Värme, värme, värme… värme av solen, värme av alla trevliga människor och hetta framför scenerna i publikhaven! Vädret på Hultsfred var perfekt, inget regn (mer än lite behagligt duggregn Fredag natt) och därav inga sura miner. Den första värmen (förutom solen) man fick uppleva var i den enorma trängseln inne i teaterladan/Stereoscenen när Sveriges lo-fi favoriter Loosegoats spelade. Det var inte det enklaste att få se nåt av bandet för många var de som hade styrt stegen hit för att inleda sin festival. Det lilla vi hörde var väldigt bra men i den oerhörda värmen orkade man inte länge, tog det lugnt i solen en stund istället i väntan på Hellacopters.

Sveriges rockkungar med tuffa poser

Ingen har väl missat Hellacopters? Ni vet — Dregen bla bla bla… Backyard Babies, Nicke trummis i Entombed, förband till Kiss osv. Svensk rockinavels kanske största och mest kända band, syns och hörs mest nästan överallt, men till skillnad från en del andra ”hypade” band (om man nu kan kalla detta för ”hype”) så är Hellacopters bra! De kan rocka rejält och det gör de även denna eftermiddag på Hultsfredsfestivalen. Lite synd bara att det är nästan mitt på dagen. Jag tror att deras energiska rock n’ roll gör sig bättre på mindre scen (de spelade på Pampas) och på kvällen.
Missade tyvärr finska Apocalyptica som spelar Metallica låtar på — hör och häpna! Cello! Istället styrde jag stegen mot Hawaiiscenen för att se hip-hop kollektivet Wu-Tang Clan. Behöver jag säga mer än att ”Wu-Tang Clan ain’t nothing to fuck with”?
Bland de bästa konserterna på festivalen detta år (och den mesta anledningen att åka hit) stod Placebo för. På Stereoscenen underhöll de med alla hitlåtar från debutalbumet, men bjöd även på en del nytt material. Avslutade lika underbart som i Roskilde i fjol med att spela den instrumentala, gömda namnlösa låten från albumet. Underbart!!! Blev beskrivna som ”shoegaze” av en känd svensk kvällstidning… var det nån som såg eller hörde minsta skostirrande från herrarna på scen denna kväll? Inte jag i alla fall.
Strax efter Placebos spelning intog amerikanska Rage Against The Machine stora scenen. Trots att jag blev oerhört besviken på dem i Roskilde förra året beslutade jag mig för att ge dem en chans, och det visade sig att det blev en av de allra bästa konserterna i år! Marken gungade, publiken röjde, vakterna hade mycket jobb… men vore det inte trevligt om Zack de la Rocha pratade lite mer mellan låtarna?
Prodigy visade sig vara en stor besvikelse, de kommer visserligen aldrig kunna överträffa spelningen på Hultsfred 1994, men bättre än så här måste de väl kunna? Tråkigt, tråkigt… det enda bra var att de avslutade med L7’s ”Fuel my fire”. L7 rockar ju bäst!

Kärleksbudskap en solig fredag

Fredagen sken med lika mycket sol som torsdagen och vad passar bättre än en konsert med Di Leva en sådan dag? Di Leva underhöll en enorm publik med sina kärleksbudskap och jag tror alla var glada den här eftermiddagen. Det värmde i hjärtat när hela publiken sjöng ”Vi har bara varandra…”. Man gick därifrån med ett leende på läpparna. Efter Di Levas myspysiga konsert kastar vi oss över Atlanten och till Brooklyn, New York. Biohazard var på besök i Hultsfred i år igen (spelade även -95 på Hawaii) men var i år flyttade till Pampasscenen. Tyvärr var det inte så mycket folk som kommit för att höra deras NY Hardcore men de genomförde en godkänd spelning och lyckades få publiken dansa nån slags ringdans mitt framför scenen.
Eskilstuna bandet Superswirls går i Yvonnes fotspår. Dock lite poppigare än De La Cour & Co. Snyggt uppställda på scen och väldigt bra!
Hit! efter Hit! har Wannadies levererat i år. Nu i sommar rockar de på hemmaplan efter att ha varit utomlands på turné. Gamla och nya hits blandas och publiken verkar nöjd. Allsång framför stora scenen!
Några av de bästa konserterna och banden spelade på Stora Dans. Bland annat spelade norrländska Him Kerosene på fredagskvällen. Firesidesångaren Kristoffer Åström har sjungit i detta band och det har satt sina spår, deras blandning av skramlig rock och hardcore visar sig vara ett bra koncept. Röja!

Tim Burgess i Wu-Tang Clan

En av de stora överraskningarna i år var Helmet. Rejält röj så att leran stänkte blev det när de rockade loss med låtar som ”Unsung” och ”Just another victim”. Rejält besviken blev man däremot på Charlatans. Visserligen är Hawaii inte någon favoritscen och de hade säkert gjort sig bättre på en mindre scen där man får lite mer kontakt med bandet. Men de spelade inte så kul låtar och verkade inte tycka det var roligt att spela heller. Sen såg Tim Burgess mer ut som han hörde till Wu-Tang Clan med tanke på hans pösiga kläder!
När det var dags för Entombed, Sveriges enda (?) stolthet när det gäller musik, vid 23.30 tiden började det duggregna lite. Efter två dagars stekande sol kändes detta enbart befriande! Annars gick det ganska vilt till på Entombeds konsert, det rockades rejält så skor och halsband flög och vakterna plockade över en hel del folk. Men bra var det! När klockan sedan slog 12 (Fredag den 13:e till råga på allt!) körde de igång med en av favoriterna — ”Night of the vampire”. Annars blandade de nytt och gammalt, allt från ”Lights out” till ”Left band path”. Saknade dock ”Evilyn” och ”Stranger aeons”. Innan Entombed hann avsluta gick Suede på stora scenen. Missade p.g.a. detta början på Suedes konsert men eftersom jag sett dem fem gånger så var det väl ingen katastrof. Tyvärr var deras spelning inte så bra, delvis dåligt ljud, oengagerat (det enda Brett gjorde var att posera som han gjort 1000 gånger förut!) och inte så bra låtval (tycker jag). Men Suede är ju ändå Suede och ett av mina absoluta favoritband så man kan ju inte tvärsåga dem! Trots allt är ju ”Europe is our playground”, ”So young”, ”New generation” och ”Wild ones” helt underbara poplåtar!
Lördagen, Hultsfredsfestivalens familjedag. I år märktes det verkligen i programmet, Electric Banana Band, Monica Zetterlund, Dilba, Esbjörn Svensson Trio m.fl. Efter att ha ätit lunch till vad jag trodde var Monica Zetterlund (det var ju bara en massa killar/män som gästsjöng hela tiden!) gick jag och upplevde min barndom igen till Lasse Åberg och de andra i Electric Banana Band, jättekul var det och publiken måste ha varit en av de största i år. ”Jag vill bo i en svamp…”
Bob (som du kan läsa om på annan plats i detta nummer) har enbart gjort demos men rockar bra. På Lördag eftermiddag underhöll de på Stora Dans tillsammans med en björn!!! Varför ha en dansande maskot när man själva har utstrålning så det räcker?
Det var inte så mycket att se på Hultsfredsfestivalens sista dag men Nick Cave håller ju alltid. Trodde vi! Vilken besvikelse, man somnade nästan. Hallå, vart tog rocken vägen? Nick & The Bad Seeds körde nästan bara nya låtar från ”The Boatmans call”. Som tur var spelade de i alla fall gamla hederliga ”Mercy seat” och ”Weeping song” på slutet och räddade det sjunkande skeppet, men vart var de gamla rockiga, bra, låtarna? Finaste flaggan vajade i alla fall i publiken (och senare uppe på scenen) på denna konsert, ett porträtt av Nick Cave himself, med texten ”Nick the stripper”.
För första gången någonsin besökte Red House Painters Sverige. Men framför Pampas scenen var det glest och deras melankoliska pop gör sig nog bäst på skiva hemma, när man kan slappa i soffan. Supergrass ställde (till mångas besvikelse) in sin konsert. Anledningen? De kom till Hultsfred fel dag!!! Istället fick Eggstone ta Supergrass speltid på stora scenen, vilket gjorde att många missade Eggstones spelning. Bättre information om flyttade konserter nästa år kanske?
P.g.a. att Eggstone bytte tid med Supergrass blev också Tiamats spelning flyttad, dock till en bättre tid. Från kl. 03.15 (gäsp!) till 23.30. Jag hade faktiskt aldrig hört Tiamat innan utan bara läst om dem och tyckte att de verkade vara väldigt bra. Det var de också även om Pampas scenen tog bort lite av den mystik som jag tycker ryms i deras musik. Deras senaste platta ”A deeper kind of slumber” borde snart finnas i min skivsamling!
Ett av de allra bästa banden i år var Haystack. Inför en liten publik på Stora Dans rockade Uffe (från Entombed) och hans kompisar med sin Melvinsinfluerade musik, rent ut sagt, skiten ur alla andra band!
Efter att ha vandrat runt lite den sista kvällen denna Hultsfreds-festival och slötittat på både Daft Punk och Nine (riktigt bra faktiskt!) konstaterade jag att det hade varit en bra festival. Mycket folk hade man mött och sett. Man såg de genomgående trenderna, saronger/omlott kjolar (överallt!), svart hår och mycket smink (Dregen, och Brett wannabees…?) och vänsterhänta trummisar! Men trots att det är över nu har man i alla fall många trevliga minnen kvar att leva på till nästa år. Vi ses väl då?

mitch — pop on paper, absolut roligaste tältet på ALLA festivaler!