Gene
”Drawn to the deep end”
1997

Genes sångare Martin Rossiters största inspirationskälla heter Steven Patrick Morrissey. Gitarristen Steve Mason leker Paul Weller helt ogenerat och namnet Gene lär vara taget ifrån den underbara Smiths-sången Jeane. Kan Gene vara någon ing annat än gudomliga? När Genes debutskiva Olympian kom så förändrades mycket i mitt musikliv. Nej, The Smiths hade inte återförenats. Men det fanns en grupp som var värd att kunna nämnas i samma mening som världens bästa band alla kategorier någonsin: The Smiths.
Efter allt för många band som ”says nothing to me about my life” (Morrissey) så ”upptäckte” jag Gene. Äntligen ett suveränt band!

Många tyckte att Gene lät som ett Smiths-plagiat. Tydliga influenser hörs ju och det är ju bara att gratulera. men att de skulle låta så mycket Smiths att det skulle kallas plagiat det är inte sant. Nåja, nu har Gene i alla fall spelat in sin tredje skiva ”Drawn to the deep end” som innehåller lyrik av världsklass, tufft gitarrspel, underbar sång.
”Don’t turn the light off and leave me. Whitout love I am empty..” (Save me I’m yours)

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Gene är så otroligt bra att det inte finns ord för det. Så istället för att skriva en massa svammel som ändå inte kan beskriva Gene rätt, så ger jag er bara rådet att köpa skivan. Ingen kan förbli oberörd efter att ha hört den.
Jag ger upp, totalt genomsyrad av vackra ”Drawn to the deep end”.
(Det enda som är synd är att låten ”Drawn to the deep end” inte finns med på fullängdaren, utan endast som baksida till Fighting Fit-singeln, men införskaffa den också!)