— Jag har gjort nåt som ingen svensk artist tidigare vågat, säger Karl Kanga.
Karl Kanga med band vräker sig i soffgruppen på skivbolagets kontor. Karl kurar ihop sig i ett hörn.
Det är kallt, mörkt och regnigt i Malmö. Vi kollar på ett videoband med Daily Live-programmet som de medverkat i. Pikarna haglar, men mest handlar det om beröm. Man är överens om att Kanga är bra. Han gör sig i TV. Karl Kanga har blivit ett begrepp i Rocksverige. Ett omdiskuterat begrepp.
Allt har gått med en rasande fart. För ett år sen var han knappt ens ett namn i den egna hemstaden. Nu befinner han sig en hårsmån från ett fett skivkontrakt med ett av världens största skivbolag.
— En dag träffade jag en äldre kompis som just köpt en återutgivning av Johnny Burnettes ”Rock’n Roll Trio” (Charly/Planet) och när vi lyssnade på den blev jag helt knäckt. Jag förundrades över hur enkelt det lät, men ändå hur det sprudlade av energi. Jag fick en kick att börja spela igen.
Kanga tog till sig 50-talsrocken. Men han lyssnade också på mer samtida ”kollegor” som Iggy Pop, Alan Vega och inte minst Chris Isaak.

Amalthea är det största och helt dominerande skivbolaget i södra Sverige. Det är uppkallat efter Malmörevolutionären Anton Nilsson, som för övrigt nyss fyllde 100 år. Amalthea var den båt varpå Nilsson applicerade en sprängladdning. Den revolutionära andan lever vidare på skivbolaget Amalthea. Man ger ut skivor som alla mer eller mindre knyter an till den andan. På tio år har man genom enträget arbete visat att formeln är vinnande. Guldskivorna hänger tätt på väggarna. Vinsterna används till att göra plattor med oprövade talanger. Det är där nånstans Karl Kanga kommer in. Det är ju inte precis så att fenomenet Karl Kanga är sprunget ur musikrörelsen.
— Det var Joakim Rooke som tände på några demoinspelningar jag gjort och som han dessutom lyckades få Amaltheas styrelse att intressera sig för. ”With A Shot From the Hips” var en av låtarna.
Den slagkraftiga ”With A Shot” blev första singeln, som följdes upp av den tungt rockande ”Last Chance”. Man kan ju ana att det var en och annan trofast proggare som satte teet i vrångstrupen när deras skivbolag började ge ut plattor med en kille som sjunger om gitarrer, bilar och tjejer och som dessutom ser ut som en korsning mellan Eddie Cochran och Billy Idol.
— I början retade jag mig på alla som jämförde mig med Billy Idol. Men det är mest utseendemässigt som vi är lika. Hans musik är mycket mer högteknologisk än min. David Sylain sa häromdan i radion att man inte ska ta det som något negativt att det talas om influenser.
— Efter Isaaks konsert kom bandet fram till mig och sa att de sett mig på listan och att jag var bra. Min idol sa det till mig! Vi gick ut på krogen tillsammans och hade skitkul. Men det hela tog en enda med förskräckelse när jag blev lite väl dragen och störig och fick en propp av en bordsgranne.

I somras spelade Karl Kanga in sin första LP: From the Hips.
— Jag är inte helt nöjd med plattan. Den är väl okej för att vara en debutplatta. Men internationellt sett är den en lågbudgetproduktion. Ett stort engelskt förlag har jobbat i flera månader på att ge mig ett stort skivkontrakt. Det är möjligt att detta skivbolag låter mig spela in plattan igen. Jag vill ha mer stabil rocknerv.

From the Hips har sålts i drygt 5 000 exemplar i Sverige. Och intresset för denna malmöitiske rockidol bara stiger. Det tycks som om han går hem i alla läger. Ena veckan är han utvikningspojke i tonårsblaskan Frida, nästa drar han fullt hus på ett ställe med en åldersgräns på 22 år. Numera hinner inte Kanga göra mycket mer än att jobba med musik.

När Karl Kanga var en liten plutt och kallades för Acke var han aktiv idrottare. Han lirade tennis, fotboll och ishockey. Men i samma ögonblick som han hörde punken var det kört. Han valde gitarren framför bollen. Efter att snabbt ha avverkat ett antal punkband blev det till sist popgruppen Katanga. De fick en lokal hit med singeln As Good As Gold. Men vid det laget var Kanga utled på allt vad musik hette.
— Fast jag har börjat idrotta igen. Jag simmar på Simhallsbadet och jag går till Nautilus gym. Och så läser jag en del. Jag har just läst Charles Wilfords No Hope For the Dead.
Säger Karl Kanga och plockar upp sitt paket med Marlboro. Nu är det nämligen dags för den obligatoriska eftermiddagsfikan på Siesta med polarna i Wilmer X och de andra rockmusikerna i stan.