Plötsligt är hans namn på var mans läppar. En figur att ta ställning för eller emot, att respektera och älska eller missförstå och hata. Som ur en explosion har Thomas di Leva blivit artisten, som dyker upp som gäst i alla möjliga TV- och radioprogram. Han flyger kors och tvärs genom landet för att göra små uppträdanden eller intervjuer samtidigt som han och hans band gör en landsomfattande turné. Kai Martin lyckades fånga in di Leva.

Thomas di Leva är just nu en man utan pauser och som förundrat frågar sig, om det var det här han så hett har strävat efter i tio långa, målmedvetna år. För det är ingen slump, att han har hamnat där han nu är: vid ett genombrott i Sverige. Det första steget i sin erövring av världen och universum. Det har krävt sin tribut och är man dessutom egensinnig och väljer sina egna, bestämda vägar kan det bli en tuff resa.
— Nja, då man gör det jag gör, så får man kämpa. Efter den första LP:n ”Marginal Cirkus” var det jobbigt. Jag vet inte riktigt vad som hände, för jag var i en rätt dimmig period.
Då, 1982, hade Thomas precis flyttat till Stockholm. Han hade lämnat uppväxtstaden Gävle, delvis, bakom sig för att satsa på musiken i den stad där musiklivet i Sverige har sitt kommersiella nav. Han introducerades i nya musikkretsar, fick rätt snart skivkontrakt och en och annan spelning. Men någonting gick snett och efter ”Marginal Cirkus” försvann Thomas di Leva ut i kylan. Folk vände honom ryggen, musiker gav luft åt sitt missnöje att jobba med honom — något som kanske bottnade i avundsjuka.
— Med musiker är det många gånger så, att de är mer konservativa än medelsvensson. De gillar att ha fast mark under fötterna och slås fötterna undan sparkar folk bakut.
Dessutom är ju Thomas själv ingen aningslös människa, som driver omkring i tillvaron utan att veta vad han vill. Han är eftertänksam och överväger noga vad det är han vill säga och göra. Det i sin tur gör att folk faktiskt kan avsky eller hata honom.
— Jag besitter ju ändå en viss skärpa i det jag gör. Jag är ju inte bara en riktningslös fjolla eller fjant. Snarare är jag nog ganska farlig och framstår nog som en hotande person för dom som inte kan med mig.
— Stora delar av svenska folket är ganska undernärt på öppenhet, känslor eller på utsvävningar. Det finns en mängd områden som är så eftersatta. Vi har så hög social standard i Sverige, som gör att vi inte orkar med vidsynthet. Man orkar inte med att leva med en vidvinkel. Alla vill liksom ha skygglappar och leva trygga i sin värld — det skall vara så att Sverige är Universum och att tiden skall stå stilla.
Då Thomas berättar detta är det utan ett uns av tvekan. Meningarna är skarpa som en knivsegg och bitvis med en kylig distans med en aningens känsla av ett betraktande von oben. Någonstans ligger det också i hans natur: här finns en stor portion ödmjukhet och värme, en känsla för rätt och fel — samtidigt är hans väg att nå ”målet” så tydligt utstakat att ingenting får hindra honom från att nå det. På scen pendlar han också mellan det goda och onda på ett dramatiskt sätt. Ena stunden talar han varmt och småputtrigt till publiken, får till ett och annat skämt och lockar fram barnet hos sin publik. I nästa stund gormar han och domderar, så att folk hukar sig och inte vet riktigt vad dom skall tro — är han allvarlig eller är det något grovt skämt.
— Som artist måste man kommunicera. Det är ju ett möte med publiken — inte bara som att slå på TV:n. Det blir ju ett slags omlopp — folk är där och jag står på scenen.
I grund och botten har Thomas di Leva en stor respekt för publiken, även om han skulle önska en mer spontant publik än den i Sverige. Men han låter sig inte nöjas med att publiken skall stå overksam och artigt applådera. Nej, drivet ställer han frågor, engagerar dem i allsång, provocerar och skämtar så att skratten blommar upp otvunget och naturligt.
— Jag utvecklar ju det jag gör på scen och blir allt skickligare på det. Men det har alltid varit min avsikt att ha den kontakten. Det är en attityd som har funnits hos mig ända sedan jag började.
Nu har också synen på Thomas di Leva börjat förändras, från en pajas till en artist att ta på största allvar — som då den fula ankungen blev svan. Men bilden är kanske inte helt relevant då Thomas hela tiden har haft en allvarlig sida i sin musik och sina texter, något som många förbisett då de bara har uppmärksammat honom för hans oundvikliga figur. Men faktum är, att bara en — högst två — av låtarna på albumen är ”bagateller”, små lustiga paranteser, som ”Jag & Fred Astair” från ”På ett fat” eller ”Ut på vift” från förra LP:n ”Pussel”.
— Titta på Charlie Chaplin — han är bra. Det är en allvarlig person, som råkar ut för en massa saker som man skrattar åt. Först tyckte jag att det var roligt, men nu gråter jag nästan då jag ser någon av hans filmer. I början ser man bara den skojiga ytan, men sedan kommer allvaret.
— Han var den första socialpolitiska filmaren och den första riktiga multimediaartisten. Han skrev musik, manus, spelade huvudrollen och regisserade.
Kanske är det dit Thomas di Leva vill nå — att få behärska allt inom sin artistiska sfär.
— På ”Vem skall jag tro på?” har jag bestämt allt för första gången — från hur musiken skall låta till omslag och affischer. Förut har jag i och för sig också bestämt, Men lyssnat mer på goda råd. Den här gången visste jag vad jag ville och har fått allting exakt på millimetern, som jag ville ha det.
I och med att ”På ett fat” kom, så har det funnits en bestämd riktning i musiken. Då tog han också det avgörande beslutet om han ville spela enbart för skojs skull eller om det var mer allvarligt för honom. Det var med andra ord 1985, som Thomas di Leva verkligen blev artist. Musiken blev helt enkelt karaktäristisk för honom — en stil som musikaliskt kanske inte har utvecklats i sin personlighet, men som ständigt förs framåt, som mognar. Thomas nämner själv Charles Aznavour och Frank Sinatra, som några av de artister han beundrar mest. Typiskt för dessa två superstjärnor är väl att de kan sjunga ”She” respektive ”New York, New York” år ut och år in och bibehålla låten en så hög klass, att det aldrig blir patetiskt.
— Jacques Brel var också bra på det. Han kunde skriva texter och låtar, som var på gränsen att falla platt, men han klarade den balansgången.
Vilket även Thomas di Leva gör med sitt märkliga bildspråk, som är nära det anglosaxiska i uttryck, men ändå på ett märkligt sätt så svenskt. Det är naiva uttryck, men summan av kardemumman blir inte troskyldighet. Snarare är det så att hans texter blir väldigt lättförståeliga; något som många kan ta till sig för det finns så många beröringspunkter, så mycket i texterna som berör alla.
— Jag gillar i och för sig att skriva på engelska. Men jag är ju införstådd med, att jag har en svensk publik och jag skriver ju för dom. Sedan, då jag hamnar utanför Sveriges gränser kommer jag att sjunga på engelska. I januari, februari är tid avsett för att göra engelska versioner av låtarna på ”Vem skall jag tro på?”
Då han skriver låtar gör han det LP-vis. Det vill säga, han riktar in sig på vad det är han vill ha sagt med LP:n som skall komma och vilken musikalisk riktning den skall ha.
— Det är viktigt att veta varför man skriver eller vad man skriver om. Inte så att jag måste kunna förklara varje rad för mig själv eller någon annan, men att det finns en linje i musiken och texten, som jag känner igen mig i.
— Jag känner mig för då jag börjar skriva. Känner mig för då jag åker tunnelbaka, läser tidningen eller helt enkelt är bland folk. Sedan låser jag in mig hemma och arbetar verkligen — jag blir som uppfylld av låtarna och jobbar intensivt med dom, spelar in arrangemangen på fyrkanalsbandspelaren. Mejslar fram låtarna och texterna.
— Låtskrivandet är ju grunden för allt. Jag menar, att det går ju inte att åka på turné och vara di Leva för att sedan göra låtarna på något hotell. Det skulle ju vara som på film då någon sätter sig vid ett piano på något party, så hittar en annan en bas, en tredje gitarr och så gör dom låtar…
Trovärdigheten är viktig för Thomas di Leva — och personligheten. Han menar att det finns alltför många dussinfigurer, som är artister i det här landet. Allt för många sångare, som är körsångare…
— Att vara sångare är inte som att vara en fuzzpedal. En sångare är ju en människa som uttrycker sig i toner — på sitt speciella sätt… förhoppningsvis. Tyvärr är det inte så, men det borde vara det. Som sångare måste man våga sticka ut — inte som körsångare som ju borde sjunga i körer. Sak samma med musiken idag, som hörs i radion — den är så likriktad.
Och han bör veta, för i Thomas hem finns ingen skivspelare.
— Men jag gillar att titta på TV och lyssna på radio. Det är ett bra sätt att komma i korgtakt med verkligheten. För att kunna se hur det egentligen är.
Vilket i sin tur resulterat i att vi i Sverige har fått en artist, som strävar mot strömmen och likriktningen. Kanske skall vi ändå tacka Sveriges Radio för att den är som den är?