För mig var det självklart att ha med Pär Fontander i Operation ”Backspegeln”. Få personer har betytt så mycket för hårdrocken i Sverige. De allra flesta har någon gång hört honom på radion. För mig kommer han för alltid att vara förknippad med radioprogrammet Rockbox, samma program som på allvar öppnade mina ögon för den musik jag idag älskar över allt annat.

PÄR FONTANDER FÖDDES 1959 och växte upp i och omkring Borlänge i Dalarna. Det var när han gick på 4-årig teknisk linje på Soltorgs-skolan i Borlänge som han fick upp intresset för radio. Han planerade att bli svagströmsingenjör men de planerna gick om intet efter ett specialarbete som han gjorde i skolan. Han hade i ämnet telekommunikation lärt sig hur en grammofonskiva funkar rent fysiskt och tekniskt, samma sak med radiosändningar. Han hade däremot inte lärt sig vad som händer innan skivan respektive radioprogrammet blir till — det vill säga i studion — så Pär beslutade sig för att ta reda på hur man gick tillväga och göra sitt arbete på det.
Det här var 1980 och då var ABBA fortfarande på tapeten. Han ringde helt enkelt ner till Polarstudion och fick prata med Micke Tretow, som var väldigt trevlig och hjälpsam, och eftersom han mer eller mindre bodde i studion då så var Pär välkommen ner. Han kontaktade även Sveriges Radio och fick komma ner och vara med om en inspelning av programmet Skivspegeln som då presenterades av Ulf Elfving.
Innan han åkte ner till Stockholm lånade han en riktig reporterbandspelare och det var i den vevan idén till att göra arbetet i form av ett radioprogram föddes. Sen drog han ner till Stockholm och gjorde sina intervjuer och när han sedan kom hem så behövde han någonstans att redigera banden. Då lyckades han muta en tekniker med en flaska whisky, så medan han satt och redigerade banden så satt Pär hemma och skrev manus.
Tillsammans klippte de sedan in lite musik och när allt var klart hade de 30 minuter radioprogram. Teknikern tyckte att resultatet blev såpass bra att han föreslog att Pär skulle knalla upp till Radio Dalarna och höra ifall de var intresserade av att sända programmet. Till en början var han väldigt tveksam till förslaget men gick till slut till radion bara för att överbevisa teknikern om att hans program skulle refuseras. Där satt en kille som heter Johan Thorén och drack kaffe och efter att ha lyssnat en kvart på Pärs program kom han tillbaka och sa att de skulle köpa det. När han sedan satt hemma framför radion med svettiga händer och hörde påannonsen för hans program ”Från Radiostudio till Skivstudio, av och med Pär Fontander” var han otroligt nervös. Men bara efter ett par minuter in i sändningen förstod han att det var det här han ville hålla på med. Borta var planerna på att bli ingenjör. Istället satt Pär under lektionerna i skolan och skrev manus till andra program. Det ena gav det andra och medan han gick klart skolan så gjorde han en del radioprogram på frilansbasis, samtidigt som han skrev en hel del åt några lokala dagstidningar.
När han var klar med både skola och lumpen fortsatte han att jobba med radio på frilansbasis, samtidigt som han arbetade som lärarvikarie i Borlänge med omnejd. Våren 1983 beslutade han sig för att flytta och pröva lyckan nere i Stockholm.

DET ÄR OCKSÅ i Stockholm som Metalwire träffar honom — 18 år senare. Vi har slagit oss ned vid ett bord på ett av Söders otaliga caféer. Pär fuktar strupen med en starköl medan jag får i mig en dos smaskigt koffein i form av en kopp rykande kaffe.
Vart var vi? Jo, Dalmasen hade alltså konverterat till 08:a. Han fick anställning på LM Ericsson (nuförtiden heter det bara Ericsson) och parallellt med det fortsatte han att frilansa. En dag ringde telefonen och då var det en kille ifrån rockdepartementet i Växjö i den andra änden. Pär berättar:
— Rockdepartementet gjordes av en tjej och en kille och de behövde en vikarie som skulle hoppa in för killen under två veckor och det var bråttom. Det här var på en tisdag och killen i luren sa att han måste ha ett svar redan dagen efter. Jag förklarade för honom att jag inte hade någon semester att ta ut men jag lovade att återkomma dagen därpå. Jag gick in till min chef och frågade om jag kunde få ledigt och han sa nej. Jag frågade om jag hade något kompledigt att ta ut och han sa nej så slutligen frågade jag om jag kunde säga upp mig och då sa han ja. Det var ju två månaders uppsägningstid så jag sa till chefen att om jag mot förmodan säger upp mig så gör jag det enbart för att jag vill jobba med radio och helt enkelt satsa allt på ett kort. Det förstod han, men han fick lov att snacka med sina chefer först. Han kom snart tillbaka och sa att jag slapp uppsägningstiden helt och hållet. Den kvällen gick jag ut och diskuterade saken med min dåvarande bästa vän och på morgonen efter, då jag hade sovit på saken, gick jag upp på jobbet och skrev min avskedsansökan. Sedan ringde jag ner till Växjö och sa att jag kommer ner. Jag fick ut min lön som jag hade innestående och för den köpte jag tågbiljetten till Växjö, ett par jeans och konserver. Då visste jag att jag åtminstone hade mat och kläder när jag kom hem igen.
När Pär åter var tillbaka i Stockholm gick han raka vägen upp till redaktionen för P3 Stockholm och träffade en kille som heter Fredrik Grundel.
— Fredrik hade på den tiden ett program som hette Radioapparaten, som gick fem dagar i veckan. Jag berättade att jag hade en idé till en intervju, nämligen med Micke ”Nord” Andersson som var album-aktuell vid tillfället. Fredrik gav sitt medgivande men jag fick lov att göra den på spekulation eftersom jag inte hade gjort något jobb åt dem tidigare. Intervjun föll Fredrik i smaken så han köpte den och sände den i programmet. Sen blev det bara mer och mer jobb och jag jobbade med det programmet från slutet av 1983 och hela 1984. Jobbet var hela tiden på frilansbasis och när redaktionerna hade det lite sämre ställt sysslade jag till exempel med att jobba på psykintaget på Sankt Görans sjukhus och som diskare på färjorna mellan Stockholm och Åbo.

EN MORGON LÅG PÄR hemma i sin säng och drömde om att ha ett eget rockprogram eftersom det inte fanns något renodlat rockprogram i radion på den tiden. Som en blixt från klar himmel dök även namnet upp i hans huvud, han ville döpa det till Rockbox. Och ibland händer det ju saker som gör att man börjar fundera om det är högre makter som styr våra liv.
— Telefonen ringde och i andra änden satt den dåvarande chefen för barn och ungdomsredaktionen, Eva Blomkvist. Hon undrade ifall jag var intresserad av att köra ett tvåtimmarsprogram, med början på nyårsaftonen 1984. Självklart ville jag det och Eva bad mig att fundera ut ett namn till programmet och vad det skulle innehålla. Till hennes stora förvåning hade jag redan allt klart och hon bad mig lämna in ett programförslag, vilket jag gjorde, och hon blev heltänd på det.
Det första programmet sändes alltså måndagen den 31:a december 1984 och sen sändes det varje måndag under fyra veckor. Då var inte Rockbox ett renodlat hårdrocksprogram utan där spelades även artister som till exempel Bryan Adams och annan rock som låg åt AOR-hållet. Programmet innehöll även en del sketcher som var ett uppskattat inslag, och de framfördes av Pär tillsammans med en kille som heter Janne Lundén (jobbar på nattradion) och Jan-Owe Wikström (har bl.a. skrivit boken om GYLLENE TIDER).
— Efter programmen var det ganska tyst ifrån ledningen på radion men jag fick desto mer respons ifrån lyssnarna, som var lyriska över att det äntligen fanns ett riktigt rockprogram. Många var sura över att det bara blev fyra program så de ville ju ha mer, men det som var anmärkningsvärt var att det kom så många brev ifrån unga tjejer och killar som ville ha ett renodlat hårdrocksprogram.
Pär fick sig en tankeställare, och eftersom han anser att ett radioprogram inte är hans utan lyssnarnas så lämnade han ganska omgående in ett programförslag på ett renodlat hårdrocksprogram. Under sommaren 1985 sände sedan Pär tretton entimmesprogram som gick på måndagar och då var det renodlad hårdrock som ljöd ut i etern. Tidigare hade programmet enbart innehållit musik och lite sketcher men nu gjordes programmet ur en journalistisk vinkel. Pär lade ner mycket tid på research inför intervjuer och började gräva i de olika importaffärernas skivbackar för att hitta nya och intressanta band som han kunde presentera för radiolyssnarna. Det blev sedan ett kortare uppehåll innan det dök upp fyra program under vintern 85-86. Till sommaren 1986 blev det några få program innan det blev klart att programmet äntligen skulle få en fast sändningstid. Så den trettonde september 1986 sparkades programmet igång på riktigt och sändes sedan fram till den andra december 1989.
Pär hade i stort sett ingen konkurrens alls ifrån andra medier, förutom någon kortare satsning som till exempel SVT:s Metall Journalen. Istället för att behöva slåss om intervjuer med de hetaste banden i branschen, som tyvärr är verklighet för många idag, fick han i de allra flesta fallen de intervjuer han önskade. I många fall var det till och med så att banden själva bokade intervjuer med Pär när de var på gång med ny platta eller turné.

HAN HAR ALLTSÅ FÅTT sig en pratstund med de allra flesta av dem som var något under 80-talet och sammanlagt gjort flera hundra intervjuer med mer eller mindre intressanta personligheter. Jag frågar honom därför om han vill berätta om några intervjuer som på något vis var speciella för honom och efter en stunds funderande börjar han leende berätta.
— Det var en av de första intervjuerna jag gjorde, alltså innan Rockbox, då jag fortfarande arbetade för Rockdepartementet. Jag hade blivit nerskickad till Lund för att intervjua DEF LEPPARD med anledning av att de precis släppt plattan ”Pyromania” i oktober 1983. Det var Steve Clarke och Phil Collen som jag skulle träffa så jag åkte till deras hotell och knackade på deras rumsdörr, men ingen svarade. Först efter flera mer eller mindre burdusa försök hördes ett livstecken inifrån hotellrummet. Efter ytterligare en knackning ropade en röst att jag skulle komma in. När jag sedan öppnade dörren möttes jag av en stank av gammal bakfylla som inte var av denna värld. Det var kolsvart i rummet då jag steg på och när jag tände lyset fick jag se de båda rockstjärnorna sitta nyvakna, med håret på ända, i sina sängar — som de skjutit ihop till en dubbelsäng. De hade vaknat av att jag knackat på dörren och undrade såklart vem jag var. Efter att jag presenterat mig, och de ursäktat sig för att de inte varit vakna, började jag rigga mina grejor och de började sätta sig till rätta i sängarna. Phil började då beklaga sig över att han hade så ont i foten och han hade ingen aning om vad han hade gjort. När vi kollade närmare visade det sig att hela sängen var full med blod och att han hade ett stort öppet sår i foten, men ingen av dem kunde erinra sig vad som hade föranlett skadan. Hur som helst så började de pussla ihop sina små minnesbilder och då visade det sig att de hade varit nere i hotellbaren kvällen innan och roat sig med några lokala tjejer. Det hade deras pojkvänner inte uppskattat fullt lika mycket. Så de hade helt enkelt bett de båda rockarna att hålla tassarna borta, för annars skulle de minsann få se. Självklart brydde de sig inte om det utan fortsatte att dansa med tjejerna. Det slutade med att det blev batalj och glas gick sönder så att Phil, som endast hade strandtofflor av skumgummi med en sträng mellan tårna, skar upp foten under tumultet. Hursomhelst så fick jag min intervju, sittandes i sängen med de båda gökarna och efteråt hjälpte jag dem att ordna en läkare som sydde honom. På kvällen spelade de på Olympen i Lund och under konserten stod Phil tämligen stilla och spelade.
— Det var en liten episod. En annan kul grej var när jag intervjuade Ross The Boss ifrån MANOWAR 1987. De gick ju alltid ut med att de var riktiga slagskämpar, stora och starka osv. Så jag passade på att fråga honom om han inte ville bryta arm med mig, men det var han inte alls pigg på. Men jag sa att: ”Du som är så stor och stark och har så mycket muskler kommer ju att bryta ner mig hur lätt som helst men vi kan ju bara se hur lång tid det tar för dig.” Jag tyckte det skulle bli en kul avslutning på intervjun men han vägrade fortfarande att göra det. Jag började tycka att det var lite märkligt att han absolut inte ville bryta arm så jag föreslog att jag skulle stänga av bandaren och då gick han plötsligt med på det. Det var bara det att jag aldrig stängde av bandaren… När vi satt igång så kände jag att det inte fanns någon kraft alls. Det var bara stora armar utan muskler men jag lät honom vinna, för säkerhets skull.
Det var en av alla intervjuer han gjort, men alla har ju inte slutat lika lyckligt. Fontander gjorde ju till exempel en intervju med Lars Ulrich i METALLICA, kvällen innan bandet råkade ut för en olycka och deras basist Cliff Burton dog.
— Jag träffade Lars innan deras gig på Solnahallen i november -86 och kvällen därpå skulle de spela i Köpenhamn. När jag satt och pratade med honom frågade jag vad han skulle köpa med sig ifrån Köpenhamn hem till USA och han berättade att han hade en stor resväska som han skulle fylla med godis och sånt. Han var otroligt förväntansfull över att få träffa gamla vänner igen och att få spela i sin barndomsstad. När jag sedan satt och redigerade intervjun på lördagsförmiddagen ringde en kompis som jobbade på deras skivbolag till mig och berättade att en av deras bussar hade vält. En medlem var död men de visste inte vem. Jag sa till honom att han skulle ringa mig igen så fort han fick veta vem det var. Då blev det bråttom, för jag fick lov att klippa om hela intervjun och tona ner allt det lustfyllda och bara fokusera på samtalet kring den nya skivan. Bara några timmar innan sändningen fick jag reda på att det var Cliff Burton som hade omkommit så jag var den första som gick ut med nyheten om vem som hade dött. Efteråt fick jag brev in till programmet där folk berättade om att de hade gråtit när de hört nyheten. Självklart kom det som en chock för många.

ETT VÄLDIGT SPECIELLT möte Pär minns var när han för första gången träffade Ozzy Osbourne. Det mötet hade man gott kunna döpt till ”The Beauty And The Beast”.
— Första gången jag träffade OZZY — innan han skulle släppa plattan ”No Rest For The Wicked” — var speciell. Det hade stötts och blötts i pressen om hur det var när han bet skallen av en levande fladdermus och jag ville få det svart på vitt, en gång för alla, hur det egentligen låg till. Han bodde vid det tillfället i en svit på Sheraton tillsammans med sin fru Sharon och ett av barnen. När vi satt och gjorde intervjun bad jag honom att berätta vad som egentligen hade hänt. Han sa att han — som alltid — hade varit full och att det var väldigt vanligt att publiken kastade upp olika plastdjur på scenen. Den här aktuella kvällen hade någon kastat upp en levande fladdermus och han upptäckte inte att den var levande förrän han bitit huvudet av den. Där av bilderna på Ozzy när han står med fladdermusen i ena handen och med blodet rinnandes ur munnen. Precis när han sitter och gestikulerar och visar hur han bet huvudet av fladdermusen så öppnades en dörr och in kom hans lilla dotter. Hon var iklädd en söt liten pyjamas med lucka där bak och hoppade upp i pappa Johns (Ozzys) knä. Där kramar de varandra medan de säger godnatt och sitter och gosar. Kontrasten mellan den halvfete hårdrockaren som precis berättat om hur han bitit av huvudet av en levande fladdermus och hur han gosar med sin lilla dotter var total.
Var han svår att ha att göra med?
— Absolut inte, han var otroligt ödmjuk men framförallt väldigt vanlig. De allra flesta är ju vanliga med mer eller mindre masker på sig men han hade inga, vad jag kunde märka i varje fall.
När man gör intervjuer så funderar man ofta på hur personen man ska träffa kommer att vara. Kommer man att råka på en riktig skitstövel den här gången, eller kommer personen ifråga att vara trevlig. Vissa kan ju vara ganska svåra att ha att göra med utan att för den sakens skull behöva vara otrevliga. Du måste väl ha träffat en hel del skitstövlar?
— Ja, det har jag gjort. Inte för att de har varit direkt otrevliga utan mer läskiga av den anledningen att de varit en produkt. Alltså, när jag gjorde Rockbox träffade jag ju enbart hårdrocksmusiker men innan det så hade jag ju träffat många andra musiker. Så när jag började göra intervjuer upptäckte jag hur otroligt trevliga och ödmjuka alla var. De som inte var fullt så ödmjuka var band som var på väg upp, som det hade gått väldigt bra för. Men de var ju aldrig otrevliga utan mer kaxiga, roligt kaxiga. De var så roliga att jag själv kunde sitta och fnissa bakom min lilla fasad. De flesta som hade varit med länge var alltså otroligt trevliga, till exempel Alice Cooper, killarna i KISS och Ozzy Osbourne. Och framför allt var de väldigt professionella.
Medan Pär sitter och berättar om hur trevliga alla är så flyger tankarna iväg till Glen Benton och Glenn Danzig, som definitivt inte har rykte om sig att vara några charmörer. Det visar sig att även Pär träffat någon som bekräftar att varje regel även har undantag. Tyvärr får ni ge er till tåls tills nästa nummer av Metalwire kommer ut innan ni får reda på vilken rockstjärna det var som fick Rockbox-ankaret att må riktigt illa. Av platsbrist fick vi lov att dela upp artikeln i två delar. Fortsättning följer…