När jag såg videon till Raymond & Marias singel Ingen vill veta var du köpt din tröja var det tre saker som flög igenom huvudet. Det första var textraden ”How can someone so young sing words so sad” från The Smiths ”Sheila Take a Bow”. Det andra var något Johan Duncanson i The Radio Dept. en gång sa till mig om att han anser att även blyga människor måste ha rätt att starta band. Det tredje var minnet av en försupen konstnär som hette Takkala. Jag ska återkomma till dessa tankar senare, men jag vill börja med vad jag hamnade i under videons gång: Jag vill börja med lyckan.
Just nu finns det nämligen ingenting som gör mig så lycklig som Raymond & Marias akustiska gitarrer. Och då menar jag alls inte den flyktiga lyckan som sköljer över en sekund far att sedan försvinna, utan den mer eftertänksamma, lågmälda lyckan, den som inger trygghet och åtminstone för ett tag kan skapa lite framtidstro. När jag först konfronterade mig själv med detta kändes det lite konstigt och fel. Det var ju så länge sedan jag fastnade för något som lät såhär och jag föreställde mig väl att jag hade blivit äldre och immun mot vana popmelodier. Så typiskt inskränkt! Men det tog inte lång tid innan alla bitar föll på plats.
Raymond & Maria är ett i vår tid annorlunda band. De slåss för det första inte. De har heller inte detaljgranskat Dexy’s Midnight Runners-bootlegs och har varken gått grund- eller fortsättningskurs i Suicide. Herregud, jag tror inte ens att de vet vem Juan Atkins är. Medan andra band var upptagna med att skissa en teoretisk bas för sina uttryck skrev Raymond & Maria låtar som med en varm hand klappade på axeln. De såg hopplösheten i människorna runt dem och skapade en tröst. För det som gör mig mest lycklig är att deras musik är så oskyldig, så oförstörd, så genuint ärlig. Om inte ”naiv” varit ett ord med negativ nyans hade jag säkert kunna använda det också.
”Det jag fått se / Från din Mazda 323 / Finns alltid kvar hos mig.” Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men ingenting känns just nu så inspirerande som ett popband som nämner ABBA och Simon & Garfunkel som huvudsakliga referenser. Med uppriktigheten, de vackra sångstämmorna och den nakna sanningen presenterad med textrader som inte handlar om supernovor är bandet med Maria, Camilla, Staffan, Johan och Per (de vill helst inte prata om sina efternamn) i sanning uttolkare av sin samtid. Om det verkar enkelt på ytan startar låtarna tankar som svindlar där under.
— De hade ambitionen att släppa album utan en enda dålig låt, svarar gitarristen och låtskrivaren Johan på frågan om vad ABBA kan tillföra ett band som spelar pop på svenska.
— Jag säger inte att vi har lyckats, men det är en bra ambition. Lyssnar man på ABBA eller Simon & Garfunkel så inser man med vilken kirurgisk noggrannhet de spelade sin musik. Deras låtar var inte resultatet av något jammande som bara lät skönt.
Det var Johan som tillsammans med Staffan för ett par år sedan började skriva låtarna som tagit form för att nu utgöra det kommande albumet. De hade i olika lösa konstellationer spelat ihop länge men bestämde sig då för att göra ett allvarligt försök att träffa rätt.
— Vi ryckte att vi började få till det och bestämde oss för att leta efter en röst som inte kunde ljuga, berättar Johan.
”En röst som inte kunde ljuga”! Det var nog det som först fångade min uppmärksamhet när jag hörde Ingen vill veta var du köpt din tröja. För Johan och Staffan hittade inte bara en sådan röst, utan två stycken i systrarna Maria och Camilla. De sjunger med den där sortens ljuva, kristallklara röster som liksom bara inte kan ljuga. Och svärtan i orden de sjunger blir en skarp kontrast mot renheten i sången och det är nu vi börjar närma oss kärnan i varför jag kort efter att ha hört singeln bestämde mig för att det här var en artikel som måste skrivas.
”How can someone so young sing words so sad?” Hur kan någon som är så ung gestalta paniken i storstaden så träffsäkert? För om Raymond & Marias musik är upplyftande är texterna en mörk skildring av en kollektivt desperat karriärism, en fruktlös strävan efter lycka och ensamheten i hjärtat när inte ens den nyinköpta villan kan få någon att röra vid din kind. Någonstans därinne bland melodier, stämsång och dyster tematik gömmer sig formeln på vad en perfekt poplåt handlar om.
— Texterna är ändå hoppfulla, säger Maria. När jag sjunger dem så känner jag att ”såhär vill jag inte ha det”, och det är ju först när jag har insett att det är så som jag kan göra någonting åt det.
— Det svåra i livet är att ta sig rätten att säga nej, funderar Johan. Och det gäller för massor av saker. Man blir hela tiden erbjuden så mycket. ”Ska du inte jobba där?” ”Ska du inte gå den utbildningen?” Den stora utmaningen är att våga säga nej om det är saker som man inte tror på.
Johan ursäktar sig nästan när han nämner Morrissey som en influens till sitt textskrivande. ”För arketypiskt,” menar han. Men det är oundvikligt att han nämner just Morrissey. I Raymond & Marias låtar är berättelserna aldrig intvinnade i poetiska formuleringar som resulterar i lika många tolkningar som det finns lyssnare, men det är heller inte proggens knastertorra och tråkiga språk. Istället använder de ord som ”bankomat”, ”Q8-macken” och ”dialekt” — konkreta uttryck som mycket tydligt skildrar ett liv här och nu. På ett typiskt morrisseyskt sätt bjuds lyssnaren in för identifikation.
— Just för att texterna är jordnära så känns det väldigt bra att sjunga dem, menar Maria. Folk kan känna igen sig i dem och de är väldigt lätta att ta till sig. Jag känner att det finns en filosofi i alltihopa som jag verkligen kan identifiera mig med.
Att orden är direkta stänger inte dörren för lyssnarens associationer. I videon till ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” går Maria och Camilla längs gatorna i Midsommarkransen utanför Stockholm. Det är samma gator som jag gick på under hela min uppväxt. Sceneriet och textraderna ”Ingen sörjer när du dör / Ingen ska sakna det du gör” fick mig att minnas en alkoholiserad konstnär vid namn Takkala som bodde i en smutsig källarlokal. När vi var små bjöd han ner oss på kakor och läsk och visade oss tavlorna han hade målat. På den tiden var jag ju bara glad för att få kakor och läsk men såhär i efterhand så känns det ganska sorgligt att han var tvungen att muta små ungar för att få visa sin konst för någon. För mig har det kommit att kännas som att allt Raymond & Maria gör pekar tillbaka till Takkala, till personer som väljer att gå utanför konventionerna och får ta skiten det innebär. Men det är bara hos mig. Det här är ett band som har möjligheten att få varje lyssnare att tro att de skrivit låten just för honom eller henne.
Det är på något vis symboliskt att jag ungefär tjugo år efter att jag satt hos Takkala och tittade på tavlor jag inte förstod någonting av går ned i en annan källarlokal — denna gång på Södermalm och denna gång med öl och musik som lockelse. Skillnaden är att Raymond & Maria inte behöver muta mig för att jag ska komma dit. Efter att ha sett dem spela på en klubb så visste jag att det här var ett band jag bara måste få skildra innan världen riskerar att förstöra dem. När jag och chefredaktör Erik kom till Raymond & Marias kombinerade studio och replokal blev vi välkomnade med en kort livespelning av bandet. Med bara två meter mellan oss och dem var det en påfrestande upplevelse. Texterna kändes så starka, musiken blev så direkt. Jag tror att jag rodnade något hemskt. Strax bredvid mig gömde sig Erik bakom en kamera för att inte visa att han gjorde det samma. Aldrig har någon berättat så uppriktigt om mitt liv på så nära håll.
— Ett krav vi har på låtarna är att vi ska beröras av dem själva, säger Staffan.
Någon skämtar om att de brukar höra honom stå och snyfta när de repar.
— Men jag menar det och det står jag för. Motsatsen vore ju fruktansvärd, kontrar han.
Att framföra musik på svenska är alltid känsligt. Publiken känner till varje ords valör och reagerar direkt om det kommer en textrad som inte hör hemma i sammanhanget. För Raymond & Maria, som vill beröra, var valet däremot självklart.
— Jag förstår inte ”I love you”, säger Staffan. Jag har aldrig hört någon säga ”I love you” till mig, men däremot har jag hört någon säga ”jag älskar dig” och jag vet vad det innebär. Jag kan inte relatera till någon som säger ”we went to the park” men jag vet vilka känslor och dofter som ”en promenad i parken” innebär. Det är en stor skillnad.
— Att sjunga de här texterna på svenska är skönt, berättar Maria. Ofta när man hör sångerskor försöker de uttrycka så mycket känslor i sättet de använder rösten på och det blir lätt konstlat. Det är så skönt att kunna sjunga en text rakt av: såhär sjunger jag, såhär går texten.
Raymond & Maria spelar in musiken själva nere i sin studio. När de berättar om självständigheten från producent och möjligheterna att ha egen kontroll över deras kreativitet är det med stor glädje och förväntan de ser på framtiden. Jag blir nästan rörd av deras hängivenhet. Raymond & Maria är det första bandet jag mött under de fem år jag varit verksam som musikskribent som inte är desillusionerade och bittra. De är, som jag sa inledningsvis, ett oskyldigt band. De är själva essensen av varför någon vill starta ett popband. De vill bara spela sin musik och gör det för vem som helst som tar sig tid att lyssna — och detta är de nog idag ensamma om i Sverige.
Jag är så rädd för att allting kommer att ha förändrats om ett halvår. Framåt hösten kommer skivbolaget utan bandets vetskap ha sålt deras musik till reklamfilmer för vapenhandlare. Otacksamma festivalpöblar kommer att ha förstört drömmen om finstämda konserter i sommarskymningar och känslan från tiden när de gjorde privata spelningar för trasiga journalister i replokalen kommer bara finnas kvar där som ett avlägset minne. Jag hoppas verkligen att det inte blir så, för det kan ju bara vara jag som är gammal, som har sett och hört för mycket för mitt eget bästa. Men jag är så rädd. Jag har sett vad några månader av klädsponsring, missförstånd och de stora hjulen som snurrar kan göra med oskyldiga band.
Förhoppningsvis är det som Maria sjunger… ”Nån har sagt att vi har / Så många år kvar / Låt dom börja nu / Snälla, låt dom börja nu.” Ja, låt de göra det! Låt de börja och låt oss inte vänta på fullängdaren, för vi behöver den. Låt den smitta av sig på oss, så vi slipper sitta och vara bittra i all evighet. Min farfar sa en gång till mig att den som lyckas i livet är den som inte vet att det är omöjligt att lyckas. Av det vi hittills har hört är Raymond & Maria själva förkroppsligandet av denna teori, för inga suddiga mobilkamerabilder i världen kommer att säga så mycket om sommaren 2004 som deras personliga pop. Som jag önskar att de är lika oskyldiga även nästa vår.