Sex och samlevnad. Precis som calypsotraditionen påbjuder tar skivaktuella Mister Okey och hans matroser tag i de verkligt viktiga frågorna.
— Helst ur underläge, säger kapellmästare Karlberg.

Göteborgsbandet Mister Okey i Bananrepubliken firar födelsedag. Tio år av stiltrogen, svängig calypso på svenska — förmodligen den enda i sitt slag i landet. På tiden då att man lyckats maka sig till inspelningsstudion för en ny skiva.
”Lustjakt” heter verket — i skrivande stund saknar plattan ännu den hemmahamn som ett skivbolag skulle utgöra.
— Att det blev en ny skiva kommer sig helt enkelt av att det började låta bra! Och så var det ett tag sedan sist. Mini-cd:n ”Macho” spelade vi in för fem år sedan, och många har frågat efter en ny skiva, säger Maestro Okey — som enligt det av karibiska stämplar välfyllda passet heter Ola Karlberg och är bandledare, sångare och saxofonist.

Lockad av Karibien

Det är just resandet som sått fröet till denna sextett. I samband med reggaeexplosionen på 70-talet började Ola Karlberg spela congas och åkte till Karibien. Den traditionella, rituella musiken — slagverk och sång, santeria och vodou — lockade starkt.
Innan den karibiska musiken tog överhanden hann han dock turnera med Tajphoon Tivolis ”musikaliska clownerier” i några år. Så småningom började han spela med några vänner på Göteborgs gator. Först ville det sig inte riktigt med bara trummor och sång. Snart hängde dock en hel bananklase musiker i replokalen.
Tio år efter starten har gruppen aldrig spelat utomlands, frånsett några spelningar på Bananrepubliken (!) i Köpenhamn. De svenska texterna lägger hinder i vägen.
— Det man fastnar för i karibisk musik är ju att det svänger. Men det var först när jag reste till Karibien som jag insåg vilken stor betydelse texterna har. På Trinidad lyssnar ingen på salsa — folk förstår inte det som sjungs.
— Calypson är en del av en västafrikansk berättartradition, en muntlig kultur i något omstöpt form. När man tänker på låtarna ur det perspektivet trillar polletten ner. En griot i Västafrika med sin kora berättar ju stammens sägner. På ungefär samma sätt fungerar en äkta calypsonian, som kommenterar, gisslar och underhåller — inte minst på temat man-kvinna.

Trogen originalen

När Ola Karlberg översätter de karibiska sångerna till svenska försöker han hålla tonen så originaltrogen som möjligt. Det blir många sexuella anspelningar, som i Vattna min trädgård — en tolkning av Count Lashers jamaicanska mentoklassiker Water Di Garden. Min kisse gjordes av Lord Kitchener från Trinidad och heter My pussy i original (”Fast då handlar den inte alls om Slottsskogen…”). Andra nummer är hämtade från Colombia, Brasilien, Kuba.
— Oftast sjungs texterna ur den lille mannens perspektiv. Det överensstämmer bra med att vi är ett Göteborgsband. Jag kommer ursprungligen från Norrköping och staden har alltid varit nummer två i Östergötland. Där finns en småstadsmentalitet jag ville flytta ifrån. Jag bodde i Stockholm ett par år, men mentaliteten där var ännu svårare att anpassa sig till än den lillebrors- och underdog-känsla jag fann i Göteborg.
— Örebro, Linköping, Stockholm är krämar-, lärdoms- och stift-städer i sina regioner. Göteborg är visserligen också det, men staden är för alltid nummer två efter Stockholm. Det passar Mr Okey bra.
Lustjakt rymmer också tre originalkompositioner av Ola Karlberg. På Meter per sekund står dock basisten Stefan Bergman för musiken. Stefan Bergman är, liksom Bananrepublikens gitarrist Andreas Falk, mer kända som medlemmar i vodoubeat-bandet Simbi (se Lira nr 3/98). Bergman figurerar även i en rad salsaband, medan Falk är teatermusiker i Skövde med saker som Grease på repertoaren.
Mr Okej i Bananrepubliken går inte att leva av ekonomiskt. Yrken som antikhandlare och teaterscentekniker står för basinkomsterna för Gunnar ”Bongo” Bengtsson respektive Jesper Lundaahl (banjo och trumpet).
Michael Andersson, som trakterar Haiti-trummor, ingår i Göteborgssymfonikerna.
— Största coverbandet i stan, säger Ola och skrattar. De har en jäkla snygg replokal…
Ola Karlbergs yrkesvardag genomsyras av musik.

Sagoberättare

— Jag sjunger ibland tillsammans med en pianist. Det är evergreens ur den amerikanska sångboken, mycket Cole Porter och sånt. Sen så har jag snöat in på det där med muntlig tradition på alla möjliga sätt. Min huvudsakliga syssla är att vara sagoberättare. Jag är mycket intresserad av afrikansk kultur och tänkande — där finns en jätteskatt av sagoberättande.
— Då spelar jag tumpiano och berättar samtidigt. Ungarna reagerar på bra historier och är öppna för det mesta. De kan mycket väl tänka sig att en filt egentligen är en åker.