Första gången jag pratade med Sirrahs gitarrist Tommy Carlsson berättade han för mig om “Loan och jag”, jag förstod aldrig riktigt vem den där Loan var, men antog att det var hans katt, för så lät det, “Loan och jag hemma i lägenheten”, “Umgås lite med Loan”. “Loan” visade sig vara Lou Barlow som Tommy älskar så mycket och tycker sig känna så bra att han kallar honom för “Loan”.
— Han gör bara så otroligt vacker musik… jag har hört att alla sångerna har han skrivit till sin fru…
Tommy avgudar Sebadoh, Posies, Sencefield och Dinosaur Jr. De andra i bandet är inte sena att jubla de heller när Sebadoh nämns. Sirrah påstår att Amerikansk musik överhuvudtaget är miltals bort ifrån den brittiska, att den känns personligare och framför allt bättre. Och det speglas i deras egen musik, medvetet eller omedvete? Sirrah låter inte Sebadoh, inte heller Dinosaur Jr, men däremot så låter de väldigt amerikanskt, amerikansk-doftande tung, rockig pop.
— På något sätt så strävar vi efter att låta lite amerikanska eftersom det är amerikansk musik vi lyssnar på… Vi spelar inte så kallad lo-fi, men vi lever lo-fi i förorten. Ha ha, säger sångaren Johan Flink och skrattar.

Kaos vid fotograferingen

Platsen där vi sitter och samtalar är nere i Västerås hamn, alldeles nere vid vattnet. Jag har precis försökt att ta några bilder på bandet och ett kaos utbröt. Trumslagaren Crippe var så nervös att han inte kunde stå stilla “Ska jag titta in i kameran, eller?”, “Nej, jag kan inte…”, “Åh, vad jobbigt, snälla ta inte än…”. basisten Henrik hade en otänd cigarett i munnen och försökte se ut som en världscool rockstar, Tommy fick man säga åt hur han skulle stå, och Johan han bara log och log. Till slut så lyckades allihop samlas och stå stilla, fotona kunde tas och vi kunde börja intervjun. Jag säger att jag vill prata om deras nya demo “Twisted” och de säger att de är jättenöjda med den, Henrik tar åt sig all ära och säger.
— Det var jag som spelade in och producerade demon. Det tog ett och ett halv dygn, du förstår jag är ett geni när det gäller ljud, det hörs väl?
— Vad gjorde jag då? frågar Crippe sig själv. Javisst ja, jag stoppade ju in kablarna i hålen, det gjorde jag.
Han verkar otroligt nöjd med sitt kabelarbete, han nämner det till och med två gånger så att jag inte ska missa det.

Uppochnerochinochut

Sirrah är lite uppochner och inochut. Alla bandmedlemmarna har från början varit små halvpunkare och spelat i olika otäcka hardcoreband, “men insåg snart att de ville göra lite mer kulturella grejer (?) än att spela hardcore”, som Crippe väljer att förklara övergången till annan, för mig mycket mer tilltalande, musik. Sirrah föddes i huvudena på de fyra pojkarna Johan Rink, Tommy Carlsson, Henrik Goralski och Christian Määttä (allmänt kallad Crippe), som snart började spela lite halvmesig Evan Dando-wannabe-pop för att därefter gå över till att bli ett hårdspelat, tyngre, rockigare och framförallt mycket bättre popband med fina melodier uttryckt genom småarga gitarrer och snygga, stöddiga refränger. Pojkarna bytte instrument med varandra, trummisen Tommy tog över gitarren, Christian som i vanliga fall sjunger spelar nu trummor och gitarristen Henrik fick bli basist. Så fick det bli och nu är de nöjda med både vad de spelar för instrument och med deras musik. Henrik säger att han först var väldigt tveksam om han ville spela bas.
— Det kändes så otacksamt på något sätt, det kändes som en nedstigning att gå från gitarr till bas. Fast nu tycker jag att det bara är kul, nu när jag kommit in i basistens värld och utvecklas.

Pojkarna i Sirrah pratar alla om sina egna instrument och om sina egna förmågor och brister, mer än vad de nämner bandet som helhet, jag påpekar detta och Crippe tittar upp genom sina tjockbågade glasögon och säger,
— Jo det är nog så, vi är individualister, alla gör sin grej. När vi gör låtarna så kommer Tommy först på melodin på gitarren hemma, sedan kommer han med den till mig som sätter till trummor. Tommy skulle aldrig säga till mig hur trummorna ska vara, det är upp till mig. Sedan fixar Henke basgången och Johan skriver en text. Alltså, det är klart att vi kommunicerar, vi är ju ett band, men på något sätt så är vi alla individualister.
Henrik inflikar,
— Fast ibland när Johan spelar gitarr, som han gör på vissa låtar så får vi säga åt honom… han är ju inte någon Jimi Hendrix direkt.
Johan ger Henrik ett flin som tack.

Vad händer med Sirrah nu då?
— Vi ska eventuellt ut på turné i augusti tillsammans med Västerås-bandet Bombshell Rocks och ett till band, vi ska spela i Sverige, Norge och Tyskland, säger Johan.
— Bombshell Rocks är våra kompisar och de är så jävla bra! enligt Henrik.
— Vi ser verkligen fram emot att komma ut och få spela för folk, det är dels det som är vårat mål med att spela… och att få spela in en skiva eller flera.

Ett par medlemmar ur Punkrock-bandet Bombshell Rocks, också hemmahörande i Västerås håller på att starta ett skivbolag vid namn Noiceline, där de inte har tänkt att inrikta sig på bara en musikstil, utan är intresserade av allt de tycker låter bra.
Är de intresserade av er då?
— I så fall så är de intresserade för att de tycker att vi är bra, inte för att vi är kompisar, säger Johan bestämt.
Det är näst intill översvämning av popband idag i Sverige, tusentals små demoband vars högsta önskan är att få spela in en skiva. Det är svårt, man måste synas på ett speciellt sätt, ha någonting som inte de andra banden har. Henrik säger.
— Vi har gjort ett väldigt speciellt omslag till Twisted, vi hoppas på att det är så tilldragande att skivbolagen som vi skickar demon till inte kommer att kunna undgå den.

I förra numret av mitch så hade vi hjälp av This Perfect Day för att recensera ett par demokassetter, bl a så lyssnade de på Sirrahs “For real”, från förra demon “Besweet…” och sågade den rejält. Det är utan att jag nämner detta som Tommy tar upp det.
— Jag måste faktiskt få chans att säga att jag hatar This Perfect Day.
Crippe lägger till,
— Och detta har alltså ingenting med deras åsikter om oss att göra… även om de var lite taskiga.
Henrik vill också säga sin mening,
— I allmänhet så är jag så på alla band med dålig attityd, bara för att man spelar i ett band får man högstatus på något sätt, det är så fel. Varför ska Oasis behöva hålla på som de gör? Man kan vara ett grymt coolt rockband utan att vara stöddig. Ta t.ex. bilmekaniker, de räknas inte som några supermänniskor även fast de är jättebra på motorer.

Vad betyder Sirrah?
Henrik förklarar,
— Det betyder “min goda man”, men nu har vi fått veta att det finns ett annat band som också heter Sirrah, ett dödsmetalband ifrån Polen, vi skulle vilja ha tag på dem och prata allvar med dem, de är ju faktiskt inte goda.

Sirrah är inget band som förändrar ens liv.
De är ett hyvens litet demoband helt enkelt, som spelar för dem som vill höra på, och det vill jag.