För Örebrobandet Float är melodier det viktigaste. Om de är glada eller sorgsna spelar ingen roll. Bara de är starka och, i kombination med sång och rytmer, förmedlar en känsla. Stefan Lindqvist hävdar dock att han och hans kollega Tim Larsson skriver sina melodier för att sprida glädje.

Ni bildades för drygt tio år sedan, hur kommer det sig att ni får kontrakt först nu?
— Man kan väl inte säga att vi kämpat speciellt hårt för ett kontrakt. Vi har varit ganska lata, inte skickat ut mer material när bolag varit intresserade och så.
Så ni lockas inte av berömmelse?
— Jo, absolut. Visst vill vi sälja en massa skivor, men det känns inte som om det är något bråttom med det. Vi har båda jobb, och förväntar oss inte att den eventuella berömmelsen skall komma över en natt, jag menar, vi har hållt på så länge nu…
Varför döper man en singel till »I Hate You«?
— Ja, det är en djup fråga. Det var min bandkamrat Tim Larsson som skrev texten. Den beskriver en personlig upplevelse han hade för något år sedan.
Jag såg det lite som känga mot synthpopvärldens alla kärleksklichéer.
— Jaså? Det hade vi inte tänkt på själva. Man skall väl inte ge ut för mycket information, det kan vara roligt med olika tolkningar. Men egentligen är det väl inte meningen att det skall analyseras så noggrant.
Är det trist när det blir för seriöst?
— Nej, det måste åtminstone finnas en seriös underton, men det är verkligen ingen nackdel om musiken är lite lättsam och glad. Det viktigaste är att det finns en känsla i musiken.
Vad lyssnar ni själva på?
— Det är mest engelsk pop faktiskt. Band som New Order, Electronic och Oasis. Sen blir det en hel del modern dansmusik, som techno, hip hop och soul. Och så Monaco, Peter Hooks nya band. De har precis släppt en lysande singel, »What Do You Want From Me«, som låter väldigt mycket som New Order under »Technique«-tiden.
Vilken musik influerade er själva till att börja göra musik?
— Gammal synthmusik. Depeche Mode, Yazoo och sådant.
Hänger deras gamla plattor med än idag?
— Jo, självklart. Man lyssnar väl inte så ofta, men den delen kommer alltid att finnas där. Jag tycker dock att synthscenen står ganska still idag. Inga band vågar bryta sig loss från de mönster som redan finns. Man håller sig kvar i det sound Erasure och Depeche Mode skapade. Men jag menar, Depeche Mode utvecklas ju ständigt, och det är därför de är kvar på toppen. Nya band som plagierar de tidigare grupperna skulle behöva samma framåttänkande som sina förebilder.
Så du tror inte på en ny våg av synthmusik?
— Jag tycker att synthen har varit på väg tillbaka länge nu, men att den aldrig nått ända fram. Antagligen beror det på att det egentligen inte finns så många band som har något intressant att komma med. Det finns dock ett nytt band, Saft, som jag tror har möjligheter att komma väldigt långt. Låtmaterialet är väldigt starkt, och även om det finns en del kvar att önska när det gäller produktion, så finns de starka låtarna där. Och det är ju det som är det viktigaste. Texterna är på svenska, de har bra sång och starka melodier. Kanske är det vad som behövs.
Tar du Vacuum på allvar?
— He he, nja deras snack om att de är så allvarliga gör ju så att man börjar undra om de verkligen är det. »I Breathe« är en bra låt, det kan man ju inte säga någonting om, men fullängdaren är väl inte direkt lysande. Det är för mycket Army Of Lovers över den. Sambarytmer och sånt skumt.

Slutligen, propagera för fem band.

New Order: kvalitativ pop av bästa märke. Underligt att de inte är större än vad de är. Å andra sidan har de kanske inte gjort det lättare för sig, genom att stenhårt hålla fast vid att musiken helt och hållet skall tala för sig själv.

Stone Roses: första albumet innehöll sagolika popmelodier.

Leftfield: väldigt proffsig, varierad och stark dansmusik.

Bowie: hans nya skiva verkar vara riktigt intressant. Modernt, men inte utan Bowies speciella sinne för melodier.

Electronic: väldigt lättsamt, men också med oerhört starka melodier. Borde kunna, slå riktigt stort.