Platsen var Viksängsgården, tidpunkten 18:00 en gråmulen lördagskväll den 15 november 1980. Ett historiskt ögonblick för de ca 220 personer som letat sig till platsen för Modernes Pops första rockgala. Stämningen var på topp, knappt någon var drogad och det ryckte i benen på samtliga närvarande.
Den här galan var inte bara menad som en vanlig rocktillställning, nej, den var ett bra bevis för att man kan ordna konserter utan droger och en massa förstörelse.
Västerås kommun hade gärna sett att det hade blivit pannkaka av alltihopa, då behöver de ju inte hyra ut gårdarna till andra som vill ordna liknande saker. Men nu gick det alltså bra och det var verkligen skönt att få ge fritidskontoret ett slag under bältet. Trots att de motarbetade oss så gott de kunde lyckades de inte stoppa konserten, den här gången.

Och nu över till konserten: Klockan sex började folk att strömma in i Viksängsgården och en kvart senare började första bandet, Modell, att spela. Det var första gången de stod på scengolvets tiljor, men det märktes inte en enda sekund. Vild och fartfylld scenshow framförd på ett enormt proffsigt sätt. Musiken då? Tja, efter två låtar var jag redo att geniförklara dem, men sedan sansade jag mig och slutomdömet blir: bra. Deras popmusik är tyvärr litet för enformig, ibland är melodislingorna häpnadsväckande lika. Texterna går också i typisk pop-stil: halvtöntiga skildringar av kärleksproblem, helikopterflygningar (?), klädsel osv. De är jävligt roliga trots sin småtöntighet. Ge Modell lite tid, sen får ni se upp för dem i fortsättningen. Det är mitt heta tips.

Efter att Modellerna hade glidit ner från scenen var det dags för kvällens gästband, Incest Brothers från Stockholm. Jag står fast vid vad jag skrev i förra numret om dem. Häftig, ösig musik som man kan släppa loss totalt till, dessutom är de oförskämt perversa på scenen. Tyvärr verkade det som om de flesta i publiken var kallsinnigare än vad jag var, många inbitna discobesökare rynkade förskräckt på näsan åt ”oväsendet.”

Sen kom ett parentesband. Det var Sven och Jumbojettarna som spelade två av sina kompositioner. Lite elektroninspirerad punk blandat med diverse skulle man väl kunna kalla deras musik. Alltihopa var väldigt orepeterat, sångaren hade ingen text och de visste inte när de skulle sluta låtarna. Men, men, vad gör väl det om hundra år?

Nästa band, som var Rita Rem, undanber jag mig att recensera efter som jag sjunger i bandet. Om jag ändå ska nämna något om Rita, kan jag i förbifarten säga att jag tyckte att det gick hyfsat för oss.

Kvällens dansband var Pikonkojs med den alltid lika suveräna ”Sumpen” på bas. Fem låtar som trotsar Thorleifs, Knut-Görans, Bert-Boos och allt vad de nu heter. Visserligen lät basgångarna på låtarna misstänksamt lika varandra, men det är väl typiskt för dansband, eller?

Om det gick bra för de flesta banden så gick det desto sämre för Kaos. De hade bara problem den här kvällen: strängarna gick av, mickarna fungerade inte och Martin (gitarr) hoppade av scenen i ren desperation. De verkar ha kommit in i en tillfällig svacka, men det kommer sol efter regn så varför skulle inte Kaos komma igen (observera rimmet).

De säkraste korten i en kortlek är essen, de säkraste korten på en konsert är jokrarna i Fri Fart. De drar publik (bra för kassan, he, he) och får garanterat hela lokalen i gungning. Den här kvällen var inget undantag. Publiken var inte många ackord från extas. De har en otrolig bredd på sin musik och texterna känns otroligt angelägna, inga klichéer där inte! Det är helt klart att det är på scenen man ska höra dem. Går en sträng av gör Mankan (bas) en parodi på muskelbyggare eller också berättar de en rolig historia. Meningsfull underhållning, that’s what it’s all about folks.

När Fri Fart hade avverkat två extranummer var den egentliga galan över fast det hindrade inte folk som gillar spontana infall ifrån att lyssna till mer musik. Först hoppade en hårdrockare upp på scenen och rev av några solon samt talade om för alla i lokalen att han hatade punk (han hade verkligen väntat på att få säga det offentligt). Plötsligt inträffade en blixtsnabb protestaktion från Incests sida. Sören och en av hans polare hoppade upp på scenen nakna, slet av hårdrockaren gitarren och började spela! Blir streak-rock nästa musiktrend?

 

Galan avslutades i stor stil med att The Knox kuppade med några av sina låtar. Efter denna störtflod av spontanitet var alla nöjda och balen slut. Slutet hämtat ur syrrans sagobok.

Tyvärr står det inte i tidningen vilka band som är på respektive bild. /Blaskoteket red.