THE BLUE AEROPLANES
Beatsongs
Ensign/Chrysalis CDP3218562, CD (EMI)
4/5

Av de tolv låtarna som finns på Blue Aeroplanes sjätte album är hela nio stycken små mästerverk. Skivan är som ett vackert sommarregn en junimorgon. Nio perfekt formade vattendroppar som skimrar i solens tidiga sken och som var och en reflekterar små, små bitar av världen. Jag har svårt att få något grepp om Gerard Langleys texter. En del förstår jag inte alls men jag tycker om dem ändå. Han har förmågan att rada ord på ett näst intill magiskt sätt och förmedlar med dem olika stämningar. Dessutom har han en fascinerande röst som blandas med perfekt stämsång. Hela skivan är fylld med finurliga melodier och harmonier, jag finner nya melodislingor oavbrutet, de finns på alla håll i de luftiga lagren av ljud. Basen vandrar omkring på gyllene stigar, de akustiska gitarrerna gnistar och som pricken över i:et kommer stråkarna fram. Bland alla pärlor är det svårt att höja någon låt över de andra. Men kanske är Rodney Allens skapelse ”Fun” allra bäst. Han sjunger underbart (Allen låter oss njuta av sin ljuva stämma även i låten Streamers), körerna kommer på precis rätt ställe och en hjärtslitande fiol för mina tanker till Wannadies och This Perfect Day. Låten är perfekt. Den har allt som en briljant popsång ska ha, inklusive ett break då allt blir tyst i två sekunder, jag håller andan och tvivlar på att jag någonsin kommer återhämta mig. Det gör jag och när Langley sött viskar fram nonsensraden i texten till ”Cardboard Box” så ler jag igen. I nämnda mästerverk finns dessutom ett porlande piano som är så vackert, så förtjusande. ”My Hurricane” börjar som Rides ”Nowhere” slutar, dvs med ljuden av en skärgårdsidyll, vågor som slår mot klipphällen och fåglar som cirkulerar ovanför och sjunger. Låten är annorlunda, inte alls lika harmonisk som de andra på skivan. Men dock, väldigt bra. Langley sjunger med större hetta och sången forsar runt, runt tillsammans med ekon och desperation. Om jag blir gripen av ”My Hurricane” så återkommer det rena glädjeruset i och med ”Aeroplane Blues”. Sången ligger långt fram medan gitarrerna lever ett eget liv i bakgrunden, till synes helt oregisserade vilket troligen inte är sanningen. Tre låtar på skivan gör ett mattare intryck. Inledningsspåret och de två avslutande glänser inte alls som de andra regndropparna. Två av dem låter för mycket Dire Straits och även den tredje är seg och ganska intetsägande. Men glöm det! De övriga låtarna är klassisk pop, magnifik pop, underbar pop i samma skola som Poverty Stinks m fl med kaskader av spröda gitarrer, flyktiga körer och Langleys sammetssträva stämma.