Hur är läget, Eva Parker?
— Jovars, har haft ett litet uppehåll från låtskrivandet, har haft så himla mycket annat att stå i, men nu är jag sugen på att skriva nytt till nästa platta.
Hade du något speciellt koncept när du skrev nya plattan eller är det bara en samling bra låtar?
— Nej, inget koncept vid själva skrivandet. Däremot försöker vi alltid i studion hitta nya vägar att ta låtarna, att inte bara damma ner dem enligt Parker-formeln som nu börjar sätta sig efter några plattor. Vi vill vara igenkännliga utan att för den skull sluta utveckla oss. En låt som vi filade på som fan är till exempel Fly Me To The Moon, den har en massa samplingar och pålägg och en annan struktur än vad vi normalt har och vi är himla nöjda hur med det blev. För att vara en Parkerlåt är den dessutom lång, nästan fem och en halv minut. Normalt klockar vi ju in på under tre… Den blev en otippad liten favorit, faktiskt, och den uppmärksamme Parker-konnässören upptäcker snabbt att versen är ett stick som jag snott från mig själv från en annan låt på en tidigare platta. En skön idé från Klaus. Sånt är kul.
Berätta bakgrunden till nya animerade videon!
— Mycket enkelt. Vi fick möjlighet att få en video gjord av tre studenter på en animationslinje som gjorde den som sitt examensjobb och vi hoppade tacksamt på tåget. De har varit enormt bra på att få fram vad vi ville, och videon är vår klart bästa så här långt. Aldrig har vi väl varit snyggare, jag vill vara en serietidningsfigur efter detta, verkligheten är inte alls lika rolig och snygg.
Ni blev intervjuade i La Musik för två år sedan. Vad är det viktigaste som hänt sedan dess, konstnärligt respektive karriärmässigt?
— På det karriärmässiga planet har vi bytt distributör och management i all vänskaplighet. Vår nya samarbetspartner, Dead Frog Records, har fått med vår musik i Strandvaskaren och håller på att fixa en deal utomlands. På det konstärliga planet är det inga större förändringar, det är mest som vanligt: Hårt arbete med att skriva musik och sedan spela in den. Den enskilt viktigaste ingrediensen i mitt arbete heter inte ”inspiration” eller något sådant, utan det är bara att kavla upp ärmarna och jobba hårt och intensivt för att skriva mycket låtar så att det finns att välja på och sedan spela in dem.
Vad är framgång för dig?
— Jag skulle se det som en framgång om vi sålde så pass att vi fick in lite pengar och detta slapp vara en dyr hobby. De extremt fina recensioner vi fått är bra för själen och har eldat upp oss rejält, men dessvärre betalar inte en fullpoängare hyran, så att säga.
Många av era musikaliska själsfränder höll på i slutet av 70-talet. Finns det några andra samtida band som ni känner er besläktade med?
— Tydligen låter vi snarlikt mycket av det som kom från 70-talets slut, men det har aldrig varit en tydlig målsättning från vår sida. Även om vi blir smickrade över påståendet eftersom det kom extremt mycket bra musik just då. Man kan väl säga att vi känner oss besläktade med alla band som gör som vi: kämpar hårt och gör allt själva. Och själv känner jag mig lite extra besläktad med alla tjejer som verkar i denna mycket mansdominerade bransch.
Vilka tre plattor har ni spelat mest genom åren? Ge oss sanningen nu, även om den är genant!
— Skitsvårt att svara på, kanske har jag lyssnat mest på David Bowies och Michael Jacksons tidiga plattor. Är inte så generad över min musiksmak, inte ens när jag blir hånad av bröderna för att jag älskar Linkin Park som jag tycker är fantastiska. Men att lista tre plattor, hehe, jag är väl inte så anal till min personlighet att jag fixar det. Carlos är dock villig att dela med sig av sin topp tre: Ziggy Stardust — David Bowie, First and Last and Always — Sisters of Mercy och Sonic Youth — Daydream Nation. Klaus har lyssnat mest på The Police — Zenyatta Mondatta, Supertramp — Breakfast in America, Mike Oldfield — Exposed.
Dina iakttagelser på er hemsida är mycket välformulerade och fyndiga. De verkar närmast ha en egen ”fanbase”. Skriver du något annat? Prosa, dikter, pjäser? Eller har du någon ambition att göra det?
— Nja, ambitionen att skriva mer finns, men inte tiden. Måste ju jobba för att försörja mig och utanpå detta skriver jag alltså ett album om året och driver Parker med bröderna, jag lägger tid på att skriva massor med nyhetsbrev och så ska jag ju hinna leva också. Alltså typ hinna dyka, fallskärmshoppa, träffa kompisar, hångla, slöa, resa och träna thaiboxning. Ja du fattar, dygnet är för kort för allt man vill…
Finns det någon missuppfattning kring Parker som du vill ”set straight”?
— Hm, vet inte, men vi har fattat det som att en del har svårt för att vi bär samma efternamn samt solglasögon. Att det liksom gör oss till ett plojband. Det är vi inte, vi är dödligt seriösa med vår musik.
Vilka är era närmaste planer och ambitioner?
— Det är som vanligt fokus på att skriva en så bra nästaplatta att världen kommer att baxna och ge oss det erkännande vi tycker att vi är värda. Hehe. Vi vill slå, helt enkelt.
Vad planerar du att göra de närmaste timmarna?
— Vi ska i kväll spela på en release-fest för soundtracket till Strandvaskaren där vi har med två låtar, och jag ska gräva fram min catsuit i svart lack och den röda bondagetejpen som jag snor in mig i. Så jag får hålla igen på tedrickandet nu, när jag väl fått på mig scenkläderna går det inte an att bli kissnödig, det är ett himla meck att ta sig ur 20 meter tejp som sitter tajt runt kroppen. Vi fruktar att det kommer att vara gles publik eftersom giget bokades så sent och för att vi spelar efter midnatt en vardagskväll, men eftersom det är bolagsfolk från Tyskland som är där för att titta på oss så kommer vi att ge järnet. Vilket vi å andra sidan skulle gjort ändå. Så länge publikens antal är större än noll ger vi allt, det är en skyldighet man har.