1982 kom Trollhättegrabben Peter Lenn-Marc Fransson till Stockholm via Göteborg. I bagaget hade han sin första egna LP, ”Buick”. Tre LP-skivor senare undrade många om LeMarc skulle bli en svensk Graham Parker eller Elvis Costello: recensenternas gunstling men utan ett genombrott bland den stora publiken.
När jag träffar LeMarc en sen höstdag har hans nya singel ”Håll om mig” tagit ett fast grepp om första platsen på TV:s nystartade poppogram ”Listan”. Nya LP:n gick in som sexa på försäljningslistan och har idag gått ut i 40.000 ex. Kort sagt: det går bra för Peter LeMarc. Han har arbetat sig fram till ett genombrott.
— Det hade kunnat bli min sista platta, berättar LeMarc i denna intervju för Musikjournalens Christian Wigardt.

När jag gjorde radioprogrammet Ny våg 1979-80 fick jag en kassett från Göteborgsbandet Box 81. Låten hette ”100000 varför” och sångaren Peter Lenn-Mark Fransson. Det var en kraftfull poplåt som jag naturligtvis ville sprida i etern.
1982 hade jag börjat avveckla mitt engagemang i de två rockband som jag harvat med ett par år. Jag ville spela annan musik. Det var då som skiljelinjen gick mellan gitarr- och syntrock. Jag älskade även vinande syntar. Ungefär samtidigt fick jag en kassett av en kompis. På ena sidan fanns LeMarcs första LP, ”Buick”.
Jag lyssnade på den i hörlurar och det blev direkt en favoritskiva, med låtar som växte och håller än. En nästan unikt bra svensk skiva med kanske tre svaga spår. Resten kanon. Vissa textfragment satte sig envist i skallbasen, t ex ”…jag litar på dina lår…”
Peter LeMarc spelade den musik som jag hade velat spela — om jag hade kunnat spela.
För mig fungerade Peter LeMarcs musikaliska utveckling, från ”Buick” och framåt, som ”ställföreträdande karriär”. Han förverkligade mina egna drömmar om att bli rockstjärna med en musik som han trodde på. Själv lät jag min gamla gitarr stå, en Hagström Fender-kopia som fortfarande inte stämmer på banden.
Det är roligt att nu se min ”ställföreträdare” göra ett definitivt genombrott på den svenska rockscenen…
Du har ju alltid varit en man med starka melodier (”Sjöman utan stjärnor”, ”Sandra säger”) och texter som ofta känts angelägna (”Dotter till en dragspelskung”, ”Det handlar inte om kärlek”). Hur kommer det sig att du slår just nu, att du talar TILL så många idag? Peter:
— Jag är nog mogen först nu, gör bättre låtar som tydligen talar till hjärtat på många människor. Att jag lyckats med detta har också att göra med personlig utveckling. ”Dotter till en dragspelskung” och en del andra låtar är inte SAMRE än det jag gör nu, men känns som Instamaticbilder som togs för ett par år sedan, dom är tidsdokument för mig.
— Helheten har blivit mer organisk. Det handlar inte bara om text och musik utan om mitt eget liv. Jag är mer avslappnad på den här LP:n än någonsin tidigare. Vi spelade in allt live, jag stod och sjöng alla låtarna med musikerna i studion och vi la inte på mycket i efterhand.
— När plattan spelades in hade jag känt signaler från skivbolaget och andra inblandade att det här skulle kunna bli det sista jag gjorde, i alla fall på ett tag, eftersom ingen i den här branschen, inte ens ett musikälskande kvalitetsbolag som MNW, sysslar med välgörenhet. Allt detta gjorde att jag bestämde mig för att bara följa min egen övertygelse och skita i vad skivbolag, bokningsfirmor, radiofolk eller kritiker skulle tycka.

GULD

Du är väl förberedd efter att under många år ha sett branschens baksidor. Hur känns det idag att, efter kompromisser, motgångar och påtvingade halvmesyrer, äntligen få arbeta ”1st class”? Peter:
— Självklart bra. Men alla dessa ibland lågbudget, ofta pilkastningsturnéer som jag bankat mig igenom under åren har lärt mig en otrolig massa. Jag är faktiskt glad åt att ha fått gå i den skolan. Ta som exempel den akustiska turné med gitarr, kontrabas och elpiano som jag genomförde i våras. Jag lärde mig att i högre grad lita på mitt eget uttryck och på mina egna låtar. Jag behöver inte göra något annat än att stå där och sjunga. Om inte alla lyssnar så är det deras sak.
— Att ligga högt på topplistan eller etta på TV-listan är väl inte ”ball” i sig, utan för vad det innebär: att en väldig massa människor uppskattar min musik så mycket att dom går och köper en dyr skiva. Efter att ha rest runt på turnéer och spelat inför 50, 100, 200 personer och sålt skivor i upplagor kring 3.000, känns det som om jag nu fått 40.000 nya vänner!
Du har under åren framhärdat i att vara musiker utan att knäcka extra som musiklärare eller kritiker, med en väldigt låg inkomst och små dusörer för att du spelats i radio. Peter:
— Mitt hjärta finns i musiken. Min fru Monica har haft ett ”hederligt” arbete och hon har kunnat hålla familjen på fötter under perioder av lågvatten. Jag har tjänat så jag klarat mig på turnéer och på STIM.
(STIM är den organisation som bevakar låtskrivares intressen och ser till att radion betalar dem för att låtarna spelas).

MIN KÄRLEK ÄR EN PISTOL

”Framgången utvecklar ofta bara en teknik när det gäller umgänget med folk. Man kan lägga en mask inför omgivningen, ofta en imponerande mask, men man är väldigt noga med att dölja sitt verkliga jag. Men spelar den roll som väntas, spelar den väl, men det är dumt att tro att detta skådespeleri motsvarar människan innanför” (Ernst-Hugo Järegård i Svenska Dagbladet). Kommentar! Peter:
— Jag strävar efter att vara mig själv, även om det ibland kan vara dumdristigt. Det handlar om en osäkerhet. Det kräver säkert mod och en plattform av självförtroende om man ska våga lita på att man duger som man är i mötet med alla olika människor.
— Jag drivs av att FÖRSÖKA vara mig själv. Det är svårt vid intervjuer i tidningar. Det jag säger förvanskas alltid av en journalist. Det var inte läsarna, de ser inte omformuleringarna. Det blir inte en intervju med mig utan ”så här uppfattar Christian Wigardt Peter LeMarc denna morgon”.
— Jag behöver inte bli älskad av alla. Jag försöker intala mig det. Jag är den jag är. Framgång ger en massa nya ”vänner” och man får ta sånt för vad det är.

SEN ANDAS JAG EN STUND MED DIG

En person som betytt mycket för dig är Tony Thorén, Eldkvarns bassist och producent på dina tre senaste album. Peter:
— Vi träffades 1980 i Göteborg när mitt dåvarande band, Box 81, spelade förband till Eldkvarn på en konsert. Tony tyckte då att jag hade nåt i min scennärvaro. Sen dök han på mig efter en spelning på Ritz 1983 (efter LPn ”Circus Circus”). Där tog vår vänskap fart. Tony satte mig på rätt spår igen. Jag tror att han såg hur vilse jag var. Han tyckte att jag varit mycket närmare mig själv i Box 81 1980 än dunkande i scengolvet på Ritz 1983 (det var då Peter liknade en sorts mix av Prince, James Brown och Freddy Flinstone på scen).
— Nu i efterhand ser jag att det snarare var ett frustrerat barn som låg och grät på scengolvet. Tony producerade nästa LP, ”Efter 1000 timmar”. Numera är han inte bara producent utan en av mina bästa vänner och vårt arbete tillsammans sker dagligen i ofta utvecklande dialoger. Jag kommer till honom med idéer, demos på färdiga låtar och tillsammans visionerar vi vad vi kan göra med det hela i studion.
Förra LP:n, ”Marmor”, var rätt ruggig. Nästan varje låt handlade om skuld. ”Det var nånting jag gjort, men ingen sa mej vad” (”Skäl att leva”), ”Jag har en känsla av skuld fast jag inte gjort nånting” (”Lilla Kalifornien”), ”Det ser ut som om jag ska straffas för någonting jag aldrig gjort” (”En av dom utvalda”)… Och så ”I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn”. Inspirerad av författarinnan Flannery O’Connor skrev du en rysare om en person som slår ihjäl sin konfirmationspräst med en eldgaffel. När jag läste dom texterna blev jag nästan bekymrad om din mentala hälsa… Peter:

CINERAMA

— Jag var nog tvungen att gå igenom det då för att kunna göra den nya skivan.
— Många skuldkänslor har jag haft svårt att göra mig av med. Det är t ex först nu, när mina skivor säljer bra, som jag helhjärtat kan ägna mig åt min musik UTAN att det känns skamligt och ohederligt.
— Ja, jag läste O’Connors novellsamlingar. Jag fann någon som använde samma språk som jag då tampades med.
På ”Efter 1000 timmar” kunde jag märka influenser från Springsteen, på ”Marmor” från ZZ Top och på ”Peter LeMarc” från Van Morrison och Dylan (speciellt ”Ring av silver” som finns på CD:n). Vad lyssnar du på nu? Peter:
— Jag har alltid lyssnat på sångare med själ, vare sig de varit bra sångare eller inte. Ta Dylan som exempel, han är en krattig sångare men han SÄGER nånting. ”Ring av silver” låter Dylan, men det tänkte jag inte på när jag gjorde den.
— Nu lyssnar jag mest bara på CD, det ger en ojämförlig musikupplevelse. Få se här vad jag har i hyllan… Anita Baker, Marvin Gayes dubbel ”What’s Going On/Let’s Get It On”, Knopflers soundtrack till ”Local Hero”, några volymer ur ”Atlantic Rhythm ’n Blues”, John Cougar Mellencamps nya, allt som finns på CD med Van Morrison…

ETT HUS I HATTENBACH

Balladerna är en sida av din musik som kanske inte uppmärksammats förrän nu. Peter:
— På nya LP:n har vi haft intimiteten, det lugna flödet, närvaron och rösten som ledstjärnor. Låtarna blev på ett visst sätt, de skrevs så. ”Hel ur det här” gör sig bara inte i rockkomp. Tony och jag var överens om att nu gällde det att lyfta fram PETER ur ljudbilden. Vi lät tystnaden bli det viktigaste instrumentet.
Din första singel ”I mitt land” 1981 gav uttryck för ett politiskt missnöje. ”Det handlar inte om kärlek” var som ett politiskt manifest mot kvinnoförtrycket. Känner du dig fortfarande ”politiskt arg”?

[här verkar en del av texten fallit bort i layouten /blaskoteket]

— engagerar och väcker känslor. Miljöförstöringen t ex Skogsdöden, Kärnkraften, Världsfreden. Jag blev mer upprörd sen jag fick barn. Ofta är det lokala frågor i Gröndal som engagerar och hänger ihop med det som händer i stort. Nu är vi förbannade här på bilister som använder Gröndal som genomfartsled till Essingeleden. Det är en fara för barnen när folk kör i 90 där det är 30.

EN REGNIG DAG VID VÄSTERHAV

Jag bad Peter välja sina bästa låtar från de fem LP-skivorna. Motvilligt gjorde han det här urvalet.
— Alla låtar är förknippade med tankar och minnen. Det jag säger nu kan bara bli ett spontant urval när du ger mig skivbunten. BUICK: ”Vi kan gå (Mycket längre än så)”, CIRCUS CIRCUS: ”Stilla dans i stora staden”, ”Saxofoner”, EFTER TUSEN TIMMAR: ”Sommaren kommer sent i år”, ”Dotter till en dragspelskung”, ”Från en husvagn i Bohuslän”, MARMOR: ”Bär

[här verkar en del av texten fallit bort i layouten /blaskoteket]

Peter:
— Självklart. Det räcker att slå upp en morgontidning, det är dagligen frågor som mig hem”, ”Liten vän”, ”Någonstans”. Nya LP:n, PETER LEMARC, är inte ny för mig. Materialet har funnits klart sen december. Jag har levt med det i snart ett år. Ändå kan jag inte sätta en låt före någon annan.
”En stor del av vår tids kulturyttringar är bara kulturyttringar till namnet. I själva verket rör det sig bara om förströelse, ett tidsfördriv… ett ingenting i väntan på ingenting. Den enda giltiga definitionen på kultur i denna förflackningens tid måste vara fördjupning, fördjupning av tanke, känsla och intellekt. Det är detta som är den självklara utgångspunkten om kulturen skall ha något värde”. (Ulf Gyllenhak i Arbetaren). Kommentar! Peter:
— Jag rör mig väl i populärfältet, i populärkulturen. Men jag försöker tränga ner på djupet. Fast intellektuellt etiketterande ger sällan mycket. Jag tänker inte i termer som kultur och inte kultur. Jag skiter i det. Jag tittar på ”Goda grannar” på TV och den har säkert ingen fördjupning. Jag är kanske ett offer för den förflackande kulturen. Om masshjälten Springsteen talar till mig så lyssnar jag.
— Jag är övertygad om att det vore livsfarligt för mig att spekulera i det jag gör, eller att försöka intellektualisera och analysera mina låtar och mina texter. Dom måste komma från hjärtat och styras av intuition. Att göra dom är som att treva sig fram i mörkret, utan vare sig ficklampa eller blindkäpp.

Not: Mellanrubrikerna är hämtade från låttitlar ur LeMarcs produktion genom åren.