För tre år sedan flyttade Björn Ågren till England. Han träffade singer-songwriterkillen Johnny Borrell som tog med sig kärleken till Leadbelly, Bob Dylan och Woody Guthrie. Gitarristen Björn ville ha musiken punkig, risig och ”drivig”. Genom en annons i tidningen NME fann de varandra och bildade Razorlight och när de behövde en basist tyckte Björn att kompisen Carl Dalemo skulle passa. Trots att han inte ens spelat bas tidigare.
Nu är de rockstjärnor i landet där musikpressens skribenter hyllar nya artister i samma takt som svenska musikjournalister byter kalsonger/trosor. Under hösten släpptes debuten Up All Night, en skiva som gått hem hos engelsmännen medan mottagandet i Sverige varit sådär. Libertines, Tom Verlaine, Lou Reed, Patti Smith och The Strokes namndroppar om och om igen och en av kvällstidningarna jämförde dem med våra egna Mando Diao i det att det starka självförtroendet räddar dem.
Och visst är deras musik ett hopkok av mycket, inte minst attityden från många av de artister som kommit från New York de senaste trettio åren. Men nog låter det mycket brittisk indiepop också? Som i titellåten Up All Night. Eller Which Way Is Out som Blur kunde ha gjort som b-sida till Girls And Boys för tio år sedan.
Men Björn Ågren själv talar mycket om entusiasmen och drivet som finns i bandet och det ligger en del i det. Energin återkommer han till hela tiden. Ja, den finns där, men som lyssnare knockas man inte på samma sätt som bandmedlemmarna uppenbart gör, tankarna går till funderingar över likheter med den och den låten istället.
— Det vi gör är passionerad gitarrpop, det är verkligen äkta. Från våra hjärtan.
Björn Ågren låter som om han och de andra tre i bandet är uppe i himlen konstant just nu. Det snackas och skrivs om Razorlight och de ses som ”ett viktigt band” Men det roliga med honom är att han vill mer, det är som om han sitter och studsar nervöst där i andra änden av telefonnätet, han längtar efter att spela in en ny skiva. Det måste ju vara ett bra tecken. Han vill att den ska bli mer desperat, mer angelägen och mer förbannad.
Senare den här dagen ska Razorlight medverka i något grabbigt tv-program på Sky TV och Björn Ågren är måttligt road men han är också medveten om att det gäller att smida medan järnet är varmt. Det är viktigt att synas och höras när möjligheten finns. Men det hörs att Björn Ågren inte är helt nöjd med hur rampljuset riktas. Som så ofta är det sångaren, i det här fallet Johnny Borrell som står i centrum i den desperata jakten på ”den engelska rockens Messias” som Björn uttrycker det.
— Visst är han en extremt bra frontman med stor karisma men han är bara en aspekt av bandet. Alla vill ju bli uppskattade för det man gör å andra sidan är det skönt att vara anonym så det är lite kluvet det där. Jag är inte avundsjuk på Johnny men han är ju inte bandet. Vi är Razorlight ihop, säger Björn Ågren som försöker ha ”någon slags liv” även nu när allt kretsar kring bandet.
Hjulen snurrar på allt fortare och då gäller det att hinna med sina kompisar mitt i allt spelande, promotande och Razorlightande. Som svensk i England blir det naturligt att man jämför de båda länderna och Björn Ågren verkar inte vilja flytta hem.
— Visst går man igenom perioder då man klagar mycket på London och England. Men jag trivs med att mycket är mer avslappnat här. Går jag till kvartersbutiken här och ska handla något litet slänger jag åt killen i affären ett pund. I Sverige blir det en procedur med att man ska vänta på kvitto och växel. Det är lite trögt. Det mesta i London och England är istället som om det hålls ihop med snöre och tejp, det är mer bräckligt men också mer öppet. Vill man starta en klubb här går det på två dagar, i Sverige skulle det aldrig gå, säger Björn Ågren som tycker att det brittiska musiklivet är på gång ordentligt, att det finns en positiv framåtanda.
Han rabblar upp band som Special Needs, Dogs och The Other och säger att allt är annorlunda mot när han kom till London.
— Då fanns ingen glöd, det mesta lät trött. Men Libertines har sparkat in dörren och nu finns det så mycket som känns fräscht och nytt!
Den svenska musiken har Björn Ågren också koll på, nytt bandrabblande följer. En av de stora favoriterna är Franke, så stora att Vice, låt nummer tre på Up All Night innehåller en gitarrslinga lånad av Frankes Som en hommage!.

[Razorlight är aktuella med debutskivan ”Up all night”]