Maria McKee
”Life is sweet”
1994

Jag har inte den blekaste aning om varför jag satte mig i bibliotekets skivbar den där dagen… Fråga mig inte heller varför jag valde att lyssna på just den här skivan. Det sade inte ”klick” men jag lånade med skivan hem i alla fall. Den har sedan dess berört mig på samma sätt som Pearl Jams ”Ten” och Sonic Youths ”Dirty” gjorde en gång i tiden.

Maria Mckee låter dock inte på något sätt som ovanstående grupper. Med sitt egna gitarr-sound, sin osexiga röst och sina duktiga medmusiker har hon på den här skivan skapat en i det närmaste odödlig blandning av allt från vackra stråkarrangemang till otroligt skitigt gitarrskrammel. Vissa av låtarna känns nästan lite glamorösa eller storslagna då Maria suger på sångtexten likt en divig och bortskämd satmara, medan andra låtar skriver POP i pannan på mig med stora bokstäver.

Maria kryddar mer än gärna sina låtar med otäckt ostämda och riktigt feta gitarrmangel och toppar sedan med sin oslagbart energiska och otämjda röst. Texterna är vackra och mycket gripande. Stundom framför de sitt viktiga budskap på samma vulgära språk som gitarrerna. Musiken känns allt mer naken och rå för varje gång jag lyssnar på skivan. Jag tackar högre makter för att de ledde mig till biblioteket den där dagen…