Svenska Akademien är inte bara Horace Engdahl och SERIÖSA litteraturkännare utan också ett nio personer stort reggaekollektiv som sjunger om “Okunskap”, “Kärlekskrigare” och “Tändstickor för mörkrädda”. Politik och kärlek. Hårt och mjukt. Till en ständigt närvarande baktakt.

DET BÖRJADE I Landskrona men sedan några år tillbaka bor Akademiens tre originalmedlemmar i Stockholm. Ivan Olausson, Carl-Martin Vikingsson och Simon Vikokel. För två år sedan såg jag videon till Snapphaneklanen och jag föll som en fura. Det var hårt, kaxigt, egensinnigt och skånskt. Samma år kom Med Anledning Av Svenska Akademien och skivan var ännu argare än ep:n med Snapphaneklanen. Orättvisor i samhället, hiphopmyter, journalister och feghet fick sin beskärda del av skopan. De kunde sin reggae/ragga men hade ändå den där avundsvärda förmågan att kunna överföra det till att låta svenskt.
Tidigare var allt programmerat och småskaligt men sedan snart två år tillbaka har Svenska Akademien vuxit till ett riktigt band med “riktiga” instrument. Nu kommer skivan Tändstickor För Mörkrädda och inte minst har Leia Gärtner kommit in som en fullvärdig del av Svenska Akademien. Hon har tillfört en mjukare sida, en mindre bestämd och kompromisslös sida. Som sångerska och som textförfattare.

“Jag sökte efter elden men fann urbrunna städer. Jag söte efter värme men det fanns inga kläder. Jag sökte efter vinden men det fanns inget väder. Jag sökte efter enighet men jag såg bara räder. Jag blicka in i kyrkan men jag såg ingen Gud. Jag sökte efter kärlek men hitta regler o förbud. Jag sökte efter tystnad men fann de vidrigaste ljud”.

“TÄNDSTICKOR FÖR MÖRKRÄDDA”.

Men mycket i sättet att arbeta lever kvar. Simon Vikokel gör de flesta låtarna och Carl-Martin Vikingsson och Ivan Olausson är fortfarande hjärnorna bakom bilden utåt.
— Det är roligt att höra hur vi började en gång i tiden. Annars hade vi ju aldrig varit där vi är nu. Men vi är ju inte några stora konstnärer som producerat några mästerverk. Än så länge i alla fall. Vi har ju gjort låtar som varit rätt sjysta ändå. Det är väl inte lika mycket flams och stim i det nya, det är andra färgnyanser i både text och musik, säger Ivan Olausson.
— Spretigt är det kanske nu med många inblandade, men inte på något dåligt sätt. Det finns mycket dynamik i våra olika sätt att se på världen. Det är kontrastrikt, menar Carl-Martin Vikingsson och fortsätter:
— Vi är nog både mer politiska och mer personliga. Vi har nog spelat närmare hundra gånger genom åren och bara tanken att man faktiskt kan göra det är ju skitmäktig. Vi är nog mer politiska för att det hänt saker med en själv och i världen. Det finns inget inlindat nu!
De samarbetar med skrivandet. En kläcker en idé och sedan fyller de andra i och de diskuterar mycket.
— Samtidigt får man inte snacka ihop sig för mycket. Då kan det bli för planerat, som en c-uppsats, en god idé och sen kommer fotnoterna och jiddret med litteraturhänvisningar. Äh, det är ju det som är en del av charmen med låttexter, det behöver inte vara exakt. Man kan gå på en känsla och slänga ur sig det snabbt och sen får man se vad som händer, dels musikaliskt och dels när andra hakar på i texten, säger Carl-Martin Vikingsson.
— Sen ska man ju inte se allt som ett statement. Snarare som ett samtal med människor. Fast det är klart det finns en propagandistisk vibe. Vi har en annan världsuppfattning eller flera andra världsuppfattningar som vi tycker är bättre än den rådande, menar Ivan Olausson.
— Men jag hoppas att det finns något överlämnande också. Inte bara att säga hur det ligger till. Man kan lämna över till betraktaren. Ändå tycker jag nog att vi försöker lyfta fram en annan världsbild och inte bara vräka ur oss kritik, säger Leia Gärtner.
Ivan Olausson är besviken över att “kulturarbetare” inte har något att säga längre i den politiska debatten. Han menar att det i dagens musik, konst och litteratur är upp till betraktaren som ska döma och konstnären ska avskärma sig från politiken.
— Det är inget hållbart koncept i längden. Men det finns ju instrumentalmusik som kan uppmana till minst lika stora mänskliga stordåd som en politisk text. Det är farligt att hamna i den fållan där man bara skriver politiska texter och ska tugga det där Babylon-tjafset. Vi jobbar ju med refränger och lite söta melodier. Vi vill ju nå ut och är ju lite popiga. Annars hade man ju gjort ännu mer svåråtkomlig musik och ställt sig direkt på antisidan. Det kan man ju göra det också, men jag tror inte att man når ut då, säger Ivan Olausson som menar att det måste finnas glädje och dans och en annan sorg än en sorg över det politiska tillståndet.

“Förklara för mig jag kan inte förstå. Han har vitaste kragen. Mat i magen. Makt över lagen och av makt betagen och bedragen. Äger tv-bolagen, är på mittuppslagen med lättklädda flickor, pengarna för scoopen hamnar i hans egna djupa fickor. Men när människor inte har vatten för dagen bryr vi oss ändå om bostadsbidragen. Bryr vi oss inte mer än så, förklara för mig jag kan inte förstå”.

“CTRL+ALT+DEL”

— De som säger att vi är för mycket av plakattexter och skriva på näsan, kan vi bara säga “Get the fuck out of here” till. De får ju lyssna på oss. Men det är klart att det finns en pretentiös sida som vi inte ska hymla om. Vi anser att vi har något att tillföra debatten. Man måste ha självförtroende att kommentera, det är inte titlar som bestämmer vem som får tycka om sakernas tillstånd. Proffstyckarna har inte patent på det, anser Ivan Olausson
— Jag tycker ändå att musiken har tagit mycket större plats på Tändstickor För Mörkrädda. Vi har nått en större medvetenhet om helheten. Det är mer sång, liveinstrument och kanske ett smidigare sätt att smyga in det politiska budskapet. Eller smyga förresten. Men det är ett tydligare samspel nu. Jag tror också att det är bredare. Till och med min morsa gillar det nu, säger Carl-Martin Vikingsson.
Tanken från början med Svenska Akademien var att bygga upp en svensk motsvarighet till Wu Tang Clan men baktakten kom in rätt snabbt. De har spelat i reggae- och skaband tidigare. Men också kängpunk och progg.
— Underifrånperspektivet är ju det samma i reggaen och punken. Det passar oss och det är skönt att det ligger och gror en reggaeboom i Sverige. Det poppar upp band och soundsystems överallt, säger Ivan Olausson.
I sommar kan du dansa till Svenska Akademiens syn på världen ibland annat Simrishamn, Växjö och Visby!