”Sometimes it takes the loss of an eye to see things better. Sometimes it takes more than that” (The Pusjkins, ”Loss of an eye”)

Ja, ibland undrar man vad som egentligen krävs för att folk ska upptäcka saker som, t ex, att ett band faktiskt är ganska bra. Ett band som hållit på i några år är The Pusjkins från Linköping. Bandet bildades hösten -92 men det är först nu som hjulen börjat rulla på allvar, om än långsamt. I vintras kom ep:n ”Avoiding ground loops” på Linköpingsbolaget L-Style och en fullängdsdebut planeras att spelas in i höst. Responsen på ep:n har överlag varit bra och flera låtar har spelats på Musikjournalen Pop i P3. Pusjkins har också spelat förband till The Posies och Redd Kross, två band som numera är Pusjkins-fans.
— Ken Stringfellow i Posies var väldigt entusiastisk och ville hjälpa oss med ep:n. Man tappade hakan när han erbjöd sin hjälp, säger Melinda Rogersten som är basist i Pusjkins sedan 1994 då deras första basist, Jennie Medin, slutade för att satsa på karriären som sångerska i Cloudberry Jam.
— Men han fick inte, vi bestämde oss för att göra allt själva, fortsätter sångerskan och gitarristen Maria Bergström med ett leende. Vi håller på och letar producenter till vår kommande fullängdare och det vore kul att samarbeta med Ken, men vi får väl se hur det blir.

Förutom Maria och Melinda, de två som jag träffat, består The Pusjkins också av Christel Nordin (gitarr och backing vocals) samt Carolina Carlbom (trummor och backing vocals).
Om man lyssnar på Pusjkins musik förstår man ganska snabbt att det inte är någon slump att de varit förband till just Posies och Redd Kross. Grunden är densamma: amerikansk-influerad musik i gränslandet mellan pop och rock, med medryckande och tilltalande melodier. Det är också den typen av musik som bandmedlemmarna tycker är intressantast.
— Det är väl ingen av oss i bandet som är särskilt intresserad av den brittiska scenen, säger Maria. Där finns inget som tilltalar mig, möjligtvis någon enstaka låt. Det känns ofta så påklistrat när brittiska band säger att de ska ”rocka”, den amerikanska scenen känns mer äkta och ärlig. Posies är, t ex, ett otroligt bra band med fantastiska harmonier i sina låtar. PJ Harvey är en annan förebild, men vi försöker ju inte låta exakt som våra förebilder, de är inspirationskällor. Vi försöker göra något eget.

Det är tre av tjejerna i bandet som står för låtskrivandet och de jobbar var och en för sig. De är inte ett band som ”jammar” fram låtarna i replokalen, möjligtvis att låtarna arrangeras gemensamt med alla medlemmar närvarande. De tycker också det är viktigt att skriva texter med ett innehåll, vilket hörs: Pusjkins texter är ofta lite bittra eller ”lite ledsna” som de själva säger.
— Allt i en låt är ju viktigt, enligt Maria. Melodin, harmonierna, texten — allt hänger ihop och texterna är viktiga för att skapa en bra melodi och en bra låt. Det måste kännas intressant att sjunga, därför är texterna sådana som betyder något för oss. Vi är ju lite begränsade av våra engelskakunskaper men man blir förvånad av att så många band, med engelska som modersmål, skriver så fruktansvärt banala texter — t ex Bluetones, Seahorses och Oasis.

Hur går försäljningen av skivan så här långt?
— Försäljningsmässigt är det kanske ingen jätteframgång men det var ändå bra att vi fick göra den, svarar Melinda. En ep är ju billig för folk som vill upptäcka oss. Dessutom har den hjälpt oss att få kontakter och även en del mediauppmärksamhet. Det är ju viktigt att komma ut i media om man vill leva på sin musik.

Och där har vi också bandets ambition inför framtiden — att kunna försörja sig på musiken. Kanske inte att bli något ”Tina Turner”-projekt men lite ”lagom” stora.
— Vi vill inte göra någon ”halvgrej” av det här, hävdar Maria. Vi har hållit på så länge och tror på oss själva. Vi blir faktiskt lite upprörda när vi läser i de stora tidningarna om alla nya band som ska vara så bra. Inte för att vi vill bli ”veckans babe” eller något sådant men vi tycker att vi är så mycket bättre än många av de där banden.

När det gäller de närmaste framtidsplanerna kretsar de, främst, kring inspelningen av den nya skivan som eventuellt inte kommer förrän nästa år. Arbetet kring, och planeringen av, den kommer ta upp mycket tid framöver. Även denna skiva ska släppas på L-Style, vars delägare är kompisar eller pojkvänner till Pusjkins medlemmar. Vissa har hävdat att det var därför Pusjkins fick kontrakt, något Melinda avfärdar:
— De skulle aldrig ”signa” någon de inte tycker är bra, som de inte tror på. De äventyrar ju sin egen ekonomi, man kan inte driva ett företag så. De tror på oss, helt enkelt.

Jag tror det stämmer. Det låter åtminstone väldigt logiskt. Och jag bryr mig egentligen inte om vilket — jag tillhör dem som tyckt ganska länge att Pusjkins förtjänar ett skivkontrakt och jag ser fram emot den kommande skivan.

Så då återstår väl bara en sista fråga för att stilla den värsta nyfikenheten hos läsarna:
Varför heter ni The Pusjkins?
— Vi behövde ett namn till vår första spelning, svarar Maria. Vi tyckte det skulle vara kul med något som slutade på -s, som ett dansband. Det blev Pusjkins, efter Alexander Pusjkin. Han var en rysk författare som dog väldigt romantiskt — i en duell för att försvara sin hustrus heder.