De är ett strålande liveband. De har inga kollegor — bara konkurrenter. De spelade in första singeln i en polares vardagsrum och har en sångare som utnyttjar klädnypans alla fördelar på scen. Dessutom är de skåningar, köpte sin trummis för en femtiolapp och är långt ifrån några helgon. Möt Sinners i helfigur…

Lundabandet Sinners startade på juldagen -82. De hade alla spelat i olika band innan och nu slog Henki van den Born – gitarr, Michael Sellers – gitarr, David Sellers – bas och Micke Widell – trummor sina påsar ihop. I allra första början var Sinners ett instrumentalband, sedan kom Sven Köhler med på sång.
”Det var inte meningen att vi skulle vara ett instrumentalband”, berättar Henki, ”det hela berodde mest på att vi inte hade hittat någon bra sångare”.
”De hade spelat in några instrumentala låtar på kassett”, säger Sven. ”Sätt sång på det här sade de. Det gick inte! (skratt)”.
I vilket fall som helst fick Sven platsen som sångare i Sinners och 1984 släppte bandet debutsingeln ”Open up your door/Echoes” på det egna bolaget Teenage Kicks. Singeln spelades in i ett vardagsrum i Lund och var egentligen ämnad att bli en vanlig demo.
”Vi gjorde en demo för att leta skivbolag”, berättar Sven. ”Men vi blev så nöjda med den (tydligen var vi ensamma om det eftersom ingen annan ville släppa den) så vi gav ut den som singel på egen etikett”.
”Vi lade bara på ny sång och ett par gitarrpålägg”, fortsätter Henki.
”Studion var en polares vardagsrum”, tillägger Sven. ”Vi hoppas få en minnesskylt där till vår ära typ den Wilmer har fått utanför Pildammsskolan i Malmö — ’Här spelade Sinners in sin första singel’”.
Efter debutsingeln lämnar Micke bandet för att börja på rocktidningen Ritz (som sedermera slogs ihop med Schlager och blev Slitz). Ersättare blev Rickard Swärdh.

Influenser

Efter första singeln fick bandet kontrakt med skivbolaget Amalthea där ”Won’t be back/Suspicious minds” släpptes 1985. Dock var bandet så missnöjda med bolaget att man gick tillbaka till sitt egna Teenage Kicks och släppte flexin ”Teenage letter/I can tell” 1985 samt singeln ”Hotshot/I won’t take that from you” 1986.
”Dessa är helt slut”, säger Sven. ”Själv har vi bara varsitt exemplar plus något arkivex. Några gånger har vi funderat på att pressa upp nya, men det har aldrig blivit av”.
Dock släppte det franska bolaget Swamp en mini-LP, ”The original sin”, 1986 som innehöll de första singlarna.
”Original sin har vi aldrig fått betalt av från bolaget”, berättar Sven. ”Vi har försökt få loss skivor istället, men de svarar inte på våra brev — förmodligen för att de är skyldiga oss pengar”.
”Den fanns på import för några år sedan”, tillägger Henki, ”men nu finns den nog inte att få tag i den heller”.
När man lyssnar på Sinners slås man ibland av att det är väldigt svårt att hitta referenser i deras traditionsenliga rock, trots att man kan hitta ett och annat Stones-riff här och där. Jag frågar vad de egentligen har snurrande hemma på skivtallriken.
”Fem personer på tio år — vi har lyssnat på allt”, svarar Sven. ”Vi har lyssnat på musik hela livet och dessutom känt varandra länge. Henki och jag gick i samma klass och uppträdde playback på roliga timmen i skolan, utklädda till Slade. Där har ni våra riktiga rötter! (skratt). Det är mycket rock annars, typ Rolling Stones och AC/DC”. (Mycket god smak, eller hur Magnus?!).
Sven berättar också att de var influerade av mycket garagerock i början, och det var tack vare den svenska garagevågen då de fick chans att komma ut och spela utomlands.
”Man breddar sig också ju äldre man blir”, menar Henki. ”Man lär sig mer av musiken man lyssnar på. Vi kollar ju upp influenserna till de band vi gillar och hamnar på så sätt långt tillbaka i rockhistorien”.

Trummis för femtio kronor

Efter träget arbete med egna Teenage Kicks och misslyckandet på Amalthea fick så Sinners kontrakt med Amigo och släppte singeln ”You ain’t different/High risk investment” 1987. A-sidan är en riktig rökare med enormt driv i riffen och en refräng som sitter perfekt redan efter första lyssningen. ”High risk investment” på andra sidan ångar på i samma stil och med denna singel ändrades mångas attityd från att ha avfärdat Sinners som ännu ett garageband i mängden till att ge dem erkännandet som ett mycket kompetent rockband. Senare samma år släpptes debut-LP:n ”From the heart down” och den möttes med samma goda mediarespons. Plattan har några riktiga rökare i inledande ”The bride and the broom”, AC/DC-doftande ”Walk on by” och Dylan-covern ”I’ll be your baby tonight” (som är tagen ur skolboken hur klassisk rock’n’roll skall spelas). Det finns även några lugnare låtar som ”Fire” och ”Watch out”, kolla också det tuffa blåset i ”Good & evil”. Några små skönhetsfel finns dock på plattan. I akustiska ”Future kiss” har Sinners plankat ett av The Who’s mer kända nummer (låter tyvärr för uppenbart) och är som helhet rätt tunn. Dessutom avslutas plattan med en riktigt träig sak kallad ”Sin city”. Låt Er dock inte avskräckas — tio bra låtar av tolv möjliga är ett mycket bra snitt. Efter denna LP hoppade Rikard av bandet och ersattes av Kiddie Manzini.
”April -88 köpte vi Kiddie av Torsson för en femtiolapp”, flinar Sven. ”Men de får låna honom ibland bara för att de är så bra”.
Med Kiddie bakom trummorna spelade Sinners in nästa singel, som också kom att bli det sista de gjorde på Amigo. I ”When she lies” har Sinners skapat en pärla som måste räknas som en av de bästa svenska rocklåtarna på 80-talet (att det är bandets absolut bästa låt kan jag utan tvekan skriva under på!). På baksidan hittar vi en elektrisk version av ”Future kiss” som här låter bra mycket bättre än på LP:n.
Förutom att Kiddie hoppar in i Torsson lite då och då, har de några andra sidoprojekt?
”Michael har Motorhuvudet — ett band som spelar Motörhead-låtar på svenska”, svarar Sven. ”Där ingår även Martin som sköter vårt ljus. De har också ett band som heter Status Two och som kör Status Quo-låtar. David har Duelling Bases — två basister och en dansös. Alla är mest hobbyband på gränsen till plojband”.

Kaos i Hultsfred

I sin jakt att hitta ett skivbolag som var bra att samarbeta med trillade Sinners på MNW. Våren -90 släpptes första singeln där, ”Happy hour/Hey bulldog”. A-sidans ”Happy hour” kunde lika väl döpts till ”Happy minutes” (3,16 för att vara exakt). Detta är nämligen en gnistrande pärla från fjolårets singelflod. På baksidan finner vi en Beatles-cover, ”Hey bulldog”, som är nervig och intensiv — inte alls långt ifrån originalet. Jag frågar Sven hur MNW är att jobba ihop med.
”Jättebra”, svarar han spontant. ”Vi har dock inte haft så mycket att jämföra med. Tidigare var det vårt eget Teenage Kicks, sedan Amalthea och Amigo”.
”Det har hela tiden blivit bättre”, inflikar Henki.
”Nej du!”, protesterar Sven blixtsnabbt. ”Vårt eget var fan bättre än Amalthea — där tog vi ett kliv tillbaka faktiskt”.
Jag ber dem också avslöja lite om bandets ambitioner, förr och nu.
”När vi började ville vi bara spela, då sket vi i om vi fick betalt eller inte”, svarar Henki. ”Sedan går man ju framåt hela tiden. Vi är nöjda med att ha kommit så här långt, sedan får man se hur långt ytterligare vi kan gå”.
”Man höjer sina krav och med det höjs också ambitionerna”, fortsätter Sven. ”Dessutom höjs kvalitén. Nu åker vi med eget ljud och ljus — det är ingenting man skulle vilja skippa. Har man egna grejer och egen personal blir också liveframträdandena bättre. Samma sak med skivorna, man vill ju inte gå in i en studio som är sämre än den innan. Men till skillnad från många andra band tycker jag inte att vi blivit bortskämda eller gnälliga”.
Vi kommer in på ämnet rockfestivaler. Förra året spelade Sinners på Hultsfredsfestivalen och de har även gjort ett bejublat framträdande på Roskilde tidigare.
”Hultsfred var farligt kul”, ler Sven. ”Trevligt och mycket folk. Då hade vi blåsarna med och det är alltid extra kul”.
”Publiken försökte ta sig in över stängslet när vi soundcheckade”, fortsätter Henki. ”Precis när vi gick av scenen öppnade de och publiken bara vällde in”.
”I Roskilde var det första gången vi spelade inför en så stor publik”, berättar Sven. ”Vi var så nervösa att det nog märktes — men det gick riktigt bra ändå, fast Hultsfred var nog strået vassare!”.

Sämre med åren?

Så äntligen, när förra våren övergick till sommar fick Sinners sitt välförtjänta genombrott när LP:n ”Piece by piece” släpptes.
”Senaste plattan har sålt runt 15.000 i Norden”, säger Henki stolt. ”Sedan har den gått ut på licens i hela Västeuropa samt Korea”.
”Ja — Korea, det är faktiskt sant!”, säger Sven när han ser min förvånade min. ”’Love you more than this’ låg även med på en Absolute Music-samling och den har sålt 150-200.000 ex”.
Hoppsan, inte illa pinkat av en trähäst! Men visst är framgångarna välförtjänta. ”Piece by piece” visar på en utveckling sedan förra LP:n i främst två hänseenden — variationen i låtmaterialet samt en lysande ljudbild. Och just ljudbilden fick mig genast att tänka på Rolling Stones-klassikern ”Exile on main street”.
”Det var ingenting vi hade tänkt ut”, försvarar sig Sven. ”Men det är en av våra favoritplattor och Stones har till stor del påverkat oss”.
”’Exile on main street’ betraktas ju som en av tidernas bästa plattor. Om ’Piece by piece’ låter som den är det bara att tacka och ta emot”, konstaterar Henki.
Har då bandet definitivt avskrivit tanken på att göra en Stones-cover?
”Originalen är så pass bra att det bara skulle vara onödigt”, anser Henki.
Det har han i och för sig rätt i, men visst vore det väl spännande att höra Sinners köra t.ex. ”All down the line”?! Nåja, tillbaka till ”Piece by piece”. Precis som på förra LP:n inleds denna med en riktig stänkare, ”Kiss her to the bone”. Efter den kommer den svaga ”Sucking you dry” men jag förlåter bandet när nästa låt kommer. ”Love you more than this” stavas nämligen H-I-T-! med versaler. En pärla med mustiga körer i refrängen. Längre fram på plattan hittar vi den country-doftande ”I pushed my luck” där Sven sjunger ”I’d rather be a sinner than a saint” (och visst, vi tror dig Sven!). Tyvärr följs den upp av plattans andra stora snedkliv, ”Little queen of hearts”. En riktig sketlåt där bandet för ovanlighetens skull misslyckats med både vers och refräng — synd! Däremot blir jag glad igen när jag hör Byrds-gitarren i ”Barbed wire heart” samt live favoriten ”Sleep-walker”. Plattan avrundas stämningsfullt med ”Wipe away those tears”.
Vad tycker då Sven om senaste plattan jämfört med de tidigare?
”Första singeln är det bästa vi gjort!”, svarar han. ”Man blir glad när man hör den. Det sista vi gjort är det sämsta vi gjort (nästan sant i alla fall!). Nu har vi sålt oss till riksradion (skratt)”.
Jaha, mycket skall man höra innan öronen faller av! ”Love you more than this” var i alla fall tillräckligt bra för att spelas på MTV vid ett flertal tillfällen (det var även ”When she lies”). Märkte de någon skillnad efter att ha blivit spelade där?
”Nej, det hände inte så jävla mycket”, svarar Sven. ”Vi fick mer publik i Sverige. Vi nådde många yngre tittare och fick en stor publik av 15-åringar runt om i landet. Men singeln fanns inte ute i Europa då, om den gjort det hade det kanske slagit till mer ordentligt”.

Klädnypor och arga konkurrenter

Intervjun börjar närma sig sitt slut när Michael ropar från en parallellintervju på andra sidan rummet att reportrarna där sett Sinners på Fredmans krog -84 och att Sven var mycket roligare då, nu anser de att han blivit för ”gubbig”.
”Herregud, NI var roliga då!”, svarar Sven efter två sekunders förvånad tystnad. ”Ni var publik då, det kommer jag ihåg — fan vad tråkiga Ni var då!! Men jag skall tänka på Er kritik, tack för tipset. Jag skall sätta en klädnypa i pungen i kväll, det lär man bli rolig av har jag hört”.
Flickorna på andra sidan rummet ser ut att ha fått svar på tal och blir tysta. Jag tänker att det nog är läge att styra in samtalet på ett mindre kontroversiellt ämne, så jag frågar vad de tycker om sina svenska rockbranschkollegor (neutralt ämne — ack vad man kan bedra sig!).
”De är inte kollegor — de är konkurrenter!”, dundrar Sven. ”Vi vägrar att prata om dem”.
”Vi hatar de jävla svinen”, ropar Michael (som också kommit igång ordentligt), ”Vi tänker inte hålla dem om ryggen”.
”De snor ju vår marknad”, menar Sven. ”Om Du har en hundring på fickan köper Du ju Creeps eller Wilmers nya — så jävla kul för oss!! Nej, upp till kamp. Äntligen fick vi det sagt”.
Puh, snacka om att standardfrågor inte tar sig den vändning man tänkt sig. Hur som helst, en kopp kaffe senare kliver Sinners på scen i skenet av blinkande blåljus. Tilläggas skall att spelningen ägde rum på en fritidsgård i Linköping (drogfritt), dessutom en onsdagskväll. Trots detta faktum drog bandet flera hundra och publiken var med från första till sista ackordet. Få band här i landet om den bedriften vill jag lova! Sinners visade upp sin kompetens som liveband och efter att ha sett Sven flänga omkring funderade jag stilla om det verkligen räckte med EN klädnypa (?!). Se till att gå och se dessa grabbar nästa gång de gästar Din hemstad och är det så att någon av plattorna fattas i Din skivsamling behöver jag väl knappast tillägga att det är inte nya Creeps Du skall lägga hundringen i fickan på!