stadens jazzvänner för detta initiativ som man får hoppas återkommer nästa sommar. Eller varför inte året om?

Jazzkrog eller ej?

Don Pedros vara eller inte vara som jazzrestaurang är ännu inte avgjort. VARA-bolagets artistfolk är positiva men det är också en ekonomisk fråga som ledningen måste ta ställning till. Nog borde det gå med tidigare planerade arrangemang med musikerna på västsvenska turnéer efter en eller annan Don Pedro-kväll. Tidigare försök bl. a. i Skövde, Borås och Uddevalla har gett hyggliga resultat.
I väntan på Don Pedro kan emellertid göteborgarna under hela september månad lyssna till Gugge Hedrenius’ orkester med sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson på Trädgårdsföreningens restaurang.

Konserterna

Den 5 oktober kommer den stora package-show med ett 40-tal amerikanska jazzmusiker med Miles och Brubeck som toppar. Konserten hålls i Mässhallen där allt skall göras för att skapa goda akustiska förhållanden. Estrads konsertbyrå har också Clara Wards Gospel Singers på lut i mitten av november samt orgelspelande Jimmy Smith.
Däremot lär Simon Brehm och Karusell sagt upp bekantskapen med Göteborgs jazzpublik. Och det är ju tråkigt. Men det kanske finns möjlighet till försoning under den kommande säsongen…

Sven Malm.