Efter drygt tio år med Ebba Grön och dess efterföljare Imperiet har Thåström tagit det naturliga steget in i solokarriären. Från gallskrikande punkare -78 har Thåström utvecklats till en medveten pop-snidare av högsta Sverigedivision. Fortfarande till en del otämjd, med kaxigheten i behåll, detta dock uppblandat med en dos självironi — en god egenskap som flera svenska rockstjärnor skulle må bra av att ha. Det är en glad och nöjd Thåström som låter sig intervjuas av MM och varför skulle han inte vara det? Med hjälp av en ansenlig mängd maskiner, manövrerade av producenten m m, Stefan Glaumann, har han fått till en gedigen och välkomponerad första solo-LP.

Thåström tog den tid han behövde för att få ihop sin solodebut. Han var inte intresserad av några halvmesyrer och det är inte svårt att förstå varför. Trycket och förväntningarna är naturligtvis stora.
— Jag har jobbat på den sen förra sommaren för jag ville gå in i studion mycket mer förberedd än vad jag var inför de sista Imperiet-plattorna. Då hade vi bara en sju-åtta låtar någorlunda klara och sen rafsade vi ihop resten med några lösa idéer.
— Nu hade jag fjorton låtar klara och skrev dessutom några till i studion så jag har haft mycket mer material och välja på. Det blev fyra månader i studion, förklarar Thåström och fortsätter:
— Vi skulle ju göra allt med maskiner och det trodde vi ju naturligtvis att det skulle gå mycket snabbare, men det visade sig vara tvärtom. Dom här programmeringarna tog ju väldigt lång tid, men va fan, bara det blir bra så…
— Visst håller man på och letar ljud, plötsligt har man fem miljarder ljud att välja på istället för att bara skruva till något som låter schysst, men det är ju det som är roligt när man har så stora möjligheter, att jobba på det viset.

LJUDBILD ÅT GABRIEL OCH STONES

När jag beskriver ljudbilden som en blandning mellan Gabriel och Stones skrattar han förtjust.
— Ha, ha, ha, ha… ja, det låter inte så illa, ha, ha, ha. Stefan lyssnar ju väldigt mycket på Gabriel och jag på Stones, så det är säkert riktigt. Jag ville få fram en stökig känsla över musiken, fast det var maskiner — maskiner med hjärta, säger han och mot detta finns ingen anledning att protestera, men på plattans rockigare nummer kanske det blir för “stökigt”, ibland är det svårt att höra texten — ljudbilden är maffig och mättad. Håller han med om det?
— Jo, det har jag en förmåga att hemfalla till, erkänner han även om han inte riktigt vill hålla med om att sången på dessa låtar är för lågt mixad.
Att Thåström har hela ansvaret och drar hela lasset själv är ingenting han grämer sig över, tvärtom.
— Det har vart väldigt skönt. Imperiet fungerade på slutet inte så där jävla bra i studion.
— Vi höll i varandra, istället för att hjälpa varandra, bromsade på något sätt. Våra idéer gick isär också och då finns inte den där kollektiva styrkan som ska finnas i ett band.
— Det där var en av anledningarna till att jag ville jobba med maskiner och slippa ha så mycket folk i studion, göra det verkligen till min grej och bara jobba ihop med Stefan, som jag jobbar jävligt bra ihop med. Det har känts jävligt kul fast det har varit jobbigt och det hela har ju varit på mitt ansvar hela tiden.

BRISTFÄLLIGA DEMOS

Thåström är ingen vän av porta-demos, men hur ser då låtarna ut när han kommer till studion?
— Det är olika, mina demos är bristfälliga och ganska enkla. Ibland har jag bara spelat upp dom på gitarr eller piano, ibland ihop med en trummaskin inspelad i en vanlig bandare och sen har jag försökt förklara hur dom ska vara för Stefan.
— Jag jobbar aldrig med porta eller så, förut gjorde jag väl en del sånt fast jag blev så jävla deprimerad när jag hörde mina demos, det tog bara bort alla idéer jag hade i huvudet.
Peter Puders verkar numer vara husgitarrist hos Thåström och spelar en hel del på plattan. Hur mycket gitarr lirar han själv?
— Vi spelar väl ungefär hälften var. Just nu spelar jag mer gitarr än nånsin och har återupptäckt mig själv lite som gitarrist. Jag är ju begränsad men bra på en del grejor.
— Så har jag köpt en ny gitarr, säger han stolt och nöjd.
— Som lät så jävla bra och som jag bara inte kunde låta bli. Det är en Gibson Trini Lopez och är jävligt snygg och låter som sagt hur bra som helst.
Satsar han kanske på att utveckla sig som gitarrist?
— Nää, jag satsar inte på att bli nån gitarrist i stil med Kee Marcello, jag vet vad jag kan och har svårt att tänka mig att jag skulle börja utvecklas helt plötsligt vid 32 års ålder, men jag tycker det är kul att få till grejor och det är kul att jobba ihop med Peter.
Peter Puders ingår självklart i Thåströms turnéband där övriga medlemmar blir: Ulf Sandqvist på trummor, Kofi Bentsi-Enchill bas, Per Hägglund klaviatur och René Martinez på slagverk.

STÅR ALDRIG STILL

En levande rockklubbscen och en genuin rockkultur är något som saknas i Sverige. Få är dom artister och grupper som kan, vill eller tillåts utvecklas konstnärligt, i alla fall om man ser till det övre skiktet. Imperiet tyckte jag var ett undantag. Gruppen försökte en del men fick samtidigt mycket skit i pressen för det. På detta sistnämnda påstående svarar han med ett garv och utan att verka speciellt ledsen:
— He, he, he, he… ja, fan det fick vi! Vi letade ju rätt mycket hela tiden och försökte inte göra samma saker två gånger och så där, och det var ju det som var spännande med gruppen. Sen så kan man väl säga att vi också gjorde mer eller mindre lyckade grejer och det var väl därför vi fick skit. För att hålla det intressant för en själv och för att det ska vara kul kan man ju inte hålla på och göra samma grejor hela tiden, man måste ju experimentera lite för sin egen skull.
— Jag tänker aldrig på vad folk ska tycka om det jag gör, för det kan man ju inte veta innan, utan det är bara göra det man tycker är intressant, säger han och fortsätter:
— Det finns väl en tendens att många i det övre skiktet går åt schlager-hållet, men det är väl en rädsla över att inte kunna överleva, vilket är svårt om man inte ligger där uppe.
Thåström säger att han inte lyssnar på så värst mycket svenskt, men han nämner musiken från skivbolaget Radium, t ex “Union Carbide mest för att dom för ett jävla oväsen”, Freddie Wadling, Blue For Two och även Eva Dahlgren och Thomas Di-Leva som exempel på bra svensk rockmusik.
Vad han skulle göra om han inte kunde försörja sig på musik tycks han inte ha ägnat någon tanke åt.
— Jag kommer alltid att skriva låtar och spela musik även om jag bara skulle sälja 500 ex. Det är det jag kan och det jag vill göra. Jag funderar aldrig på vad jag skulle göra annars… bli bartender kanske? Jag tror att alla de som sysslar med musik gillar det dom gör men en del blir mer styrda av skivbolag och jobbar under press.
— Därför är det perfekt för mig att ligga på Mistlur där jag kan få fyra månader i studiotid. Visst kan det vara bra att göra saker och ting snabbt, om man vill jobba så, men som sagt var är det jävligt skönt att ligga på ett litet bolag som ger dom här möjligheterna. Dessutom, jag bestämmer hur det låter och varför det låter och det är väldigt skönt.

OM LÅTARNA PÅ LP:N

Vi börjar prata om låtarna på plattan, först Ståaldrigstill, apropå det jag tidigare sa om blandningen Stones/Gabriel. Är det däremellan han rör sig i sin musiksmak.
— Jag är uppvuxen på Stones men har väl hört lite på Gabriel så klart också, annars är det mer obskyrare saker jag lyssnat på senaste året Nitzer Ebb, Nick Cave, Einstürzende Neubauten, Big Audio Dynamite och Public Enemy, säger Thåström och nämner ännu en favorit: Bowies Tin Machine är hur bra som helst, jag har också lyssnat på hans Lodger och Scary Monsters, säger han och kommer in på Ståaldrigstill:
— Den är som en programförklaring på hela plattan. Att alltid röra på sig, att försöka hitta nya vägar för sig själv.
Energin är det inget fel på och det låter nästan mer Ebba Grön än Imperiet om det — om man nu måste jämföra. Svaret som kommer visar att jag inte är helt ute och cyklar:
— Jag har försökt göra låtarna enklare och med mer energi den här gången och tänkte mer åt Ebba-hållet än Imperiet, där låtarna ibland blev lite väl pompösa. Jag har också försökt skriva dom utan att dom skulle bli så högtravande och allvarliga, inte så svarta texter utan kosta på sig att vara lite fånig och kunna garva åt sig själv. Några av texterna är åt novellhållet: t ex Hon o Han, Djävulen o Jag, Döden I Schlager-SM bara för att göra något nytt och inte fastna i det gamla.
Men vad har han för gemensamt med Jakob Hellman (En Perfekt Värld), egentligen?
— Det var en sån där låt som jag gjorde på två minuter ungefär, som bara rann ur mig. Då hade den en engelsk goof-text och lät bara Costello rakt av liksom. Texten skrev jag i sista sekunden innan inspelningen och sen när jag började sjunga den förstod jag ingenting och jag tänkte va fan är det här, alltså? Hjälp! Jag sa till Stefan att den här får aldrig vara med på plattan, möjligen som CD-bonus eller någon singelbaksida. Sen när jag var ute hos en kamrat och lyssnade igenom hela plattan och drack sprit för att få lite annorlunda infallsvinklar, så började jag gilla den där jävla låten. Alla på skivbolaget var ju också eld och lågor och tyckte att “va fan, den här måste ju vara med. Det är ju pop så det bara ryker om det”.

MER POP ÄN TIDIGARE

Thåströms senaste låtmaterial är också mer popinriktat än tidigare — en sida som inte varit så exponerad tidigare. Merparten av låtarna har snyggt utmejslade melodier och starka refränger.
— Istället för att komma med halvmesyrer ville jag komma med låtar som höll. Jag menar Pang Bom Krash är ju också pop rakt igenom.
Man kan tycka att den innehöll allt en så kallad hit ska göra, men ändå floppade den rätt rejält. När jag undrar om han har en idé om varför, garvar han obekymrat.
— Jag vet inte, det förstod jag inte heller. Jag var helt övertygad att den skulle komma etta på alla listor (skratt). Men det blev ju långt därifrån (skratt), den var ju utskälld alltså (skratt), jag blev helt deprimerad och undrade va fan är det nu då? (skratt).
Låten finns nu i en lite råare och om-mixad version på LP:n. “Inte fullt så syntig”, enligt Thåström.
Alla Vill Till Himlen är med sin spännande och maskinella ljudbild, sitt lite atonala anslag och sin starka refräng en av plattans absoluta höjdpunkter.
— Jo, det är du inte ensam om att tycka. Det var en låt som fort gick och realisera. Den tycker jag att vi har lyckats jävligt bra med. Texten handlar lite om att armbåga sig fram till framgång och en plats i solen, fast inte så seriöst menat. Jag gillar låten som fan och håller nu på att göra en video på den. Jag tror det blir nästa singel.
Andra höjdpunkter på LP:n är balladerna: Varför Är Du Så Tyst och Karenina. Tror det eller ej, men det är den här typen av låtar som Thåström gör mest.
— Jag gör ju många låtar så — ensam med gitarr och då blir det mycket låtar av den typen, alldeles för många kanske, men jag gillar det och ett par kan man väl alltid slänga in på en LP.
— Jag ångrade lite att jag valde Karenina som andra singel, den funkar bättre på LP:n även om den inte är så representativ. Det var den första låten jag överhuvudtaget skrev till LP:n.
Man får intrycket av att Thåström fäster lika stor betydelse vid musik som text. Arbetssättet varierar.
— Oftast är det musiken först, men ibland finns det nån slags grundkänsla i musiken som kan styra ämnet, det kan vara tvärtom också men musiken har alltid den mest framträdande rollen. Vissa låtar som t ex Varför Är Du Så Tyst sker allting samtidigt, det bara rinner av en på något vänster.
Överhuvudtaget verkar Thåström nöjd med sin solodebut och säger avslutningsvis:
— Man är aldrig 100% nöjd, men det är ju det som eggar en att fortsätta. Om jag visste att det jag gjort är vad jag är kapabel till att åstadkomma skulle man inte vara hungrig mer. Allting kan ju bli bättre och jag är faktiskt redan sugen på nästa platta.

STEFAN GLAUMANNS WALL OF SOUND

Stefan Glaumann är chefsmaskinisten, Thåström ödmjuk som han är, anser sig själv som teknisk idiot, men han är naturligtvis med och tycker och bestämmer. Att Glaumann är en av landets främsta ljudmakare och producenter vet vi sen tidigare. Thåströms solodebut är inget undantag från det påståendet. Här har han skött programmering, inspelning, mixning och produktion. Arrangemangen är gjorda tillsammans med Thåström.
Det maskinella inslaget är som sagt stort, med syntar, samplers och sequencers. Trots detta har Glaumann fått till en levande och dynamisk ljudbild.
Ett digert jobb under en period av fyra månader men han är lika nöjd som Thåström:
— Det har varit enormt kul att göra den här plattan ihop. Det funkar väldigt bra mellan oss och det har inte varit några kompromisser alls. Jag är väldigt nöjd!
Jag ber Stefan om lite upplysning om maskinparken.
— All programmering har gjorts på Atari-dator med ett Steinberg Pro 24 version 3 sequencerprogram där vi sedan har bandat direkt ned på mastern. Synken har varit en Roland SBX 80. Som sampler har vi haft en Casio FZ1 och ljuden vi använt är såna jag gjort själv.
Trumljudet låter mycket bra med påtagligt mycket rock’n’roll-känsla för att var sequencer. Om detta säger Stefan:
— Det är Casio FZ1 med samplade live-trummor från en studio. Inspelade med rummets ambiens enbart.
— På syntsidan har vi använt Prophet 5, Oberheim Matrix 1000, Kawai K1 och Roland MKS 70.
Bas och trummor är nästan uteslutande lagda på sequencer.
— Det är live-trummor på ett spår, I En Spegel Som Jag Har som också har vanlig basgitarr, liksom Hon o Han. På Karenina är det dessutom ståbas.

MYCKET GITARRER

Gitarrer är inte en helt oviktig beståndsdel i denna produktion. Här finns en hel del distade hårt rockande sådana som för med sig liv och rörelse i den sequencer-dominerande ljudbilden.
Peter Puders och Thåström har turats om och den senares nyinköpta Gibson Trini Lopez har använts en hel del både av Thåström och av Puders, som också använt en Fender Stratocaster.
Förstärkare har varit Marshall 50 W med en 4×12-låda. Puders kör också på Roland Jazz Chorus 120 med ett Roland Space Echo.