I tjugo år har det oberoende skivbolaget MNW hållit en ansenlig del av vår inhemska rock-skivproduktion igång. Det hela startade i flower power-erans sista flämtande andetag med bl a ”demonproducenten” Kim Fowley inblandad. Hippie-ideologin ersattes dock snart med en mer vänsterinriktad utgivningspolitik — den svenska musikrörelsens födelse var ett faktum. Nu hette anförarna Gunder Hägg/Blå Tåget och Hoola Bandoola Band, men inte ens proggen varade för evigt. Punken kom och åter blåste förändringens vind. MNW hakade på och många av de band och musiker som då kom fram har på 80-talet lyckats etablera sig, både artistiskt och kommersiellt. Per Tjernberg, själv väl förtrogen med MNW:s historia, träffade bl a musikern Ted Ström och MNW:s egna Jonas Sjöström och Curt Åke Stefan för att botanisera bland händelser, anekdoter och aktualiteter i MNW:s tjugoåriga historia. MM passar givetvis på tillfället att lyfta på hatten för jubilaren. Skivbolag typ MNW behövs mer än någonsin i det svenska musiklivet. Grattis!

1970: Contact hette ett band innehållande bl a Ted Ström och Lorne De Wolfe, en utväxt ur Sveriges troligen första Paul Butterfield-påverkade bluesband i Chicago-stil — Yellow And Blues. Som Contact hade gruppen börjat odla en ny, tung musik med massiv Hammondorgel, bluesig sax, långt utdragna låtar (som det skulle vara då) och stark påverkan från grupper som Procol Harum, Vanilla Fudge (!) och The Band. På ett litet nystartat bolag i Vaxholm, Music Network, hade Contact gjort två singlar, A Fairy Tale/Convulsions (MNW 5) samt mest-på-skoj-singeln Hon Kom Över Mon/Jag Är Lite Ledsen I Kväll. Det var väl ingen inblandad som då tog den senare riktigt på allvar, eller trodde på den. Dels var den på svenska (tänka sig) och A-sidan var dessutom ett försök från Ted Ströms sida att lite pastisch-artat, med glimten i ögat, skriva en ”svensk folklåt”. Den fick ändå en viss tyngd bl a genom Skäggmanslagets medverkan på fioler. Hon Kom Över Mon var faktiskt första gången svensk folkmusik mötte tung rockinstrumentering.

DEN ”LEGENDARISKE” KIM FOWLEY

Men nu satt mannen bakom Music Network, Sverre Sundman, exalterad på gränsen till hysteri, och talade i telefon med en förvirrad Ted Ström. Något fantastiskt hade hänt: den ”legendariske” (snarare notoriske) amerikanske producenten Kim Fowley hade av någon dunkel anledning dimpt ned i Vaxholm, villig att ”göra vad som helst till en världssensation”. Ted frågade mig om jag visste vem Kim ”Fooley” var, och p g a mitt dåtida lusläsande av Rolling Stone uttryckte jag viss skepsis inför mannen vars egna osäljbara plattor hade titlar som Outrageous!! och som på allra första Zappa-albumet Freak Out fått föga smickrande credit som ”featured on hypophone”.
Mina varningar vägde dock fjäderlätt mot utsikten av den ära och berömmelse som skulle följa den maniske Fowleys spår, med reservationslöst stöd av den blå- och stjärnögde Sundman. Sundman var en ung och oerfaren entusiast med ambition att bli Vaxholms Bert Karlsson, med musikförlag, kontor i London, nöjesoperationer som ”Badholmen” och gud vet vad.
Så den sommaren bar det för Contacts del av ut till den lilla (numera större) röda träkåk där Music Network hade sin enkla fyrkanalstudio, och där nuvarande MNW fortfarande finns. Den första LP-inspelning jag bevittnat blev också en av de mest kaotiska och i efterhand komiska — med ett ord: ”Outrageous!!”
Bara åsynen av Kim Fowley skulle fått vem som helst att vända i dörren — två fullständigt vilda ögon stirrade ut ur ett trassel av vildvuxet hår och av Fowleys kroppsspråk och mimik var det svårt att bedöma vilka tvivelaktiga substanser som cirkulerade i hans rangliga kropp.
Ted Ström: Sverre (Sundman) sa till oss att ”han rör sig lite konstigt, med det är för att han haft polio” och det kanske var sant, vi begrep i alla fall inte annat då (skratt).
Sedan visade det sig att Fowleys idé om att producera Contact mot en lysande världskarriär var att ändra på allt till dess motsats. Contacts tunga rock-sound skulle bytas mot akustiska gitarrer, saxen mot blockflöjt och Teds Hammond bannlystes till förmån för Gunder Häggs ostämda Hohner Clavinet — det sistnämnda med olidliga följder. Trummisen som knappt sett ett par congas beordrades över till ett par randiga Asba (givetvis) eller skickades ut för att hämta grus i en låda att stå och trampa i. Vid ett tillfälle höll Fowley ett anförande om att ”heavy rock” var helt ute och att nu var det The Incredible String Band (??!!) som gällde.
Ett annat minnesvärt tillfälle var när Sverre Sundman försiktigt uttryckt sin till sist stigande oro över Fowleys allt mer kostsamma närvaro i Vaxholm — inför Sundman och hela Contact tog Fowley upp telefonen i kontrollrummet, ringde ett nummer i USA (troligtvis till nån kompis eller Fröken Ur) och sade ”CBS Records? Hi, this is Kim Fowley, I’d like to talk to Clive Davis (dåtidens mäktigaste skivbolagschef) — Hi, Clive, I’m in Sweden right now with this fantastic new band, they’re gonna be the next world sensation, bigger than The Yardbirds (!?!) osv osv osv”.
Ted Ström: Vi var enormt blåögda och naiva. Bara att få göra en platta var något nästan ofattbart då. Nu startas ju skivbolag hela tiden, överallt, och skulle någon säga till mig idag att det finns nån snubbe som ensam har startat ett skivbolag med en egen studio i Vaxholm skulle jag bara säga ”Jaså”. Men då lät det som ett skämt, att starta ett skivbolag var ingenting någon gjorde, utan stora koncerner. Vi trodde vi skulle bli popstjärnor, det var drömmar om USA och pengar. Det sammankopplat med ett konstant intag av öl (skratt) gjorde att han kunde säga vad som helst till oss, och vi gjorde det. Därför blev plattan som den blev — en katastrof (skratt).
”Plattan” kom ut i oktober 1970 och t o m titeln var ett av Fowleys obegripliga påfund: Nobody Wants To Be Sixteen (???) (MNWP-3, utgången). Efter några andra obskyra ”produktioner” och den egna solo-LP:n The Day The Earth Stood Still (MNWP-7, återutgiven p g a Fowleys sentida kultstatus) med klassiker som I Was A Communist For The FBI försvann vildmannen Fowley från den vaxholmska idyllen lika hastigt och lustigt som han anlänt — dock inte utan att lämna en sista pittoresk anekdot efter sig. Fowley var besatt av dåtidens svenska sexsymbol, porrstjärnan Leena Skoog (eller hur hon stavade sitt namn), troligtvis ett av motiven bakom hans Sverige-visit. Med löften om skivinspelning och feta USA-kontrakt lyckades han locka ut Skoog till studion i Vaxholm som han tillfället till ära fått utrustad med diverse trapetser och andra nyttiga ”gymnastik”-attiraljer. Vad dessa slutligen kom till för användning förtäljer inte storyn, men deras installerande bekräftas av Ted Ström.

Contact ca 1970 i tidsenlig kameravinkel. Längst till vänster står Ted Ström. Gruppen var en utväxt från bluesbandet Yellow And Blues. Som Contact hade dom börjat odla en ny, tung musik med massiv hammondorgel, bluesig sax, långt utdragna låtar och stark påverkan från grupper som Procol Harum, Vanilla Fudge och The Band. Foto: Steen Larsen.

MUSIKRÖRELSEN ETABLERAS

Under tiden hade andra vindar än de strikt kommersiella anglosaxiska börjat vädras i svenskt musikliv, och de första fröna till vad som skulle komma att kallas Musikrörelsen hade börjat sås. Den tidigare förbisedda Contact-singeln Hon Kom Över Mon var inte längre så apart, utan passade plötsligt in i ett nytt klimat av tillbaka-till-naturen (eller t o m bondesamhället), svensk folkmusik och svenska texter.
Contact, nu förstärkta med två fiolspelare, återvände till studion i Vaxholm med låtar enbart på svenska om bl a miljöförstöring och glesbygdsavfolkning för att göra en LP utan andra producenter än de själva — något på den tiden mycket ovanligt. Det var fortfarande fyra kanaler som gällde, och 1971 kom resultatet — den klassiska LP:n Hon Kom Över Mon (MNWP-17) som bl a vann en Grammis och som tillsammans med Gunder Häggs (senare Blå Tåget) två första LP alltid funnits kvar i MNW:s katalog (Gunder Häggs Tigerkaka var faktiskt MNWP 1). Inom kort kommer ”Hon Kom…” ut på CD, med fyra bonuslåtar från den tredje Contact-LP Utmarker. Som först dock gavs ut på Polydor.
Ted Ström: Vid det laget hade Sverre hamnat i ett ekonomiskt kaos som vi i Contact inte begrep någonting av, men som väl var ofrånkomligt. Tore Berger (från Gunder Hägg) och några andra varpå väg att ta över MNW och Sverre var redan igång med något nytt, med Europa Film och Polydor. Vi följde helt enkelt med Sverre, så naivt såg vi det. Vi hade inte alls perspektiven kommersiellt kontra progressivt. Sverre var helt enkelt en schysst snubbe som lät oss göra skivor och såg till att de kom ut. Om det skedde via MNW eller något annat bolag var för oss egalt. Vi hade inte ens storhetsvansinne och kände att vi måste över till något mega-bolag.

POLITISK MEDVETENHET

Det som höll på att formas ute i Vaxholm, ur spillrorna av Music Network, präglades inte av naivitet utan av politisk medvetenhet och kulturpolitisk kampanda. Tore Berger, Leif Nylén, Mats G Bengtsson (samtliga medlemmar i Gunder Hägg/Blå Tåget), Roger Wallis och Jan-Olof Schill hade bildat föreningen Musiknätet Waxholm med siktet inställt på en helt annan bolagsdrift och utgivningspolitik än Sverre Sundmans ”ge-ut-vad-som-helst-och-hoppas-nåt-av-det-säljer”.
Ted Ström: Jag minns att vi blev kallade till något slags möte i en våning på Östermalm, det kändes som ett förhör (skratt). I Contact visste vi inte vad den andre killen röstade på för parti, ens. Nu satt vi där inför Tore, Greg Fitzpatrick (!) och en massa människor vi aldrig sett… som sa: ”hur kan ni göra så här, gå till ett kapitalistiskt bolag, fattar ni inte vad ni gör?” Men den pinsamma sanningen är att det fattade vi faktiskt inte. Vi kände oss bara som ett gäng riktiga skitstövlar… utan att riktigt fatta varför. efterhand kan man naturligtvis inse att vi borde ha stannat kvar på MNW, det hade kulturpolitiskt varit betydligt sundare, men jag tror tyvärr Contact inte hade hållit ihop så mycket längre än vi gjorde ändå. Det är lätt för utomstående att konstatera att vi splittrades efter en LP på Polydor, men det var av personliga och musikaliska skäl… inget annat.

Blå Tåget 1971: från vänster Carl Johan De Geer, Urban Nyman, Tore Berger, Torkel Rasmusson, Kjell Westling, Mats G Bengtsson och Leif Nylén.

PROGG-ERAN

Någonstans i skarven av omvälvningarna på MNW fanns ett gäng skåningar som under namnet Hoola Bandoola Band höll på att spela in låtar på engelska för bolaget, med ambitionen att bli någon slags svensk motsvarighet till Crosby, Stills, Nash & Young. Av LP:n bidde en tumme, en obskyr 7″ EP på engelska (kanske ett samlarobjekt för den verklige progg-fanatikern?). Med gruppens första LP, den helsvenska Garanterat Individuell (MNWP-20), inleddes en MNW-era som kom att producera ”progg-klassiker” som Hoolas följande, Nynningens Majakovskij-LP För Full Hals, kvinnosaks-LP:n Sånger Om Kvinnor och Risken Finns första LP. Samt naturligtvis proggens ”greatest hit” — Nationalteaterns Livet Är En Fest (MNWP-46), som i dags läge sålt mer än 130.000 ex. Skivorna med Gunder Hägg/Blå Tåget har sedan MNW-1 P (Tigerkaka) utgjort en sorts ”ryggmärg” i MNW:s katalog.
Hägg/Tåget betraktas än i dag som en amatörorkester med avdankade poeter — en kvällstidningsrecension av deras nyligen utgivna CD-samling beskrev dem som ”usla musiker”. Även om Leif Nylén är en av de sämsta trumslagare som fästs på vinyl är det omdömet en grov generalisering med tanke på de virtuosa insatser från saxofonisten Roland Keijser och en av Sveriges mest briljanta multi-instrumentalister, Kjell Westling, som finns spridda över gruppens fyra LP och två dubbelalbum. Varav de två sista, Brustna Hjärtans Hotell (MNWP-32-33, dubbel-album) och Slowfox (MNWP-47), både textmässigt och musikaliskt innehåller stunder av stor poesi, intelligens och genialitet.
Fram t o m 1981 gav MNW ut en rad skivor med direkt förankring i olika politiska rörelsemoment, från den tidigare nämnda Sånger Om Kvinnor till LP:n Nej Till Kärnkraft, den sistnämnda med medverkan av artister från Lill Lindfors till Dag Vag. Bilden av MNW som kampsångsmegafon är ändå missvisande: man gav ut folkmusik från Finland till Indien, Södra Bergens Balalajkor, svensk folkmusik med bl a Norrlåtar och JP Nyström, tidigare upplagor av EGBA samt pionjärgrupper i gränslandet mellan rock, jazz och folkmusik som Arbete Och Fritid och Archimedes Badkar (där artikelförfattaren medverkade. Red. Anm.).
1974 gjorde en grupp med det föga insmickrande namnet Piska Mig Hårt LP:n Elisabet (MNWP-43). Efter det följde tre LP under namnet Eldkvarn, innan gruppen lämnade MNW (kvar stannade dock gitarristen/keyboardisten Curt Åke Stefan — se intervju). MNW gav också ut blues på svenska med Rolf Wikströms Hjärtslag, reggae med Tony Ellis och solodebuterna med Björn Afzelius resp Mikael Wiehe.

Tony Ellis Band är ett av de många band som MNW gett ut. Bland medlemmarna märks faktiskt artikelförfattaren själv Per Cussion (iklädd trumma), Peps och Bosse Skoglund, här i en lite lätt avslappnad pose.

80-TALETS GRUPPER/ARTISTER

På samma sätt som första Hoola-LP:n kom en mycket viktig LP i MNW:s sentida (läs åttiotal) historia, punksamlingen Oasen (MNW 94) från Rågsveds förortsuppror, att förebåda ett pånyttfödande av hållningssätt och ideal som inte låg så långt från de som Gärdet-festerna på sin tid gav uttryck för: spela-själv, social samhörighet, texter som gav uttryck för ilska och protest, avståndstagande från den kommersiella musikkulturen.
Ur denna nya explosion av svenska grupper utvecklades KSMB, Commando M Pigg, Tant Strul (inkl Kajsa och Malena), Pink Champagne, Strindbergs, John Lenin, Stockholms Negrer och Stry & Babylon Blues som MNW kontinuerligt dokumenterat under åttiotalet (vilket påvisar en stor skillnad mot de mindre betydelsefulla s k ”progg”-band under sjuttiotalet som upplöstes efter en LP — målet tycktes vara nått när man kunde påvisa att man faktiskt gjort en LP). Sju LP, och ett antal singlar, med Wilmer X är naturligtvis en viktig del av MNW:s åttiotal, liksom framgångarna med Peter Le Marc. Och debutanten Toni Holgersson har fått god respons på sin LP…

1989

Om en blick på MNW 1-P, det solkiga grågula omslaget till Gunder Häggs Tigerkaka, inger en känsla av något oerhört avlägset så bör det poängteras: att Tore Bergers femton solo-LP ingår i MNW:s närmaste utgivning. Att Ebba Grön, för ett annat skivbolag, spelade in singeln Ung Och Kåt/Staten Och Kapitalet i samma studio som Blå Tåget 1972 gjorde originalet till den sistnämnda titeln (Den Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör av Leif Nylén från Blå Tågets Brustna Hjärtans Hotell). Att bland MNW:s senast releaser märks punksamlingen Ståkkhålmsjävlar. Och att Ted Ström och Lorne De Wolfe ska framträda tillsammans för första gången sedan Contact-tiden på MNW:s 20-års-jubileum. Frågan är bara om de lyckas få dit Kim Fowley…

JONAS SJÖSTRÖM

Jonas betraktar sig själv som ”omusikalisk” (hans eget uttryck). 1970 var han med och bildade föreningen Åkersberga Musik Och Teater, och ansvarade i första hand för bokningar av musikgrupper, vilket tidigt gav honom erfarenhet att bedöma kvalitet (eller brist på). Senare in på sjuttiotalet hängde han på kompisarnas ”flum”-band Zeke Varg (som bl a innefattade senare Dag Vag-gitarristen Zilverzurfarn) som uppläsare av egenhändigt skapad poesi.
Senare in på sjuttiotalet jobbade en mängd av Jonas kompisar på SAM-distribution och hans sambo sedan närmare 20 år på MNW (Johanna var dessutom med i Eldkvarn ett kort tag). De mycket närliggande småkåkar som härbärgerade inspelande musiker var i stort behov av restaurering, och p g a Jonas allmänna redighet fick han jobbet. Och det ena ledde till det andra…
Jonas: Mitt största intresse var från början litteraturhistoria, jag har naturligtvis alltid varit intresserad av musik, men även av affärer. Jag har alltid haft en känsla av att affärer kan vara något kreativt, utan att vara fult.
— När jag kom in i MNW reagerade jag direkt på ett väldigt flummigt fördelande av ansvar och beslutsfattande. Jag är sådan att jag alltid har avskytt seghet.
En tydlig manifestation av Jonas intresse för musik och ”bizniz” är den omfattande licence-verksamhet som MNW sedan många år bedriver med bolag som Rough Trade, Beggars Banquet, Factory, 4 AD, Play-It-Again-Sam och Edsel/Demon.
Dessa kontakter är en direkt utväxt av de erfarenheter Jonas skaffade sig när han jobbade med import-sidan på SAM-distribution 1977-78.
Jonas: Allt blir skällsord efter ett tag. ”Progg?” Alla tänker på kampsånger, och en rigid politisk inriktning.
Det var mer än så som hände — folk började sjunga på svenska, började ta in sin egen folkmusik (inte minst Contact). Men under sjuttiotalet fanns en annan tidsanda — vietnamkriget etc.
— Det politiska engagemanget var mer utbrett. Även bland musiker.

SOM ANDRA SKIVBOLAG

Jonas Sjöström: I dag jobbar vi mer som andra skivbolag. Den första bedömningen är kvalitativ, men bedömningsgrunderna har också blivit mer komplexa — vad är bra eller dåligt? I dagens läge finns inte samma förutsättningar för bedömande — politiskt etc. Vi försöker fortfarande följa linjen att ”vi ger ut det vi verkligen gillar”.
— Tema-plattor vi tidigare gjort… Det finns inte riktigt förutsättningar för sådana plattor nu. MNW gjorde aldrig plattor FÖR en viss sak, vi gjorde plattor MED dem det gällde (Kåklåtar, Mullvadsoperan och många andra exempel). ”Live Aid” där redan kända namn kan öka på sin ”goodwill” — vi ser samma sak här med ANC-galor etc — där verkar det viktigare med namn som är publikdragande än artister som visar ett ihållande engagemang.
— Saker och ting har naturligtvis förändrats för oss. Framförallt vår ställning gentemot andra skivbolag, speciellt de ”kommersiella”. Tidigare innebar det ett ställningstagande att spela in hos oss, det gör det inte idag. I dagens läge handlar det mer om huruvida vi kan mäta oss med de större svenska skivbolagen, som EMI, i fråga om promotion, ljudkvalitén etc. Och det är på gott och ont — vi har visat vägen mot högre krav på medbestämmande och royalty samtidigt som vi blivit tvungna att ta intryck av den ljudtekniska utveckling som de större bolagen hakat på, och haft råd till. Vi har tveklöst haft ett krav på oss att utveckla och förbättra den tekniska biten av vår verksamhet.
— Idag gör ingen en platta på MNW p g a vad MNW representerar, vilket till stor del kan bero på att dagens musiker inte känner till MNW:s historia, inte vet vad MNW står för. Den här utvecklingen har lett till att vi måste börja fungera som andra kommersiella skivbolag, vi vett ex att vi måste göra videos. Inte minst därför att media spelar en så oerhört viktig roll på gott och ont.
— Media i Sverige är så otroligt fegt, från Slitz till radio och TV uppmärksammas och ”pushas” i första hand sådant som redan är etablerat.

SAM-DISTRIBUTION

1971 startade MNW tillsammans med det på den tiden ”andra” ”progg”-bolaget Silence SAM-distribution.
Eva Wilke (Silence): Vi träffade MNW-folket på den andra, och första stora, Gärdetfesten. De var missnöjda med den CBS-Cupol-distribution som följt med sedan Music Network-tiden och Silence hade egentligen ingen distribution alls. Vi skickade ut våra plattor själva!
I begynnelsen var SAM-distribution lokaliserat till Vaxholms Biograf, där MNW på den tiden hade sina kontorslokaler på övervåningen. I takt med att verksamheten utökades (med en strid ström av tillkommande svenska småbolag, och sedermera även utländska) flyttades det allt större lagret runt i Vaxholm. Och bland de som kollade fakturor, packade skivor och bråkade om politik fanns genom åren jag själv, Zilverzurfarn, Greg Fitzpatrick, Håkan Lagher (Schlager, Slitz etc) och …Arne! Ja, Hans Wicktorsson var en av de första SAM-arbetarna, vid sidan av uppgiften som slagverkare med gruppen Gläns Över Sjö Och Strand (som faktiskt gjorde två LP på MNW) och diverse inhopp med bl a Blå Tåget och senare en fastare tjänst hos Nationalteatern. Det tog mig åtskilliga strötittar på Kurt Olssons TV-program innan jag till min frus häpnad plötsligt utbrast ”men va fan, det där är ju ’Wicke’, min gamla arbetspolare från SAM”. Och om mitt minne inte ljuger jobbade Nicke Ström (Tottas Bluesband etc) på SAM ett kort tag.
Av många i dag mindre roande anekdoter om de politiska motsättningarna på SAM är en ändå minnesvärd. En motsättning gällde huruvida SKP:s (Sveriges Kommunistiska Parti, tro det eller ej) bokhandlare skulle utsättas för samma påtryckningar som andra butiker som inte behagade (eller kunde) betala fakturor i tid. Eftersom SKP:s skivbolag Oktober distribuerades genom SAM och en minoritet av SAM-anställda var fanatiska SKP-anhängare ansågs det finnas prutmån på åtskilliga sedan-länge-förfallna fakturor. Detta föll dock inte en SAM-arbetare med syndikalistiska sympatier i smaken. Helt resolut lät han därför avporträttera sin rumpa i SAMs kopieringsmaskin, och bifogade resulterande kopior med texten ”Betala SKP-jävlar, annars… (teckningen av en dödskalle ovan korslagda benkotor)”.
I dagens läge heter SAM-distribution Musik Distribution (MD) och är helt fristående från MNW och Silence, även om de fortfarande distribuerar bolagens plattor.

MNW-STUDION

Sedan Kim Fowleys härjningar med Contact i fyrkanalstudion, i den idylliska röda träkåk där den nuvarande studion fortfarande finns, har mycket hänt sedan dess. Producenter som arbetat där de senaste åren inkluderar Martin Hannet (Joy Division/New Order), Marty Willson-Piper (gitarrist i The Church), Ilbert (ung ”demonproducent” från Göteborg) samt Rutger Gunnarsson (av MNW beskriven som ”gammal studioräv och ABBA-basist”) som väl knappast förknippas med Gärdet-fester eller dylikt.
I studion finns ett stort rum (sex meter till tak, träpanel) samt tre mindre ljudisolerade rum med olika akustik. Rummen har sublim utsikt över fjärden och öarna, mellan vilka man kan se finlandsbåtarna och vaxholmsbåtarna passera. Enligt MNW uppskattar de flesta musiker att man inte har ögonkontakt mellan kontrollrum och studio (”då kan man t ex peta i näsan så mycket man vill”). Mellan själva studion och kontrollrummet ligger nämligen ett kök, där Peter Le Marc alltid gör sina sångpålägg. ”Det är något magiskt med ljudet där”, säger Le Marc.
Personligen har jag vid äldre MNW-produktioner använt samma kök som lyssningsrum. Min erfarenhet är att nivåer och balans bedöms bäst utanför det rum där monitorerna finns.

UTRUSTNING

En central plats i studion pryds av en Blutner-flygel, omtalad som ”Sveriges bästa rockflygel” tack vare sin överlägsna attack och övertonsrikedom.
Mixern är en Soundcraft 2400 (28/24) och de bandspelare som används är Lyrec 24, Hitachi DAT och VHS samt Studer 1/4″ mastermaskiner. De datorer som finns installerade är Atari 1040 ST, sequencer-programmen PRO 24 och Creator och datamixen sköts via Jellinghaus C-Mix. Stationära samplers är en Yamaha TX 16 W samt två Akai S-700.
Den omfångsrika samlingen effekter inkluderar Lexicon PCM 70, två LXP-1, Yamaha Rev 7 och SPX 90, Space Station, Eventide harmonizer, ADA delay, Roland delay och vocoder samt en mängd kompressorer, limiters etc (bl a Valley People). Plus ”diverse mer eller mindre hemliga lådor och burkar”.
Mikrofoner som används är Neumann (U 87, SM 69, KM 85), Shure, AKG, Pearl och Sennheiser. Monitorerna är Tannoy och Yamaha NS 10. De syntar som finns i studion är ESQm och TX 81-Z samt ett antal Yamaha DX-7:or.

STUDIOCHEFEN CURT ÅKE STEFAN

När MNW 1974 tog sig an gruppen Piska Mig Hårt (sedermera Eldkvarn) fick de Curt Åke Stefan ”på köpet”. Idag är Curt tillsammans med ekonomen Jan-Olof Schill MNW:s veteran och tillika ”studiochef”. Utöver rollen som högt respekterad ljudtekniker och producent är han flitigt använd som studiomusiker (keyboardist och gitarr).
Curt Åke Stefan: Jag slutade med Eldkvarn 1981. Det blev helt enkelt en konflikt mellan att arbeta som tekniker, plus engagemanget i MNW som bolag, och resten av gruppens ambitioner med Eldkvarn — som var på väg att bli en heltidsorkester. Jag lirar faktiskt en del med ett hobbyband, möjligen saknar jag att få spela gitarr — det blir mest keyboards på de MNW-plattor jag medverkar på. Syntar och så…
— Saker och ting har definitivt förändrats sedan jag började på MNW, på musikscenen som helhet. Tidigare fanns en medvetenhet bland musiker. Vad jag saknar idag är aktivt intresse för sådant som ekonomisk insyn i verksamheten här. I dag är alla bara glada om de får göra en platta, i största allmänhet. Men samtidigt inser jag att klimatet förändrats, frågeställningarna kring en skivas framställning är inte lika relevanta idag, i förhållande till de bedömningsgrunder som gällde för tio år sedan.
— Det går helt enkelt inte att ställa samma krav på artisterna i dag. Ursprungligen hade ju MNW en klart uttalad idé att arbeta med artister som hade en icke-kommersiell, socialistisk kultursyn. Den polariseringen existerar inte i dag — även om jag anser att den fortfarande är viktig! Tidigare var ju t ex texterna av avgörande betydelse. Och personligen är jag besviken över att den allmänna högervridningen påverkat det svenska musikklimatet i så hög grad. Samtidigt tror jag MNW orättvist haft ett rykte som rigida kommunister, jag upplever snarare traditionen i vår utgivning som — anarkistisk (skratt).
— Jaså du tycker jag låter pessimistisk? Nej då, det här är fortfarande oerhört kul och stimulerande. Genom åren har vi utvecklat enormt, inte minst på den studiotekniska sidan, och det ska vi fortsätta att göra — på alla sätt. Vi lär oss hela tiden…