Pantera
”The great southern trendkill”
1996

Egentligen tror jag inte att mina popälskande vänner jag gör mitch tillsammans med vill att jag ska skriva om den här skivan, den är ju inte heller särskilt ny, men den är så fruktansvärt bra så jag kan helt enkelt inte låta bli.
Pantera inleder med att med sin stentunga metal/hardcore (eller vad man nu kan säga att de spelar) nästan blåsa hål i dina högtalare och trumhinnor med låten som skivan är döpt efter, ”The great southern trendkill”. Mangel och råös men ändå utan att tappa melodin. Man blir nästan hes själv och får ont i halsen bara av att höra Philip Anselmo sjunga. Sådär som bara han kan… bäst!
”The great southern trendkill” är Panteras lugnaste (i den mån kan kalla dem för lugna) platta. Man har stundtals dragit ner tempot rejält t ex i ”Floods”, ”10’s” och helt underbara ”Suicide note pt. 1”. Sistnämnda övergår sedan i ”pt. 2” till den mest hysteriska låten av alla på skivan, och texten handlar (antar jag i alla fall) om när Phil var nära att ta livet av sig. Lyssna och gråt!
Pantera förmedlar för mig en speciell känsla som inte många band gör. Det är ilska, hysteri och sorg som han skriker ut. Min ångest och ilska känns det som. Är man på dåligt humör eller otroligt låg och deppig så är den här skivan egentligen suverän att lyssna på. Man lägger sig i ett mörkt rum, drar upp volymen och sjunger/skriker ut sin ilska och önskar att man kunde sjunga som Phil. Man känner sig nästan lite knäpp ibland…
Nu är det ju naturligtvis inte bara lugnare låtar på den här skivan, ”War nerve”, ”13 steps to nowhere” och ”Drag the waters” är också helt suveräna låtar (på den här skivan finns det i och för sig inte en dålig låt) som är mer röjiga och tunga. Den här skivan är helt enkelt så jävla bra! Kan inte säga annat nu än, köp den, hör den, älska den!!!