L7
”The beauty process: Triple platinum”
1997

I Sverige är väl L7 fortfarande relativt okända, det verkar i alla fall inte vara nån större massa som lyssnar på dem (jämfört med Hole som tillhör ungefär samma genre, alltså tjejer som spelar rock). Folk ser också ofta väldigt frågande ut när man nämner L7 som ett favoritband. ”The beauty process…” är L7’s femte album sen debuten med självbetitlade albumet 1988. Man har också blivit en man (jaja, kvinna!) kortare. Basisten Jennifer Finch lämnade bandet efter förra albumet ”Hungry for stink” och som ersättare har man nu lånat in Greta…
Stilen på musiken är ungefär densamma som förut, lite hårdrock/grunge aktigt. En del låtar ganska tunga, andra mer svängiga. Men L7 rockar och röjer och utklassar helt en del ”killband”!

”The beauty process…” känns varierad och alla låtar har en egen stil. På gamla plattan ”Bricks are heavy” kändes ju många låtar ganska lika, men detta började ändra sig på förra plattan ”Hungry..” och nu har man som sagt utvecklats ännu mer.
Jag kan inte säga om jag tycker den här skivan är bra eller dålig. Ena dagen är den suverän och andra dagar känns den trist och dålig. Just vissa låtar känns som rena sömnpillren (”Me, Myself & I”, ”Must have more” t ex) medan andra är jätte-rockiga och bra.

Skivan inleds, efter ett tyvärr ganska trist intro, med ”Drama” som är en otroligt bra rocklåt. Den följs av ”Off the wagon” som är lite olikt det L7 gjort förut, den här svänger mer och på slutet river man loss ett rejält pianosolo!
”Moonshine” har en väldigt fin text, fast tyvärr förstörs en annars bra låt, på slutet av nåt ”lallande” som låter allt annat än vackert i mina öron. ”Bitter wine”, ”The masses are asses” och ”Bad things” är alla nåra av mina favoriter på ”The beauty process…”. Förstnämnda är faktiskt en av de bästa ”balladerna” (eller vad man ska kalla det…) som L7 gjort. De andra två låtarna är rock som röjer! Sen är i stort sett det roliga med den här skivan slut. Två sega låtar och en Holeliknande låt ”Non-existing Patricia”, med en text om den stackars, osynliga flickan som ingen ser eller hör.

”Non-existing Patricia melts into the walls
Was she at the pary? No one can recall”

Avslutar gör man med ”Lorenza, Giada, Allessandra”, en röjig låt men med en text som består av två meningar som upprepas i all oändlighet. Enformigt är bara förnamnet… Man ökar i alla fall tempot efter ett tag och det höjer väl låten en aningen. Det finns också en ”gömd låt” allra sist. Det är en lugnare låt som är lite enformig men ändå helt okej.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om skivan som helhet. Det går inte att säga att den är kanon för vissa låtar är jättetrista och en del skitbra! Så lyssna själv. Döm själv! Men ni kan ge er på att om L7 kommer hit i sommar och spelar på nån festival så kommer jag att stå längst fram och röja, för även om nya skivan inte är bäst så är L7 i alla fall världens tuffaste tjejer!!!