KUMIKAMELI
Marsin Sankarit
Stupido Twins TWIN-5, LP (import)
4/5

Det är oerhört svårt att rättvist beskriva Kumikamelis musik. Dels för att låtarna sinsemellan är så pass olika, dels för att varje låt fullkomligt vimlar av små sticks, infall och diverse musikaliska sjukligheter. Jag ska göra ett gott försök. ”Marsin Sankarit”, Mars hjältar, är första LP:n på bandets nya bolag Stupido Twins som är på stark frammarsch i Finland. LP:n fortsätter vad åtminstone de två tidigare singlarna har stakat ut. D v s Kumikameli fortsätter att skita i allt vad traditionell rockmusik heter. De gör sin egen grej. En klyscha som stämmer bättre på våra finländska bröder än på något annat band. Ändå är låt för låt mer kontrollerad och håller sig i sin form. Stor del i detta har säkert finske demonproducenten Ari Vaahtera, Finlands svar på Ilbert. Skivan inleds med ”Aamupalasina” som lär handla om invandrarhat i Finland om jag tolkar den medföljande engelska summeringen av låtarna rätt. För övrigt en totalt sjuk historia i sig. Ni ska inte tro att Kumikameli sansar sig för att de skriver på engelska. Den ena beskrivningen av en låt är värre än den andra. Nåväl, ”Aamupalasina” är en ganska tung låt med aggressiv sång, men de kan ändå inte låta bli att plocka in lite koklockor för att piffa upp stämningen. Nästa låt börjar med en galopperande basgång innan sången kommer in. Den följs av en gitarr som melodiskt spelar sångslingan. Sången är halvt viskande i verserna och mer normal i refrängerna. Och vilken refräng sen… ”Tervejärkimenneisyyttä, vaan kaivannetko sitä…” Sjung det snabbt om ni kan! Dessutom har de skippat trummorna på den här låten och använder sig endast av congas. ”Tappiolla” är arabiskt influerad med en smått distad gitarr som kör en arabisk slinga mellan verserna. Texten handlar om tre förlorare; en smittbärande kirurg, sonen till Jungfru Maria och en gummiälskande politikers (o)vanor! Enda gången man tycker det är synd att man inte kan finska är när man försöker förstå Kumikamelis texter. De jag fått översatta är minst sagt sjuka. Ungefär som svenska Danielsson och Pekkanini. Någon som minns dem? ”Silmät, Nielijän Apu” handlar om en bonde som sår misstänksamhetens frön i folks hjärnor. Framgångsrikt. Den inleds med en banjo som återkommer mellan varje vers. Det här är en av mina favoritlåtar på skivan. Sången ligger långt fram i ljudbilden liksom på alla spår på LP:n. Bakom sången driver gitarren på och det är en snabb låt även om man inte får den känslan när man lyssnar. Genomsnittstiden för en låt är ungefär två minuter och ”Marsin Sankarit” bjuder på 19 spår i snabb takt. Nästa låt handlar om när ”aerobic Jane Fonda turns into anaerobic”. En obeskrivbar låt med en tokig leksakssynt som soloinstrument. ”Onttokaiku” är en kastanjettdominerad låt med lekfulla gitarrslingor som utsmyckning. Ganska lugn och kort. Handlingen? ”Discussion between doctor and his patient. Horrible but a true story about an echoing empty room between ears.” Just det! ”Hampaaton Paimen” är en förhållandevis traditionell rocklåt med lite rundgång, några kastanjetter och riktiga trummor. En lugn låt som inte tillhör de bättre. ”Parannan tapasi” går i samma stil, men kastanjetterna är utbytta mot maracas. Inte heller någon stark låt. Skivans överlägset längsta låt ”Särkyvää” är en lugn och smäcker ballad. Den går så långsamt att den hotar att stanna. Sången är mycket bra och Kumikameli visar att de inte är beroende av högt tempo och drag i låtarna. ”Särkyvää” går i trefjärdedelstakt och smyckas av ett stämningsfullt plockande på gitarren. En av skivans bästa låtar och a-sidans sista låt. Först på b-sidan hittar vi en gammal bekanting, ”Joppe Karhunen”. Fortfarande kalasbra. Därpå följer ”Lapasenomanien Mies” med lite trallande körer och ett helt nätverk av gitarrer, keyboard, bas, trummor och oidentifierbara konstigheter. Mycket bra. ”Nadja” handlar om en man som förvandlar sin fiende till en get. ”A popular old finnish way to handle trouble makers.” En kort, snabb låt med vattendropp och ett jävla ös som främsta ingredienser. Den har också en sådan fantastisk refräng; ”Ontullutaikaturvautua pariinvoimasanaansinut järjiltamanan ”. ”Anmatti ja taskulaskin” låg som b-sida på senaste singeln ”Valitut Palat”. Det är en tangoliknande konstruktion med vassa gitarrer och barryton-saxofon. ”Kersantti Petteri” var först tänkt att bli albumets titel, men ett annat finskt band kom före med ett liknande namn så de bytte. Det är en snabb historia med driv. Mitt i bryts öset av och ett psalmliknande stycke följer. Därpå drar låten igång igen för att pånytt följas av ett break. Den här gången följer ett litet stycke direkt hämtat från discoscenen i början av åttiotalet. Hämningslöst hoppar de från stil till stil. Utan att tappa flytet någon gång! ”Horrible but a true story of colossal alcohol consumption (old finnish tradition).” Det är handlingen i ”Tralaa…”. En låt med ett satans ös rakt igenom. ”Jihuu” är en vaggande låt med viskande sång och gnälliga gitarrer. Skivan avslutas med en ballad. Inte riktigt lika långsam som ”Särkyvää” och inte riktigt lika bra. Congas och ambulanssirener (!) ingår i låten. Det här är en fantastisk skiva på många sätt. Den måste höras för att man ska kunna förstå hur bra och varierad den är. Köp den!!