The Shanes har inte funnits som orkester särskilt länge. Orkestern har haft många namn, men inget av dem slog direkt knock-out på publiken, de hette bl. a. Whisky Bottle Slickers och det fick väl håret att resa sig på huvudet på nykterhetsgubbarna i norr. Nå namnet har inget fog för sig, mjölk är favoritdrycken. Till slut fick Staffan Berggren, som hade haft stort A i Engelska i skolan, skapa ett nytt namn åt orkestern. Staffan tänkte på kedjor, och så fick orkestern namnet The Shanes. Det dröjde bra länge innan Staffan kom på att han stavat Chains fel (!), men då var det så dags, då var de redan för populära för att byta namn. Annars har orkestern funnits i ungefär fyra år. Shanes upptäcktes i Älvsbyn av bl. a. Lennart Lindström och därför har de fortfarande en viss förkärlek för den platsen.

The Shanes har nu blivit så populära och deras gager så stora att de nu inte kan räkna med att få mer betalt i Sverige, så nu försöker de att tränga in sig på den hårda Engelska popmarknaden och det verkar som om de skulle lyckas. De har redan gjort flera turnéer i England och ännu en planeras. Deras manager Lennart Lindström, före detta norrlandsjournalist, har verkligen lyckats matcha grabbarna till toppen, men så får han verkligen slita också. I våras fick han ett ultimatum: antingen sluta upp med att matcha Shanes eller att sluta arbeta på tidningen. Lennart Lindström valde att jobba med The Shanes, något han väl nu knappast ångrar.

De fyra Kirunagrabbarna har utökat, de är nu fem. Den femte är förre ledaren i Luleås mest populära orkester The Marshals. Han skall sjunga, spela munspel, Maraccas osv. Dessutom är det meningen att han skall kunna vara stand in åt vem som helst av de andra om någon skulle bli sjuk, så han är verkligen användbar. Från början var det inget skivbolag som ville göra någon platta med Shanes utan att de hade lappdräkter, reklamgubbarna tyckte att det skulle vara en bra gimmick. Det tyckte inte Shanes. “Varför skulle vi klä oss i lappdräkter, vi som inte är några riktiga samer” undrade grabbarna. Till slut fick de chansen genom Skandinaviska Grammophon och grabbarna tackade med att göra en låt som gick direkt till tio-i-topplistan. Den låten hette Gunfight Saloon. Grabbarna har varit på turné i många länder, bl. a. i Holland, Tyskland och Polen. Vad gänget i första hand strävar efter är att få upprättelse från den Engelske skivproducenten George Martin som efter att ha lyssnat på deras inspelning av Pistoleros sade att The Shanes var minst fem år efter sin tid. Så nu väntar grabbarna bara på en offentlig reträtt av Mr Martin. Och den kommer nog snart. T. o. m. Beatles ansåg när de var här att The Shanes var bland de bättre band de hört.

Shanes var för en tid sedan i Stockholm för att spela på ungdomsgårdar och hade under tiden sitt träningsläger och högkvarter på Hagsätra ungdomsgård och där passade vi på att få en pratstund med dem. Vi kom bara en vecka efter det att Shanes hade fått sin nya medlem, så gänget tränade hårt för att få honom att komma in i just deras form av träning och framförande. Utanför huset hade ett trettiotal flickor församlats och väntade otåligt på sina idoler. När vi kom upp i huset så fann vi att i varje vrå fanns det flickor som försökte gömma sig för att inte bli utkastade av ungdomsgårdens föreståndare. Utanför The Shanes träningsrum var ett enormt oväsen, tidigare på dagen hade flickorna till och med lyft av dörren från gångjärnen utifrån för att komma in, men nu höll de på att bli utmotade av några vaktmästare. Nå, vi kom ju i alla fall in, och det var huvudsaken. Grabbarna stod uppställda med sina instrument och spelade sin signaturmelodi Keep A Knockin’. Vid ett bord i ett hörn av rummet satt managern Lennart Lindström och drack kaffe medan han kontrollerade att allt gick som det skulle. Bredvid honom satt deras reklamagent och roadmanagern. Vi blev snabbt presenterade för bandets nye medlem och sedan var det dags för vår fotograf att träda fram. Först fotograferades grabbarna i rummet, sedan lyckades vi få dem att följa med ut i Hagsätra för att bli fotograferade.

När vi kom ut ur huset stormades Shanes av autografhungriga ungar, så det tog en bra stund innan vi lyckades få något gjort, och då blev ändå roadmanagern tvungen att lova alla ungarna glass om de höll sig undan medan fotografen arbetade. Efteråt gick diskussionens vågor höga om vem som skulle betala det stora glasskalaset, men tyvärr hann vi ej se resultatet. Sedan fotografen blivit nöjd återvände vi till basen dvs. deras rum på ungdomsgården. Grabbarna berättade litet om hur de hade det på sina turnéer. Tor-Erik sade – I somras gjorde vi så att vi under hela tiden satte poäng på vem av oss som flirtade mest med flickor på olika platser. Staffan Berggren förlorade stort, men så är han också gift.

Förresten, vi kanske skall ha en kort presentation av grabbarna, och vi börjar väl med Staffan Berggren, sologitarr. Han är nitton år, född i Gällivare, är gift och har en son. Han är en av de lugna i gänget och hans stora dröm är att få klippa håret. Sen kommer Tommy Wåhlberg som spelar kompgitarr och är orkesterledare. Han är arton år och är född i Kiruna. Det är bara en sak som Tommy avskyr och det är kassaboken som aldrig vill stämma. Så har vi kommit till Svante Elfgren, det var han som vann flirt-tävlingen. Han är nitton år, är född i Kiruna och spelar elbas. Vad han helst av allt vill göra är att raka skägget av managern. Sist i raden av de gamla är Tor-Erik Rautio, nittonårig trumslagare från Kiruna. Han är den slöe i gänget, han avskyr jäkt och att stiga upp om mornarna. Hans livs dröm: Att få sova två månader i sträck.

Nu har Shanes lärt sig att trivas på de flesta platser trots att de fortfarande sätter Norrland i första rummet. Tidigare var det svårt att acklimatisera sig på alla nya platser, men nu tar grabbarna dagen som den kommer och var den kommer. I oktober fick Shanes träffa Beatles hemma hos dem i England, och när sånt händer kan man väl överse med det mesta tycker grabbarna. Turnerandet varar i alla fall bara till maj då alla åker in på I19 i Boden. Alla ser sura ut när man nämner lumpen. Staffan pejlar stämningen genom att säga: Då måste vi ju klippa håret – och den enda som blir glad är trots allt Staffan, egentligen vill han vara korthårig men han har vant sig nu och vet inte hur det kommer att bli att skifta igen.
– Ingen kommer att känna igen oss, kanske inte ens min fru – säger han med vemod i stämman.
Stämningen lättas upp igen genom att dörren på något sätt öppnas och en massa flickor stormar in. Vi passar på att smita ut, men bakom oss hör vi oväsendet när gänget skall skriva sina autografer, en del av flickorna vill till och med ha autograferna i tusch på sina armar.