Hur förnyar man sitt musikkoncept när man känner att man har fått ut det man vill av genren “svensk nythrash”? Varför inte inkludera den rena sången mer samt klämma ur sig refränger som nästan kan rubriceras som radiovänliga. Måhända känns konceptet igen? Men inte många gör det bättre än bandet bakom en av årets hittills bästa plattor.

SOILWORK REPRESENTERAR det nya soundet i metal scenen. De har skapat en kombination av stilar som är både spännande och ovanlig. SOILWORK har uppenbarligen jobbat hårt med att bryta sig ur metal-mallen och definiera en futuristisk stil som inget annat band har vågat pröva förr. Jag blir speciellt inspirerad av “Speeds” varierande sång. Han har en väldigt unik och individuell stil. SOILWORK är ett band som man skall hålla ögonen på i det nya millenniet. Köp skivan!
Denna smickrande text står att läsa i infopapperet som ackompanjerade det synnerligen förträffliga verket “A Predators Portrait”, bandets tredje fullängdare. Och har man ögnat igenom ett par bios i sina dagar lär man sig astrosnabbt att det som där står skrivet skall tagas med en tombola salt, skepsis och en nypa mynta för den goda smakens skull. Det som dock skiljer detta citat från de flesta andra, som oftast är bolags-uppdiktade skrönor, är att de har yttrats av metalguden själv, Rob Halford. Så den första frågan jag avfyrar när jag ringer upp vokalisten Björn “Speed” Stridh är självklart… vems är hunden på bandfotot?
— Hunden? repeterar Björn. Den tillhör ena gitarristens polare och heter Toy. Vi ville ha något annorlunda på fotot så vi lånade in den.
Annorlunda verkar vara något som bandet har strävat efter att vara på nya skivan. Trots att det i grund och botten är ny svensk thrash så har de ändå lyckats vara innovativa. Förtjänsten till det kan nog nästan uteslutande tilldelas herr Stridh och hans vokala insats som lyfter plattan avsevärt. Och till framtida släpp kan det bli ännu bättre.
— Jag skall fortsätta gå hos den här sångpedagogen så vi får se hur det kommer att låta.
Var det på eget bevåg som du tog tag i skönsången?
— Ja, jag tröttnade på att bara sjunga döds, vilket jag tror att de flesta dödssångare gör till slut. Det är ju som med gitarristerna t.ex. de hittar ju nya influenser, skalor och allt de håller på med. Det blir lika med mig, om alla andra i bandet utvecklas så vill jag också göra det. Sedan tycker jag att det är ganska coolt med vanlig sång i döds, jag gillar kontrasten.
Något som även jag kan skriva under på. Dock enbart så länge det låter bra och inte tar överhanden.
— Självklart kommer det fortfarande vara skriksång. Men hur mycket procentuellt, det vet jag inte. Det visar sig.
Hur den vokala biten kommer att te sig får den som lever se alltså. Samma individ får kanske även höra nya solon signerade FREAK KITCHENs Mattias Eklundh. Karln har nämligen bidragit med ett gitarrflipper till samtliga fullängdare.
— Att han började med det var bara en slump, berättar sångaren. Det var vid inspelningen av första skivan som han dök upp i Fredman och skulle prata med Fredrik Nordström om någon gitarrtopp eller liknande. Och då vi visste vem han var så frågade vi helt enkelt om han ville lägga ett solo? Så han gick in och drog av ett på några minuter. Efter det blev det liksom tradition.
Att den gode Eklundh är en klippa på gitarr enas vi om. Vi enas också om att alla i bandet inte är kökstrio-dyrkare.
— Gitarristerna gillar det, men jag vet inte.
Nej, man skall nog vara gitarrist om man skall uppskatta FREAK KITCHEN, men ibland hjälper inte ens det, filosoferar jag då jag själv bänder en sträng vid högtidliga tillfällen. För trots det så är deras funkiga rock i min mening svensk uselhet personifierad, eller musikifierad.
Responsen på resultatet av studiovistelsen har för bandet i alla fall varit överväldigande. Bl.a. tvåa i Rockhards soundcheck och 90 av 100 i Japanska Burn. Det senare en bedrift då det är få svenska artister som har kommit högre. Björn nämner Yngwie Malmsteen som fick 94 och ARCH ENEMYs 92 men utöver de är det nog stopp. Men att kunna leva på musik är fortfarande svårt. Så för att skrapa ihop till brödfödan sysslar de alla med otäckheter som jobb, jobb av de diverse slagen.
— Keyboardisten och ena gitarristen jobbar på reklamfirma. Jag jobbar som skolvärd. Den andre gitarristen är lärare i ämnena samhällsorientering och svenska. Det är han som är gubben i bandet med sina 34 år, vi andra ligger runt 22.
En lärare som på fritiden lirar döds hade ju varit aptufft när man själv var i klorna på läroverket. I stället hade man “lyckan” att ha en lärare i SO som propsade på att spela Mozart under lektionstid, då han hade läst en undersökning där de påstod att ungdomar jobbade bättre under inflytandet av klassisk musik. Mäkta populärt hos undertecknad då man vid den tidpunkten i ens liv enbart var inne på death metal och tyckte att all annan musik var smörja jämställt med Michael Bolton.
En av de två reklammakarna, keyboardisten Carlos Holmberg, nöjer sig inte med att bara pilla på tangenterna utan ligger även bakom omslaget som jag, i och med att jag är från Dalarna, har rätt att rubricera som “göör bra”. Ett konstverk som uppenbart är kopplat till skivtiteln “A Predators Portrait”, men då jag presenterar min tolkning av de båda faktorerna får jag klent med uppbackning från den skånskklingande rösten i luren. Men är jag verkligen ensam att tro att de syftade på den moderna klassikern “Rovdjuret”. Och att det speglade “Predatorns” avkopplande sysselsättning då han inte knottade folk för att göra deras kranier till välputsade bokstöd. Måhända är det endast undertecknad som ser bilden framför sig av en intergalaktisk nöjesmördare framför ett staffli med en palett på vänstra handen som pommande målar ett impressionistiskt självporträtt i värsta Monet-andan. Och då han abrupt blir avbruten av Arnold & Co tänker halvhögt för sig själv: “Jösses, det var mig en uppretad österrikare.” “Nu är det jag som drar till skogs.”
— Nej, det var inte så vi tänkte med titeln. Utan Predatorn är mer eller mindre psykotiska personer och vad som föregår i deras huvuden. Det är det som det här galleriet på framsidan syftar på.
Ni kände inte att ni öppnade porten för mängder av Arnold-relaterade frågor då ni gav plattan den titeln?
— Nej, det gjorde vi inte.
Kanske bara är jag som är begåvad med den kristallklara associationsförmågan?
— Förmodligen (skratt)

NÄR BILDER PÅ det numera Nuclear Blast-huserande bandet har kommit i min väg så har jag, med hjälp av en utomordentlig iakttagningsförmåga, upptäckt att bandmedlemmarna inte faller inom ramarna för hur en del fjollor anser att man skall se ut om man befinner sig i metal-facket. Och att de idioterna lever och frodas, det har de fått bevisats för sig. Inte mer än rätt heller, jag menar medlemmarna saknar ju helt tillstymmelse till rustningar, alla är inte utrustade med man och ve å fasa, två personer bär på bandfotot vita t-shirts.
— Jo, det har hänt när man har varit i Tyskland med band som MARDUK och CANNIBAL CORPSE att det har kommit fram folk och ropat “fucking posers!” och liknande. Dessa inskränkta jävla metalheads, skaffa er ett liv för fan. Jag hatar sådana där idioter.
Det är inte bara i Tyskland den avarten finns, fyller jag på och återberättar historien om gitarristen i det nu avsomnade SARTINAS som blev mordhotad efter en konsert, enbart för att han bar en grå tröja.
— Det är fan helt otroligt, eldar Herr Stridh vidare. De skall vara så jäkla metal att de spricker.
Ja ju mer plåt ju bättre är det, pikar jag ett visst Göteborg-band.
— Visst är det så. Ibland undrar man ju om de verkligen är seriösa med det hela.
Hoppas det, annars försvinner allt kul man har haft åt bandet. Vad skall man annars garva åt när det gäller HAMMERFALL.
Som nämndes här ovan har det bytts bo från franska Listenable till tyska Nuclear Blast, något som kan ha sina för- och nackdelar. Möjligheten till bra promotion finns men chansen att man blir bortglömd och förbisedd finns också, men det är en risk sextetten är villig att ta.
— Vi kände att vi ville ta den här chansen nu för det fungerade inte med Listenable. Det var väl mest distributionen som inte fungerade. Sedan var vi så trötta på att tjata på dem hela tiden. Man fick hålla på att tjata ett halvår för att de skulle trycka upp ett klistermärke. Fan, man pratade med folk och de hade aldrig hört talas om oss. Det var väldigt frustrerande.
Något som stämmer, då jag innan tilldelningen av “The Chainheart Machine” aldrig hade hört talas om bandet och ännu idag inte ens har sett förstlingsverket “Steelbath Suicide”.
— Nej, du ser, suckar vokalisten uppgivet. Ändå gavs den ut en gång till, med ett nytt omslag, men inte hjälpte det. Så vi tyckte att det var dags för ett byte.

ATT DEN GAMLE PRIEST-sångaren Rob Halford hyser beundran för Hälsingborg-combon kan man rätt så lätt tyda av det artikel-begynnande citatet. Att mitt intervjuoffer skulle ha något emot det vore en lögn då han efter frågan om inspirationskällor enbart nämner mannen i läder. Så man kan ju tänka sig att det inte var långt borta att Björn “Speed” Stridh skulle ändra sitt mellannamn till “lycklig” efter händelseförloppet som tog sin början då han ögnade igenom en artikel med sin idol.
— Det var i en belgisk tidning som heter Mindview. De frågade Halford om han hade någon koll på dagens metal-scen och i så fall vilka band han gillade. Så han nämnde SLIPKNOT, något mer band och så oss. Jag höll på att gå i bitar. Han tyckte att vi hade den perfekta blandningen av gammal och ny metal. Så efter att ha läst det tänkte man att: “Jaha, nu återstår det bara att gå och hänga sig.” Men sedan så gjorde Fear Magazine en intervju med honom och nämnde att de kommer från samma stad som oss. Då blev Rob eld och lågor och gav sin email-adress till den här journalisten för att han skulle ge den till mig. När han sedan veckan efter skulle spela på KB i Malmö fixade den här journalisten, som jag känner, ett backstage-pass till mig. Så vi träffades i typ fem minuter innan spelningen och han fick vår platta och en tröja, sedan var det inget mer med det. Jag var ju lycklig för den korta stunden. Så gick han då på och helt plötsligt innan sista låten, inför ett fullsatt KB så pekar han på mig och säger: “Hey Speed what’s up?” “Ladies and gentlemen this is the lead singer of SOILWORK.” Och jag såg att HAMMERFALL var där i publiken också så det var en extra skön känsla. Sedan började han göra reklam för vår platta och avslutade med: “Hey Speed, see you after the show.” Sagt och gjort. När giget sedan var över så gick jag backstage där det var hur mycket människor som helst som försökte komma in. När hans livvakter såg mig så pekade de på mig och sa: “Hey Speed, walk through.” Så fick jag gå förbi hela folkhavet, det var helt makalöst. Vi satt i logen och snackade i ungefär 20 minuter och han bjöd på bira. Han ville ha över oss till USA för en klubbturné men vi får väl se hur det blir med det.
En turné blir det i alla fall i Europa. I stort sett hela kontinenten skall täckas, till och med Ungern och Turkiet skall föräras med en visit, men självklart inte Sverige. Är det någon som är förvånad? Så skall man kolla om det levereras lika god och innovativ metal på scen som på skiva får man helt enkelt bege sig utsocknes, och med tanke på innehållet på skivan så lutar det åt att så blir fallet.