I de där märkligt rastlösa vilodagarna mellan jul och nyår släpptes State Of The Ark, det tredje albumet med The Ark.
Anders Lundquist träffade sångaren Ola Salo och basisten Leari mitt i julruschen.

Bandets sångare Ola Salo är som vanligt lika pratglad och full av teorier att man kan få känslan av att han var med i radioprogrammet ”På minuten”, där man inte få ta en paus eller tveka, för då åker man ut. Jag ställer en vag fråga om nya plattan, som jag efter en lyssning tycker är helt fantastisk, och han är igång. Jag lyckas dock skjuta in små frågor och kommentarer om glamrock, Bob Ezrin och annat som vi båda går loss på — de gånger han trots allt måste hämta andan.
För bandets nya album State Of the Ark eftersträvade den huvudsaklige producenten Ola Salo ett mer stifft och torrt sound. Lite som om The Arks tagits över av maskiner. Samtidigt kombineras det med en mer pang-på-rödbetan-känsla i text och sångmelodi.
— Förut har jag jobbat mycket med melodierna som kompositioner, förklarar han och sjunger en musikalliknande slinga som visar sig vara en del av en gammal Ark-låt.
— Nu lämnade jag melodierna till senare och improviserade delvis fram dem på känsla, i stunden. Vilket har gett dem mer omedelbarhet och rock’n’roll-attityd. På sångstadiet var Nathan Larson till stor hjälp.
— Många tyckte att The Ark var ”pompösa” när de slog igenom (efter nästan 10 år som band), men även när man går tillbaka till första plattan så är den ganska torr, spretig och sparsamt producerad. Jag tror att det snarare handlade om att vi var tydliga.
— Samma sak med att vi skulle ha haft utstuderad koreografi, när det helt enkelt handlade om att vi dansade på scenen, säger basisten Leari. Vi har alltid velat göra musik som man kan dansa till.
Ola berättar att han blev väldigt fascinerad när han upptäckte den tyska trenden schaffel — en klubbtrend där man blandade techno med amerikansk ”shuffle”. Ungefär samma idé som han själv burit på.
— Det finns ingen musik som gör mig så glad som 70-talets glamrock, som T-Rex och det finns mycket shuffle i deras musik.
Han håller med om att en del av Marilyn Mansons låtar har en liknande kombination men att Manson faller lite på att han alltid har småmycket effekter på sin sång som skapar distans.
— Han skulle kunna vara så mycket mer kusig om han lät normal…
The Ark handlar inte om att vara cool och ta avstånd. Det handlar om bejakande och inkluderande. De berättar om hur de brukar försöka eliminera coola, diviga rockposer genom att bli extra småtöntiga och avspänt familjära.
— ”Kuuul att se dig!” och en stor kram och kanske en fråga om de vill dansa med oss. Då spricker fasaden rätt snabbt. Vad ska de göra?
Det är faktiskt första gången jag gör en face-to-face-intervju med Ola, vi har mest stött på varandra under åren och enats om att någon borde ge ut Jobriath på CD (Morrissey hann dock först). Nu sägs förstås de bästa sakerna under denna första ”riktiga” intervju när minidiscen är full, men jag försäkrar kaxigt att komma ihåg allt som sagt (vilket jag förstås inte alls gör, men jag lovar att det var väldigt bra saker som sades).
Det har nu gått en halvtimme sedan inspelningen slutade och Leari börjar skruva på sig.
— Ni två skulle kunna prata hur länge som helst, men nu måste vi faktiskt gå om vi ska hinna till hotellet innan spelningen.
Han hänvisar till ett showcase som EMI (som numera även inkluderar deras skivbolag Virgin) har på innestället Kharma på Östermalm. En stadsdel som The Ark verkar tycka har lite av ett löjets skimmer.
Visst vågar de själva också vara lite löjliga, men det är på ett annat, mer bedårande sätt…