Frågar man svenska, kvinnliga singer/songwriters om influenser svarar nio av tio ofelbart ”Joni Mitchell” Inget fel i det, Mitchells betydelse för kvinnliga låtskrivare kan inte överskattas. Det är bara det att det är så förutsägbart och erbarmligt tråkigt. Som att höra Oasis säga att de är influerade av Beatles, liksom.
Vadå? Generaliserar jag? Bra! Det generaliseras alldeles för lite nu för tiden. Här kommer mer; många i samma kategori (alltså svenska, kvinnliga etc) har varken intresset eller visionen att höja blicken ovanför kanten på M-fliken i skivaffären där de hittar sina självklara favoriter; Joni Mitchell, Sarah McLachlan, Madonna, Alanis Morissette och Linda McCartney (det sista var ett skämt om ingen uppfattade det). Eller, ”säg så här”; det är väldigt få av dessa svenska, bla bla bla, som uppger exempelvis PJ Harvey och Gillian Welch som influenser.
Ane Brun är annorlunda, inte bara för att hon är en norska bosatt i Sverige, utan därför att hon vågar. Hon utmanar sina lyssnare att tänka i nya banor, och sig själv att utforska nya territorium, både textmässigt och i de alltmer ondulerade arrangemangen. Efter att genom egen försorg släppt den rosade debuten Spending Time With Morgan är hon nu tillbaka med den ännu mer avskalade och subtilt rättframma A Temporary Drive. Ola Karlsson snokar vidare med Norway’s Finest.

Hur resonerade du inför A Temporary Drive? Tänkte du på de eventuella misstag du gjort och försökte rätta till dem?
— Jo, förra albumet var väldigt spontant, och gick på känsla. Den här gången satte jag mig ner med min producent Katarina Nuttell och snackade igenom allting noggrant, hur vi skulle gå till väga, vad vi ville åstadkomma osv. Vi kom fram till en ganska tydlig vision av vad vi ville göra, hur vi skulle hålla ihop det rent ljudmässigt. Mycket handlade som sagt om att rätta till tidigare misstag och inte upprepa sig. Och att jag var tvungen att våga lita på min egen smak och mitt egna huvud. Men det var Katarina som styrde skeppet i studion. Hon har varit väldigt viktig för min utveckling.
Du verkar ha tagit ut svängarna lite mer textmässigt också?
— Det stämmer. Efter Spending Time With Morgan var det så mycket jobb att jag inte bara tappade lusten att spela, jag blev också sjuk, rent fysiskt. Under min konvalescensperiod kom inte bara vändningen då den musikaliska glädjen kom tillbaka, jag skrev även en hel massa texter, texter som kändes spännande och personliga och som verkligen gick till botten med hur jag kände. To the inner core, så att säga.
Jag såg dig på Nighttrane (live-klubb på Debaser, Sthlm) i somras, då du gjorde grymma versioner av några PJ Harveylåtar. Har du haft andra influenser denna gång?
— Jag har hittat, och lyssnat på otroligt mycket ny musik som inspirerat mig. Gillian Welch till exempel. Och Pi då. Men även en hel del gamla låtar och artister. Det har i allra högsta grad påverkat hur A Temporary Drive låter.
Du framförde också Humming One Of Your Songs från debuten med Benny Anderssons Orkester på en konsert för lite sen. Var det något som gav mersmak?
— Absolut! Överhuvudtaget att experimentera med olika typer av instrumenteringar känns lockande. Det var också något Katarina och jag pratade om mycket och försökte överföra till soundet. Att hitta nya klanger, inte bara den gamla vanliga singer/songwriter-grejen med akustiska gitarrer och lite cellos och sånt. Därav det lite cirkusaktiga arret på This Voice till exempel.
Och Laid In Earth, som ju är ett operastycke av Henry Purcell från Dido And Aeneas som du överfört till ett popformat. Ett okonventionellt och vågat grepp, att mixa pop med opera?
— Det började som ett arbete jag gjorde i en kurs i improvisationsmusik. Tanken var just att vi skulle ta ett konstmusikstycke och göra om det. Jag tyckte det blev så bra att jag ville ha med den på plattan. Jag tycker den är oerhört vacker.
Och det visar ju också hur litet steget faktiskt kan vara mellan opera och pop. Puccini till exempel har ju väldigt ”poppiga” melodier.
— Precis. Det är ett område som går att utforska hur mycket som helst.
Och så sjunger du duett med Ron Sexmith på Song no.6?
— Ja, det var häftigt. Han är en av de bästa manliga sångare jag känner till. Dessutom var det extra spännande då den låten inte är speciellt musikaliskt representativ för någon av oss.
Du har bott i Sverige i fyra år nu. Känner du dig som svensk eller att du påverkats av det svenska musikklimatet?
— Oh ja. Det finns ett självförtroende i svenskt musikliv som saknas i Norge. Den där Det Kan Gå-attityden. Det finns ju många succéhistorier i Sverige, band som verkligen har made it big. Det är vi inte så bortskämda med hemma. Sen var jag ju aldrig riktigt inne i musiklivet i Norge, så jag har inte så jättemycket att jämföra med, mer än att jag smittats av den entusiasm som finns här och som jag inte hittade hemma.
De ser inte dig som en Judas då, som gått över till svensklägret?
— Hahaha, nej, det tror jag inte.
Du har också kvar ditt egna bolag, DetErMine, och även nya plattan släpps ju där. Har du blivit en klokare person sedan förra albumet, både som artist och som karriärkvinna?
— Definitivt. Jag har ju spelat väldigt mycket under den här tiden och både gått på minor och fått vara med om fantastiska saker. Det har gett rutin och varit otroligt spännande. Jag har funderat mycket på min roll som artist och kommit fram till att jag måste våga, på alla plan. Man måste bekräfta det man vill, i musiken, i texterna och i livet.

Ane Brun är aktuell med nya briljanta albumet A Temporary Drive som släpps i februari på DetErMine/V2.