Från tjejgruppen Komplex till NAM-NAM. Det låter som ett ord hämtat från en Peter Sellers-film. Bakom namnet döljer sig fem killar i 20-21 års åldern. Det är Jörgen Jonsson på bas, Anders Rydén, klaviatur; Svannnte (där ska vara tre ’n’) Sennerhalm, trummor; Torbjörn Nam på sologitarr och sång, och slutligen Olle Nam på gitarr och synt.
Nam är förstås inte deras riktiga namn, men de ville inte avslöja dem…
— Något ploj måste man ju ha, som Olle uttryckte det.
Bandet bildades 1976 och från början hette gruppen Kockums Hjärnvärk.
— Vi bytte namn för att folk trodde vi var ett norrländskt proggband, inskjuter Jörgen.
Men det är inte bara namnet som är bytt, utan även stilen. Från början spelade man symfonisk rock typ Camel och man var även inriktad åt jazzhållet. På den tiden hade man ingen sång, sången kom något år senare när de började spela blues. Fast nu tror dom att de har hittat sin rätta formel. Nu spelar man en musik som ligger någonstans mellan Eldkvarn, Stadion och JAPOP.
Under namnet Kockums Hjärnvärk spelade man in en EP 1981, med ”Aldrig mer 41” som huvudlåt. Skivan sålde inte särskilt bra, men nu ska man efter sitt TV-framträdande i Guldslipsen spela in en LP som gruppen själv ska bekosta. Skivan ska spelas in i Commendante studio i Göteborg under överinseende av Gunnar Danielsson. Det är tänkt att Plattlangarna ska distribuera skivan. Skivbolaget är fortfarande oklart.
Ni har nu framträtt i både radio och TV och ni kommer snart ut med en LP. Hur tar ni er framgång?
— Framgång och framgång, svarar Jörgen, jag vet inte om jag vill kalla det så. Men visst känns det skönt att det händer något. Innan har det tycks att man har stått och stampat på samma plats. Man har inte kommit någon vart. Nu står alla möjligheter öppna. Det är mer än bara Karlskrona som känner till oss. Och det är ju kul.
Vilka ser ni som era musikaliska influenser?
— Det är svårt att svara på eftersom vi har så olika musiksmak, säger Torbjörn och tittar runt på de andra.
— Jag för min del lyssnar på Blues Band bl a, men Olle lyssnar mer på Genesis och Peter Gabriel. Den som har mest avvikande smak är Svannnte.
— De övriga i gruppen lyssnar nästan uteslutande på pop och rock, menar Svannnte, medan jag för min del föredrar jazz. Mina favoriter är Terje Rypdahl och Pat Travers. Men även storbandsjazz med go i.
Vem står för ert material?
— Det är Olle. Han skriver allt. Både text och musik, konstaterar Anders.
Vilket betyder mest, texten eller musiken?
— Det är en avvägningsfråga. För min del försöker jag hålla balansen fifty-fifty. Även om texten är hur bra som helst så måste musiken vara bra. Bra text, dålig musik, gör en dålig låt. Så därför kan man säga att jag försöker hitta en väg där dessa båda komponenter möts, säger Olle. Men det är klart att jag anser mina texter viktiga. Jag lägger stor vikt vid mina personliga erfarenheter och utifrån dessa försöker jag spegla kärleken och politiken. Kärleken satte jag först eftersom det mest handlar om det. Jag ser mig nämligen inte som en politisk profet i stil med Mikael Wiehe.
Kom punken att bli en injektion för er?
— Nej! svarar Jörgen bestämt. Punken var nyttig för situationen men vi tog inget intryck av den. Vi tog mer intryck av Genesis, Kaipa och Yes. Ingen av oss har varit så där väldigt förtjust i punk.
Hur ser ni på utvecklingen efter punken? Rockabilly — Ska — Synten. Har ni tagit intryck av den?
— All utveckling av musik är bra, fortsätter Jörgen. Musiken kan inte bara stå kvar på samma ställe. Däremot är jag emot dessa trender som kommer i spåren av den verkliga musiken. Ta synt-musiken till exempel. Så stelt och uttryckslöst många grupper låter. Vi inom bandet har aldrig följt några som helst trender, man kan säga att vi är anti-trendiga om man nu vill uttrycka det så.
Den här skivan som ni ska spela in, vad förväntar ni er av den?
— Pengar, svarar Olle snabbt (skratt).
— Nej, men allvarligt talat, fortsätter Torbjörn, så hoppas vi i alla fall få tillbaka de pengar vi har satsat. Närmare bestämt 60.000 kronor. Vidare hoppas vi ju att den ska bli väl mottagen hos folk och gå hem hos dem. Vi hoppas att folk tar åt sig musiken och lyssnar på texterna.
— Vi är ett icke-kommersiellt band, inskjuter Jörgen. Och vi tänker så förbli. Det finns ingen anledning att glömma våra rötter såsom många andra band har en tendens att göra.
— Vi strävar med vår musik och vår skiva att skapa ett eget sound och inte vara ett band i mängden, säger Anders.
Era planer inför framtiden?
— Vi får väl hoppas att skivan slår väl ut, säger Olle, sedan får vi väl se. I alla fall ska vi ut på en turné efter inspelningen. Det blir väl någon gång i maj. Då ska vi även ställa upp på fredsgalan i Haga. Sedan får vi se, kanske ännu en LP.
Om Nam-Nams LP slår väl ut kommer detta troligen att leda till att ännu fler band får chansen. Det ger Noise och de andra lokala grupperna en kick framåt. Därefter kan man lugnt påstå att Karlskrona blir en rockstad att räkna med.