Jag träffade Nilla första gången på en konsert med Daniel Lanois och jag vet att hon och Lanois träffades efteråt. Därför är det på sätt och vis träffande att hon senare kom att samarbeta med mannen som kallats en svensk Lanois. Plattan är nämligen gjord i intimt samarbete med producenten, artisten och musikern Nils Erikson. Av resultatet att döma var de menade att jobba ihop. Nilla håller med:
— Jag kan inte med ord beskriva känslan i det musikaliska mötet med Nils. En del saker ligger så värdefulla och magiska inne i hjärtat att man är rädd att själva känslan ska begränsas av orden — eller pratas sönder — ungefär som jag har svårt att förklara en låt eftersom det inte bara är texten, utan dimensionerna runt omkring, uttrycket i röst och musik som förmedlar känslan. Du får förstås fråga honom vad han känner… men jag tror att vi känner på samma sätt för musiken. Vi brinner på samma sätt. Det var som en befrielse för det känns som om han verkligen kände det som jag ville förmedla med mina sånger och tog dem dit, vävde skira silvertrådar av stämning och målade mörka bottenlösa sjöar och nätter utan hopp och ändå små gnistrande stjärnor och längtande hjärtslag…
Hur vill du beskriva din musik för någon som inte hört den?
— Stämningsfull singer/songwriter-musik med influenser av pop/country/etno med starka, personliga, ibland mörka och ångestladdade texter. Skön, vacker musik med känsla och nerv.
Nilla Nielsen har skrivit och spelat länge i olika konstellationer och har varit nära att få ut min musik flera gånger.
— En gång blev jag erbjuden ett skivkontrakt som jag tackade nej till för att de ville styra, göra om mig för mycket… En annan gång var det ett mysigt indiebolag från Seattle som ville signa mig, men som tyvärr gick i konkurs… Och innan dess gjorde jag några inspelningar av mina låtar i Nord Studio tillsammans med Lasse Lindbom, men vi fick aldrig napp… de stora bolagen var inte intresserade just då… Det är en tuff och väldigt mansdominerad bransch med stor konkurrens. Men som tur är finns det många underbara människor i den också. Båda män och kvinnor…
Du sjunger att du har ett ”indian heart” och klär dig 60-talsaktigt. Har du en liten hippie i dig?
— Jovisst är det så — om att vara hippie innebär att jag drömmer om en bättre värld, och önskar att min musik på något sätt kan bidra åtminstone en liten, liten del. Många av mina texter är, om inte politiska, så humanistiska… Men även om jag inte lyckas dra in stora summor pengar med exempelvis välgörenhetskonserter, så kan jag kanske nå ut till någon som tycker att min musik är vacker… som kanske känner igen sig i något av det jag skriver om och känner någon slags samhörighet.
Vilka är dina själsfränder och inspirationskällor där ute?
— Nils Erikson är förstås en… och också flera av de musiker jag brukar spela med i Halmstad, som också är mina vänner, och medverkar på skivan, exempelvis Magnus Helgesson. Inspiration får jag av möten med människor med vackra inre. Som följer sina hjärtan. Som står för det de tror på. Inspirationskällor för mitt uttryck är bland andra Bob Dylan, Alanis Morissette, Janis Joplin, Joan Osborne, U2, Tracy Chapman och Shawn Colvin…
Av vad får du annars inspiration?
— Jag hämtar mycket från mitt för flutna. Destruktiva relationer, reflektioner över samhället, världen, medan andra låtar handlar om då man inte orkar tänka, utan vill strunta i allt som gör ont och bara känna ren och skir kärlek och vara lycklig ett ögonblick. Jag har rest ganska mycket. Och då är det just möten med människor, natur och djur som berör mig.
Sången Sima handlar om en liten föräldralös flicka som Nilla träffade i Rajasthans öken. Det var vid den årliga heliga festivalen vid den heliga sjön Pushkar. Hon ville att Nilla skulle ta henne med hem till Sverige och bli hennes mamma.
— Jag glömmer henne aldrig, konstaterar Nilla.
Finns det någon låt på ditt album som kan ses som en programförklaring, ditt ”anthem”?
— Plattan är ju väldigt bred, precis som jag önskat, och handlar om många olika brinnande frågor i livet, för mig personligen och globalt. Men Redemption Sky är ju titelspåret som bär ett väldigt vackert budskap och en förhoppning om en vackrare värld.
Nilla ler intagande och varmt på omslaget till sitt debutalbum. Hon skiljer sig därmed från de flesta singer/songwriters, vilka vanligtvis tävlar i att se deprimerade och ”låga” ut. Detta är hon fullt medveten om.
— Min positiva utstrålning kan nog tyvärr få vissa journalister att skriva ner min musik som lättvindig utan att verkligen lyssna, erkänner hon, eftersom jag inte alltid verkar svårmodig. Men det är deras svaghet, inte min. Tunga saker jag varit med om i mitt liv har delvis gjort mig till den jag är. Jag försöker ta tillvara det som är gott och vara positiv. Fast det inte alltid är så lätt så är det min förbannade skyldighet!