Ett tecknat skivomslag fångade mitt intresse i en annons. Designen var ren men samtidigt skitig och med få nedtonade färger. På bilden syntes en skylt med texten Angel Youth. Ett namn som förde tankarna till Sonic Youth och Ash. Men bandet vars skiva omslaget hörde till hade jag inte hört talas om och gav inga associationer. Några veckor senare hittade jag (av en händelse) skivan i en affär och som tur var också köpte den. För på skivan gömde sig en skatt med underbara låtar som väckte mina känslor.

Den 10 augusti träffar jag killarna i sigtunabandet Last Days of April innan deras spelning på klubben Accelerator i Stockholm. Eftersom grannarna i området tidigare har klagat på hög ljudnivå blir killarnas spelning akustisk. De har uteslutit trummorna och kör istället med tre akustiska gitarrer och en bas allt för att dra ner på ljudstyrkan.
Bandet består av sångaren och gitarristen Karl »Kalle« Larsson, trummisen Andreas Förnell, basisten Lars Taberman och gitarristen Daniel Svenfors. Alla utom Kalle är med vid intervjun. Lars är den som försöker skämta bort det mesta och är ironisk, medan de andra två försöker svara seriöst, men de hakar ibland på Lars.

Vi sätter oss på terrassen vid Södra teatern med en vid utsikt över Stockholm. De börjar diskutera vem som ska berätta om hur bandet bildades. Andreas får äran att börja.
— Vi började spela i slutet av 1996, mest för att vi inte hade något att göra. Vi har spelat in tre fullängdare sen dess och några singlar. Vi har gått i samma skola, är gamla klasskamrater och dagiskamrater. I början spelade vi någon slags emohardcore. Sen har vi bara blivit poppigare och poppigare.
— Det fanns en massa små band i Sigtuna där vi kommer ifrån som vi spelade med, berättar Daniel som kom med i bandet 1998.
— Vi har spelat ihop i olika band tidigare fast inte haft ett ihop, förklarar Lasse.
— Vi hoppade in i varandras band ibland, tillägger Daniel.

Varför började ni spela?
— Svårt att säga, tycker Lars medan de andra funderar på varför.
— Finns ju inget annat att göra, tycker Andreas. Vi lyssnade en del på skatepunk och det verkade inte så svårt att lira. Så då provade vi själva.
— Man spelade inte för att man ville vara någon, berättar Daniel.
— Alla gick till replokalen då och då, förklarar Lars. Hade man varit ute på kvällen och det var tråkigt, gled man ner till replokalen tillsammans och spelade som galningar.
— Det var inget seriöst, inga band, bara på skoj, säger Daniel.

De vill inte berätta om bandnamnet, mer än att det inte har något att göra med att det hände något i slutet av april. Det var bara någon som kom på namnet, kanske från en Prince—låt.
— Vi drar ett streck över det. Ingen vet, vet någon?, undrar Lars.
— Nu när vi haft det så länge så känns det som det passar oss, tycker Andreas, och Daniel håller med.
— Det avslöjar inte vad det är för musik vi spelar.

Last Days of April syns sällan i pressen. Men de ställer upp på det de blir tillfrågade om.
— Vi anstränger oss inte så mycket för att synas, de får komma till oss, tycker Daniel.
— Det har mest blivit fanzines och någon gång i Groove, inflikar Lars.
— Och internettidningar som man kanske inte ser om man inte vet om dem, tillägger Daniel.
— Vi har varit ute på några få turnéer och då blir det intensivt. Annars spelar vi ganska sällan och repar ännu mer sällan, berättar Andreas.
— Det är lite obehagligt att spela i Stockholm, eftersom det är rätt tryckt stämning, tycker Lars.
— De verkar inte gilla oss här, tror Andreas.
— Det ska vara lite coolt, folk vågar inte visa vad de tycker, spekulerar Daniel.
Har ni något favoritställe där ni spelat?
— På de flesta ställen i Tyskland i små städer är det skönt att spela, tycker Andreas.
— Där det är mest oväntat kan det bli hur bra som helst. I Tyskland är det fler som dansar. Här står de bara och tittar, mer attityd, berättar Daniel.

Vi avbryts av sångaren Kalle som vill att bandet ska skriva upp kompisar på gästlistan. Diskussion igen om vem som ska skriva upp vem och hur många. Efter en stund är de överrens, så Andreas fortsätter berätta om Tyskland.
— Vi har nog släppt alla skivorna i Tyskland.
— Förutom den första… kanske, säger Lars osäkert. Svenska band har bra rykte i Tyskland så folk blir peppade och vill se fler.
— Tyskland är ett sånt stort land så alla genrer finns, säger Andreas. Vi har inte spelat med några bra band men en del snälla. Crash Tokyo var i och för sig bra.
— Oliver Twist tyckte jag var bra, inflikar Lars.
— Vi spelar i tre, fyra veckor och har 20 olika förband, så det är svårt att minnas alla. På vår första turné i mars 1999 var vi förband till The Promise Ring från USA. Det var lite märklig stämning. Vi körde med den introverta stilen och pratade inte med dem. Men de drog mycket folk.

Killarna i bandet verkar väldigt lugna fast det bara är mindre än två timmar till de ska upp på scen. Hur förbereder ni er inför en spelning?
— Vi soundcheckar, berättar Daniel. Vi repar inget, och träffas inte.
Men till denna första akustiska spelning har de repat. Låtarna de kommer att spela är bara egna låtar från senaste skivan »Angel Youth«.
— Vi har bytt stil lite grann så det är svårt att blanda från alla skivorna och få ihop det till en konsert, tycker Andreas.
— Det kommer att bli intimt, lovar Daniel.
— Lite kristen stämning, tror Andreas.
— Det kommer en massa av våra kompisar ikväll. Så jag är nervös, berättar Lars. Fast det kommer sällan många på våra Stockholmsspelningar. Våra kompisar kommer för att vi inte träffat dem på ett halvår.
— Och för att fylla upp tomrummet framför scenen, funderar Daniel.
— Fast det finns väl några som gillar oss, hoppas Lars.

På »Angel Youth« har soundet utökats med stråkar. Hur fungerar det live?
— Först spelade vi med stråkmaskin, men vi tog bort dem. Det låter bättre om man skalar ner dem och det blir mer rock, säger Daniel.
— Låtarna bygger inte på dem, utan de är mest utfyllnad, säger Andreas som anser att det bara blir grötigt.
I början av sommaren spelade de på Hultsfredsfestivalen.
— Vi spelade halv tre första natten. Det var jävligt kallt, minns Andreas.
— Det var kul att det kom så mycket folk, fast det var så sent, säger Daniel. Det var konstig stämning, fast skön.
— Jag var mest trött, berättar Lars.
— Vi spelade en vecka senare på lite större festivaler i Tyskland, säger Daniel.
— Hurricane och Southside, då var det 5000 – 6000 personer på våra spelningar. Våra största konserter, berättar Andreas. Det gick jävligt bra. Vet inte om det skulle fungera i Stockholm.
— Man blev väldigt peppad när man kom ut på scenen och det var så mycket folk, säger Daniel.
— Vi har nog fått en del fans efter det, tror Andreas. Vi har fått ganska mycket mail i alla fall.

De vet inte hur mycket »Angel Youth« har sålt, eftersom redovisningen ligger så långt efter. Men de är nöjda med skivan.
— Det blir aldrig som man tänkt sig, men jag tycker den blev bättre, säger Lars.
— Vi är grymt nöjda med Pelle Gunnerfeldt som producent, säger alla i mun på varandra.
Daniel var inte med och spelade in skivan eftersom han befann sig utomlands, men han är nöjd han med.
— Vi ska spela in en ny skiva nästa år, men har inga låtar klara, säger Andreas. Det måste vara så för att vi ska kunna göra låtar. För att få nått gjort.
— Vi repar så sällan så det kommer inga låtar naturligt, förklarar Lars.
— Det är mest Kalle som skriver låtarna som han sen kommer med till oss.
— Om vi inte gillar låtarna så håller vi käften, säger Lars skämtsamt.
— Nej, vi berättar det i så fall. Men det händer sällan.

De har svårt att nämna några favoritband eller influenser.
— Jag lyssnar på NOFX, säger Andreas och kommer inte på fler. Jag lyssnar inte på så mycket musik.
— Jag är allätare, säger Daniel.
— Jag är vegetarian, säger Lars skämtsamt.
De kan eller vill inte svara och försöker istället fråga mig om mina favoritband. Jag vägrar svara och frågar hur de skulle beskriva sin musik.
— Vi spelar väl någon slags melankolisk pop, tror Andreas.
— Det känns bra att säga pop när föräldrarna frågar, tycker Daniel.
— Först spelade vi hardcore, för det är lättare att spela.
— Musiken är nog mer mogen nu.
— Jag känner mig mindre mogen än för fyra år sedan, tycker Lars.
— Andra skivan var nog ett försök att vara mogen, tror Daniel.
— Vi var så dåliga på att spela i början, minns Andreas.
— Fast jag gillar den första skivan, berättar Lars. Den andra är sådär, kan gilla den om jag är på humör.
— Vi har så mycket bättre produktion nu, säger Andreas. Jag tror vi skulle kunna göra mycket bra av några gamla låtar.

Vilka är era egna favoritlåtar?
— Den första »From Here to Anywhere« på nya skivan är min favorit, och några på de gamla. Gillar att spela den live också, men inte akustiskt, säger Lars.
— Det får nog bli »Will the Violins be Playing?« som vi har en video till, säger Daniel.
— Det är några som vi inte vet vilka de är som gjort videon, berättar Andreas. Vi är inte med själva för den är animerad.
— Det är kompisar till Henrik Walse, han som gjort skivomslaget till »Angel Youth«, som gjort den. Vi hade inget att säga till om, men vi tycker den är bra, berättar Lars. Den fick inte visas på ZTV för att det är med lite krigsscener med Hitler och Lenin.
— Men det är bara skämt och inget uppseendeväckande med den, tycker Daniel.
Att de själva inte är med i videon verkar inte störa killarna. Och de vill helst inte vara med i några om det blir fler i framtiden.
— Det känns konstigt att göra en video bara för att man ska göra det, tycker Daniel. Och så blir det dåligt för att man inte är skådespelare.
— När man gör musiken så har man så mycket att säga till om. Sen ska någon man inte känner tolka låten och göra en video till den, säger Andreas.

Last Days of April ligger på svenska bolaget Bad Taste Records som mest ger ut skivor med punk- och hardcore band.
— Vi var mer hardcore-, punk-, skate-, emoaktiga när vi signades, så då passade vi kanske in bättre med de andra banden, tror Lars.
— Nu har de signat The Weakerthans som kanske är mer lika oss. Som vi spelat några spelningar med, säger Andreas.

Till vardags gör de olika saker, pluggar, jobbar eller tar igen sig lite. Men snart ska de ut på turné, först i Australien som är inbokad i september – oktober och sen i Tyskland.
— Det känns jävligt roligt och konstigt att åka till Australien, tycker Andreas. Vi har aldrig varit där så vi vet inte vilka vi är där. Och det är väldigt uppstyrt. Vi har fått intervjuscheman. Vi åker som förband till några som heter Super Jesus, som tydligen är kända där. Som förhoppningsvis ska passa oss.
— … eller vi dom…, säger Daniel.
— … eller så får vi passa oss, avslutar Lars.

Kanske kommer Last Days of April förbli okända för de flesta, och bara ett fåtal älska deras musik. Men de förtjänar att höras av flera och därför hjälper mitch till att uppmärksamma Sveriges bästa band. Så nästa gång du ser något med Last Days of April är det bara att slå till. Jag lovar att det är värt det.