Mångsidighet är det nyckelord som bäst beskriver gitarristen Johan Norberg. Från det han slutade grundskolan för arton år sedan har han helt och hållet försörjt sig som frilansgitarrist. Vi har sett honom, både på scenen och t ex i TV4:s program Steffo, stå och spela bredvid de flesta svenska artister: Lill Lindfors, Annelie Rydé, Rickfors, Glenmark, Pugh, Strömstedt, Monica Zetterlund, Cornelis, Stina Nordenstam…

Att rabbla namn blir ganska meningslöst, så låt oss i stället helt kort konstatera att Johan behärskar de flesta musikstilar och är en efterfrågad musiker. Men han har också en annan än så länge mindre välkänd sida: skivbolagsdirektören Johan Norberg. På det egna bolaget Paraphon startar han med en utgivning av två skivor. Den första, som kom redan i november, är med duon Andersson/Norberg (Micke ”Nord” Andersson). Och nu i januari blir det release av Chapter 2:s andra album. Denna duo har Norberg tillsammans med trombonisten/sångaren Nils Landgren.
— Jag har ju blivit mångsidig på det sätt som man är som frilansmusiker, förklarar Johan. Tre plattor med Monica Zetterlund och rena jazzjobb som Radiojazzgruppen är sådant som jag är stolt över därför att jag haft full frihet att utforma gitarrstämman efter eget huvud. Därifrån är det en bra bit till de rena hårdrocksgitarrjobb som jag också är stolt över att ha gjort. Det ligger en stor tillfredställelse i att kunna höra om det är bra eller dåligt, att lämna en studio efter att ha gjort ett hårdrocksolo helt i rätt stil och känna att ”vad bra det blev”. Rent hantverksmässigt är det en enorm kick. Men det är en kortsiktig hantverksglädje eftersom den inte leder någonstans.
— Mångsidighetens baksida innebär att man kan klara av att spela många olika saker utan att egentligen göra något så där riktigt bra. Jag har t ex aldrig spelat bluesgitarr lika bra som Bengan Blomgren. Men det är en väg man måste gå — vissa går rakt på och andra tar, liksom jag, stora omvägar för att hitta sin grej. Det är först under de tre sista åren som jag har fått en viss profil i mitt spel, främst på akustisk gitarr. Genom min teknik och genom att jag alltid stämmer om gitarren så låter det på ett visst sätt. Jag är glad att det har blivit så för då blir det lättare för mig att undvika det dilemma som alla frilansmusiker hamnar i förr eller senare; att ju bättre det går för en just nu desto svårare kommer det att bli senare. Det har att göra med att man sliter ut sitt ansikte så att folk börjar resonera som att: ”honom kan vi inte ha med på den här turnén, för han har ju tidigare spelat med den och den — hur skulle det se ut…”

JOHAN NORBERGS AKUSTISKA gitarrspel känner man igen på bland annat den djupa klangen. Han brukar stämma ner låga E-strängen till ett C och A-stränsen till ett G. Det ger honom en större tonal spännvidd i ackorden. För spel med slide stämmer han helst i ett öppet E-dur eller G-dur.
— En viktig aspekt i mitt spel är att jag har haft svåra problem med förslitningsskador i vänster hand, fortsätter Johan. Efter två komplicerade operationer har jag nu sjuttiofem procents nedsatt rörlighet. Det gör att jag rent tekniskt inte kan utföra en bråkdel av vad jag kunde då jag var femton år. Det har naturligtvis format min utveckling åt ett visst håll. Som med alla olyckliga omständigheter så ger man antingen upp fullständigt eller så försöker man göra det bästa möjliga av sina förutsättningar. Grejen är att det inte är någon som vet om det här (…tills nu. Förf anm) och ingen har någonsin klagat på mitt spel.
— Jag vill gärna jobba i en miljö där jag själv får bestämma hur jag ska forma mitt spel. Om jag hamnar i en situation där producenten säger ”spela exakt så här” så är det inte säkert att jag klarar det, även om det är väldigt enkla saker. Då försöker jag i stället ligga steget före och säga ”javisst — men är det inte bättre om jag spelar så här i stället” och så kanske jag stämmer om gitarren, på ett sätt som han inte alls hade tänkt på, och gör något helt annat, som han tycker är bättre. Men om jag hade försökt spela det han först bad mig om då skulle det ha gått fullständigt åt pipan.
— När låten till sist är inspelad så har jag i regel suttit och skruvat så mycket på stämskruvarna att jag ofta inte har en aning om var jag befinner mig. Det gör ju inget så länge det låter bra på plattan, men det kan uppstå vissa svårigheter om jag senare ska ut på turné med samma artist och inte kommer ihåg vare sig hur gitarren var stämd eller hur jag spelade.
Johan berättar att han med fördel spelar med fingrarna, i stället för med plektrum, även på elgitarr. Han har odlat gitarrnaglarna på högerhanden sedan han började spela klassiskt som liten. Den tekniken har han tagit med sig och överfört till den musik han nu spelar. Men när det behövs så plockar han fram ett plektrum av typen ”röda Jim Dunlop Jazz III”.
— Jazzmusiken har alltid legat i grunden för mig. I vissa sammanhang har jag känt att jag varit ute på hal is, t ex när det gällt ”svensk rock då den är som tråkigast”. Så som det har varit under hela åttiotalet — en Larrivee och ett rack — typ Steve Lukather. Inte alls min stil. Önskar istället att jag hållt mig till Ry Cooder-stilen där jag känner mig mycket mera hemma.
— På Stinas Nordenstams nya platta har vi jobbat på ett lite ovanligt sätt. Jag lade på gitarrerna på ett ganska tidigt stadium och på vissa låtar har man lagt både trummor och bas efter min gitarr. Stina skriver sina låtar på en gitarr (som hon fått låna av Johan Ekelund för en massa år sedan) och brukar sitta och stämma om gitarren tills hon tycker att ”nu låter det bra”. Sen skriver hon ner det på noter. Det kan vara rätt svårt att lista ut musiken enbart efter notskriften när gitarrens alla referenser är omkastade… Så det snabbaste sättet är att hon visar på sin specialstämda gitarr hur hon spelar varje låt. Stinas gitarr hade bara fem strängar, men de första tre låtarna gick ändå bra att spela in. När jag kom till studion en månad senare så hade det gått av ytterligare en sträng för henne. Då blev jag tvungen att ta av två strängar från min gitarr för att det skulle låta rätt.
— Det handlade om att förädla Stinas gitarrkomp, spela likadant fast bättre, ungefär som en typisk studiomusikeruppgift. Vad jag däremot tillförde själv var en mängd stämningsskapande ljudeffekter som jag gjorde med gitarr och effekter. På sista låten på nya plattan med Chapter 2 finns ett annat bra exempel på detta. Jag sitter ofta med gitarren i knät och pedalbordet på en stol framför mig. Sedan skruvar jag på effektpedalerna samtidigt som jag spelar.
Johan Norberg har skrivit en stor del av text och musik till de båda kommande skivorna. Vad använder han för metoder i sitt låtskrivande?
— Eftersom jag spelar med omstämd gitarr så blir jag ganska begränsad. Det går inte att bara låta fingrarna löpa över greppbrädan utan man får så att säga leta sig fram på gehör. Jag menar att detta är en ganska bra förutsättning för låtskrivandet eftersom man är tvingad till att skriva utifrån sitt öra.

NÄR DET GÄLLER akustisk gitarr och live-framträdande så spelar Johan Norberg alltid på Yamaha APX-serien. Yamaha sponsrar honom med gratis instrument och han har fem stycken. Tre stålsträngade, en nylonsträngad och en tolvsträngad.
— Jag är egentligen inte förtjust i stallmikar, som det är på akustiska gitarrer, medger han. Om man gör en A/B test mellan stallmik-försedd och akustiskt uppmikad gitarr så låter ju stallmik avskyvärt. Det är bara det att man inte har så mycket att välja på i en live-situation med den volymstyrka som man trots allt kommer upp till. Här tycker jag att Yamaha-gitarrerna är ”de minst dåliga”, för de har ganska bra inbyggda filter. Helst använder jag förstås min Gibson Hummingbird, men Yamaha är oumbärliga att ha live. Kopplar man in den med ett juste chorus och någon bra rumsklang, då låter det bra efter ett visst filtrerande.
I studio använder Johan oftast sin akustiska Martin J80M därför att ”den stämmer bra i banden”. Ljudmässigt tycker han bättre om sin Gibson Hummingbird, men den ”stämmer inte så bra eftersom halsen har slagit sig”. Johan tror att denna gitarr får sin speciella briljans i diskanten av att den är utrustad med ett emaljerat metallstall.
När Johan ska spela nylonsträngat så använder han sin Takamine med inbyggd mikrofon. Han är mycket nöjd med det akustiska ljudet. Dessutom äger han två andra nylonsträngade gitarrer som han brukar mera sällan: en Tama och en Granström/Sundquist (gitarrbyggare i Umeå). Om det ska låta latinamerikanskt så tar Johan fram sin Requinto. Det är en liten gitarr som är stämd en kvint över en vanlig gitarr. I sådana sammanhang kan det också hända att han spelar på sin Hopf oktavgitarr.
— Den här använder jag alltid till slide, säger Johan, och plockar ner en minst fyrtio år gammal Levin med mycket liten klanglåda. Den köpte jag för tjugofem spänn av Max Lorenz morsa och jag är helförtjust i ljudet. Det är lite Dobro över den, fast ändå inte riktigt Dobro… Men jag har en Dobro också.
Norberg tar fram en laxrosa Stratocaster, modifierad med ett Floyd Rose stall och stränglås vid sadeln. Svajet är urskruvat och fjädrarna på undersidan åtdragna så att stallet ligger an mot gitarrkroppen.
— Den här är tillverkad sextiotvå, berättar han. Jag köpte den åttiotvå i New York för tusen dollar, det var väl ungefär femtusen spänn. Jag har också en vit Strata från nittotvå. Den skaffade jag som reservgitarr förra året när jag skulle ut med Rocktåget. Båda gitarrerna har jag utrustat med Jumbo Frets, det tror jag förresten att jag har på alla mina elgitarrer. Den gamla stratan byter jag emellanåt mikar på. Jag har en gammal Jeff Beck-mik som låter mycket bra samt en uppsättning Seymour Duncan mikar. Men det gör jag bara under turnéer för att undvika brum. Annars föredrar jag att ha originalmikarna på.
Övriga elgitarrer i den Norbergska samlingen är en Gibson ES 330 (-67) ”för jazzorienterad musik”, en brandgul Gretsch Chet Atkins, en Aria; liknande modellen Les Paul Junior ”för elektriskt slide-spel” samt en Gibson Les Paul Junior, årsmodell -61. Om den senare säger Johan att ”den är bra att göra effekter med eftersom det är så lätt att få feedback med den”. Lite ovanligare är den elektriska tolvsträngade Hagströmgitarren, den lilla Vox Mando Guitar (tolvsträngad elektrisk oktavgitarr) samt sitargitarren Coral.
— Det finns visst bara tre sitar-gitarrer i Sverige, funderar Johan. Och ändå så är det ju ett klassiskt sextiotalsinstrument. Jag använde min på Glenmarks platta och på Kayos platta. Senare fick jag också hyra ut den till Kayos turné. Så man kan säga att den gitarren snabbt tjänade in de pengar jag lade ut då jag köpte den i Los Angeles för tre år sedan.

VAD GÄLLER EFFEKTER så föredrar Johan sitt gamla hederliga pedalbord framför rackmonterade effekter. I en loop till förstärkaren kopplar han följande: The Rat distortion, Boss CSR Compressor/Sustain, Boss DD2 digital delay, Boss Trem/Pan tremolopedal, TC Electronics chorus, Cry Baby Wah Wah.
— Jag har provat en del rackeffekter, berättar han. Men jag känner mig begränsad av att man måste programmera inställningarna i förväg. Jag vill ha möjlighet ändra ljudet mitt under en låt. Eftersom alla lokaler låter annorlunda så blir det annars aldrig riktigt bra ljud. Så jag har hamnat vid att använda mitt gamla pedalbord med effekter som jag känner väl. När jag är ute och spelar akustiskt med Yamahagitarrerna så tar jag med en Boss ME-5 multieffektpedal.
— Hade du frågat mig för fem år sedan så kunde jag ha rabblat upp en enorm utrustning med motordrivna potentiometrar och än det ena, än det andra… Och jag kunde verkligen motivera att allting behövdes för soundet! I dag är det så att jag inte ens känner att jag måste ta med mig min egen förstärkare. Om de säger att det står en Fender Twin Reverb på scenen så tänker jag att ”dom är ju helt okej” och plockar bara med mig en gitarr, och om de säger att ”det finns en strata här” då kan jag spela på den. Sen jag fick problem med fingrarna så är det helt enkelt inte så noga. Mina problem dom ligger inte i huruvida det är en bra stärkare eller inte — jag har så mycket större problem att brottas med. Det här har faktiskt gjort att det låter mycket bättre när jag spelar nu för tiden, därför att jag inte har några ”hang ups” över vad det är för utrustning. Jag skruvar bara in ett bra ljud och så känner jag mig lugn och spelar, och det känns mycket bättre…
På förstärkarsidan håller sig Norberg med en Marshall topp på 100 watt med tillhörande högtalarlåda samt en Music Man RD 112 Combo. Båda dessa är ombyggda av Tommy Folkesson. Dessutom har han också en Boogie Mark III. Favorit-förstärkaren är dock Jonas Isakssons Dean Markley Combo som Johan inte kunde låta bli att låna med sig efter en repetition i Fryshuset.