RHINOS är ett glatt gäng Göteborgsdalmasar som har kallats Sators lillebröder. I MUDDLE’s exklusiva intervju avslöjar de varför de ogillar att ha skinnbrallor på scen, varför de kallar sig noshörningar och vad det är som ger dem all energi de har när de lirar live.

Jag har, efter lite möda, hittat fram till den något avsides liggande rockklubben Magasinet i Göteborg. Där har jag per brev fått veta att Rhinos ska spela samma kväll.
När jag äntrar lokalen soundcheckar bandet för fulla muggar — tydligen låter ”allt” galet ikväll.
Jag slår mig ner vid ett bord och får av Rhinos manager, Egon Arbring, veta att banduppsättningen är följande: Thomas Andersson, 23 (trummor), P-O Eriksson, 30 (bas och kör), Håkan Ågren, 28 (gitarr och kör) samt JP Sundell, 27 (sång och gitarr).
— Vi startade för tre år se’n, berättar JP när han efter mycket om och men släppts iväg av ljudteknikerna.
— Då hade vi en annan kille på trummor, men han tyckte att vi spelade för snabbt så han hoppade av. Bandet var väldigt nära att splittras, men så dök Thomas upp som en räddande ängel. Det var under årsskiftet 90/91, tror jag.
Deras första spelning gick av stapeln på Magasinet (som de sedan spelat på åtskilliga gånger under åren) den 3 augusti 1991, som förband till Brandos. Efter det följde många spelningar. Den kanske mest prestigefyllda var en i Borlänge, då de värmde upp för Sator och Nomads.
Borlänge är för övrigt Håkans och ”nästan” (?) P-O’s barndomsstad.
Så småningom började Rhinos spela in sin första (och hittills enda) officiella demo, producerad av självaste Chips från Sator. P-O har nämligen ett förflutet i tidiga Sator, eller Sator Codex som de hette då.
På grund av en del strul i samband med inspelningen av demon tog det ett tag innan den blev färdig. Nu är den i alla fall tillgänglig, och har fått lovord i rocktidningen Backstage.
Låtarna ”föds” hos JP. Sedan gör resten av medlemmarna vissa arrangemang och bandet gör klart låten tillsammans.
De beskriver själva sin musik som punkhårdrock med poppiga melodier.
— Jag gillar band som inte sitter fast i något fack utan varierar mycket från låt till låt, som Pogues och Mano Negra, säger JP.
Andra ”idoler” som räknas upp är Monster Magnet, Young Fresh Fellows (”världens bästa band” enligt Håkan), Middle Of The Road och Demis Rossos. Det visar sig att musiksmaken varierar ganska mycket från bandmedlem till bandmedlem. Håkan lyssnar på bl a punk och hårdrock, Thomas gillar hip hop och P-O har sköljts med av grunge-vågen. Ett gemensamt drag tycks dock vara att de ogillar AOR.
Namnet Rhinos (noshörningar) hittade Egon (”managern”) på och enligt JP ”är det inte så noga vad vi heter, bara vi heter nå’t”.
Rhinos är kända för sina intensiva liveframträdanden. Vad får de all energi ifrån?
— Den bara kommer, svarar de, och skyller på kaffe, cig och adrenalin.

På frågan vad utseende och image har för betydelse svarar Håkan att det mer är en bekvämlighetsfråga.
— Jag hade skinnbrallor på mig på scen en gång, av ren fåfänga. Det var fruktansvärt varmt, så det gör jag aldrig om.
Jag frågar vad som är det mest avtändande de vet, och får svaret ”vi tänder på allt”.
Vidare berättar P-O om sin ettåriga dotter Elektra som han har ihop med sin flickvän, för övrigt sångerska i tjejbandet Amazon Beez. JP’s tjej är basist i samma band.
— Jag är den största feministen i bandet! säger P-O och nämner att Rhinos delar replokal med ett annat tjejband — Bazookas. Dem har bl a Annika Sundbaum-Melin på Aftonbladet skrivit mycket positivt om.

Därefter lämnar jag Magasinet med fullproppat anteckningsblock. Jag hinner dessvärre inte se Rhinos spela ikväll, men hoppas verkligen att våra vägar ska korsas en annan gång.

BANDMEDLEMMARNAS EGENSKAPER med några få ord:

JP: disträ, dominant (försöker i alla fall)
Thomas: positiv, snäll
Håkan: trött. Hans kroppsvätska består till minst hälften av kaffe; enligt kompisarna
P-O: en bestämd, bekväm ölkännare