Östermalm har under de senaste två åren varit ett av de mest omtalade livebanden i stockholmstrakten. Punk, rå soul och ska tycks rymmas i deras musik som känns väldigt stockholmsk. Förra året kom deras första album Aldrig mer teater och just nu arbetar bandet på uppföljaren. Anders Lundquist tyckte det var hög tid att känna bandets låtskrivare och trummis Richard Sjöström på pulsen.

Berätta kort när, var och hur bandet kom till och varför ni valde namnet Östermalm!
— Vi började lajja i replokalen sommaren 98. Vi arbetade då på samma postkontor, Gärdet/Östermalm. Bandnamnet? Det var så länge sedan så det är ingen som riktigt minns, vi kan bara spekulera. Tror att det var våran första gitarrist Andreas “Det Grymma Svärdet” Norrefjord som vägrade vara med om vi inte hette Östermalm. Han var därifrån själv. Vi andra kom från Haninge.
Har ni något uttalat mål?
— Vi ska fixa ihop en bra platta, inte mer än så.
Varför är texterna mer talade än sjungna?
— Av den enkla anledningen att Joggi är tondöv. Åtminstone trodde jag det förut. Nu har det faktiskt visat sej att han kan sjunga, i alla fall mer än han hittills gjort. Man behöver, bara peppa honom. Ofta är det hans sångstil som är den enda röda tråden mellan låtarna. Till skillnad från andra pellejönsar som gjort en grej av att sjunga lite halvfalskt så är Joggi äkta vara!
Ni har jämförts med bland andra The Clash, Dexy’s Midnight Runners och Ebba Grön. Vilka av alla liknelser känns mest rätt och vilka känns långsökta?
— The Clash stämmer väl för att vi spelar pop ibland; Dexy’s för att vi har blås ibland, Ebba för att vi ibland spelar punkrock och har texter på svenska. Men jag är inget fan av nåt av banden. Däremot har vi blivit jämförda med tidiga Uggla, och det känns grymt bra.
Vad är det bästa och vad är det sämsta med att vara ett stockholmsband?
— Bäst är att det finns så mycket att göra här. Sämst är att alla alltid ska göra en massa saker. Alla har alltid sidoprojekt, karriärer inom jobbet, enorma framtidsvisioner med mera. Att bara spela i ett band och ha kul finns liksom inte här. Nämn ett stockholmsband som har haft samma medlemmar i tre år!
Vad vill du att folk ska känna när de hör dina texter?
— Många tycker texterna är roliga, och det är ju kul — men jag känner mig inte särskilt rolig när jag skriver. Det handlar ofta om idiotprylar man gjort, saker man borde ha gjort, sidor hos mig själv som jag inte är så stolt över, saker i samhället som tillåts vara på ett visst sätt fast det är helt åt helvete och så vidare. Självklart känner folk igen sej — jag är inte unik som mår lite dåligt och grubblar mycket. Och visst händer det att dom blir lite roliga. Ironi är en skön fasad att gömma sej bakom. Jag vill att folk ska känna att det är okej att göra sej lustig över precis vad som helst och kunna se sina egna fel och brister som ganska fåniga och skratta åt dom. Det är det enda man kan göra åt saken ibland.
Skriver du något annat än låtar — prosa, dikter etc?
— Nja, skriver mejl.
Vilken är er mest magiska spelning hittills?
— Roskilde var ju grymt, men personligen kunde jag inte uppskatta det när jag väl stod där. Det var så bisarrt att spela för 15 000 personer så det kändes som om jag inte var där. Jag skulle så jävla gärna göra det igen. Annars var nog Tullakrokfestivalen den grymmaste. Folk drog och slet i oss… Roligt. Drömmen är nog Emmaboda, landets skönaste festival, men dom verkar inte vilja ha oss där. Jag tror att vi har varit lite dryga mot arrangörerna nån gång och det ber vi så mycket om ursäkt för i så fall. Eller så kan det ju bara vara så enkelt att dom tycker vi är pissdåliga? Nej — omöjligt…
Ni har lagt på locket lite livemässigt efter ert första album. Hur långt har ni kommit med nästa album och hur kommer det att skilja sig från det första?
— Vi repar för fullt och har ingen aning om när eller hur det slutar, vi är lika förväntansfulla som våra fans.

[Östermalm arbetar just nu på sitt andra album.]