Rockens wiseguys har stora nyheter. En ny platta är på väg och när Fagerstafamiljen kallar till en ”sit down” infinner man sig illa kvickt.

Fyra femtedelar av bandet sitter på Hard Rock Café i Stockholm. De ser fantastiska ut i sina uniformer, alla fyra i vita jackor, svarta byxor och vita skor. Dock inte mafiososkorna de sportade i Sen kväll med Luuk.
The Hives har som bekant redan sina artistnamn. Men de skulle lika gärna kunna sno namnen från Cosa Nostra. Howlin’ Pelle Almqvist skulle kunna bli Goodlooking Sal. Nicholaus Arson kan bli Lucky Luciano. Dr. Matt Destruction = Sammy Bull, Chris Dangerous = Big Paulie och Vigilante Carlstroem = Don Cheech.
Trumpojken Big Paulie (eller Krille snarare) har ett läskigt brännmärke i tassen.
— Skottskada, säger han och mumlar något om hiphop-rocken.
— Richie Sambora träffade Krille i handen, fyller Howlin’ Pelle i.
Ett gäng amerikanska skolungdomar struttar in och beslagtar ett bord bredvid oss. Jennifer Lopez brallor hänger på väggen och på tv-monitorerna visas Phil Collins, Cranberries och Third Eye Blind. The Hives-killarna kan inte låta bli att slänga en blick mot skärmarna och ge spydiga kommentarer. Själv är jag förbryllad över valet av lokal. Men jag får förklaringen att maten är schysst. Om det däremot serveras cannoli vet jag inte.
Det har passerat fyra år sedan det stora genombrottet med Veni Vidi Vicious men The Hives har inte legat på sofflocket. Inte heller gömt sig i mörkret på vare sig ett Bada Bing eller ett Chez Bippy. Istället har de utökat familjeföretaget och erövrat än större publik världen över genom sitt turnerande. Förra sommaren fick de äran att vara förband till Rolling Stones i Stockholm.
Och jag tar av mig hatten till gubbarna för deras eminenta val. Förmodligen kan Mick Jagger och co. se sig själva, som de en gång var, i The Hives. I tidningar har det till och med pratats om att Hives-sångaren skulle kunna vara Jaggers son. Eller som Howlin’ Pelle själv proklamerade: ”Jag är rockens kronprins!”
När man är en ”made guy” ska man vara kaxig. ”Gå ingenstans, efter oss kommer ett jättebra band från England”, kläckte han ur sig inför tusentals medelålders, inte alltför roade, Stonesdiggare på Stadion.
— Det är på något sätt kul att spela för så mycket folk som bara väntar på att vi ska sluta. Då kan man vara sitt gamla otrevliga jag igen, förklarar Pelle ett år senare.
Men under just dessa två spelningar var förolämpningarna ganska milda.
— Det är lite speciellt att vara förband till Stones ändå, menar basisten Dr. Matt Destruction eller Matte. Man är ju tacksam för att få spela.
— Det är inte lika roligt att förolämpa folk med bra musiksmak och de var ju där för att se Stones, menar den ene gitarristen Nicke aka Nicholaus Arson. (Det är gitarrist nummer två, Vigilante Carlstroem, som saknas vid mötet.)
— Vi var mer stöddiga när vi var kring 17 år, nu har vi lugnat ned oss, förklarar Pelle.
Berätta om Stones. Hängde ni med dem?
— Nej, svarar Krille. Eller vi hängde väl lite med dem vid ett biljardbord…
— Ja, fast jag vet inte, vad är det man tror att man ska uppnå genom att hänga med dem, undrar Pelle. Det känns ju skönare att bara ha sett dem på nära håll. Det blir ju ett väldigt hastigt möte, men de sa att de gillade spelningen och så.
Hives har funnits i drygt tio år. I begynnelsen var deras sound snabbare och naivare. På gränsen till hardcore.
Pelle minns första gången han kom i kontakt med garage, eller snarare när han hörde The Sonics första gången.
— Det var en kille som heter Fredrik Andersson som spelar i bandet The Savages från Fagersta som hade köpt en Sonics-platta och tipsade mig om den. Det var när jag gick på gymnasiet. Det hade börjat vända lite åt det hållet i och med att jag lyssnade på New Bomb Turks och Oblivians. Innan var det mer vanlig punk.
— Den garagerocken som kom runt tidigt 90-tal var vi nog ganska influerade av, fyller Nicke i. Och då var det ganska lätt att spåra bakåt vilka band de snackade om i intervjuer.
— I början lät vi mer som Bad Brains. Det var lite tonårsstämning över det hela. Medan vi nu är unga män, säger Pelle tillgjort.
Unga män eller kanske ”made guys”. The Hives lyder under omertá, den sicilianska koden om tystnadsplikt: ”Never rat on your friends and always keep your mouth shut”. De har aldrig röjt identiteten på the Don himself, Randy Fitzsimmons, som enligt legenden satte ihop bandet och skrev låtarna. Ingen vet vem denne Fitzsimmons är. Ingen vet ens om han existerar.
Men han verkar ha lika stort inflytande på bandet som Lefty från Mulberry Street hade på Donnie Brasco (i filmen Donnie Brasco med Al Pacino och Johnny Depp, reds. anm). Lefty Ruggiero lärde med stolthet ut maffians vett och etikett till sin skyddsling. Hur man klär sig, hur man snackar, hur man förvarar sedlarna i en rulle istället för i en plånbok.
Kanske gjorde Don Fitzsimmons samma sak med sina caporegimes i The Hives. Och förmodligen lyder Fitzsimmons under en högre chef, en Capi di tutti capi. En vithårig gudfader med glasögon tjocka som flaskbottnar och en röst så hes så man knappt hör vad han säger.
Två medlemmar i Hivesfamiljen bor fortfarande kvar i ”the old country”, det vill säga Fagersta. Det är även där deras replokal finns. Hive Manor, ett hus i deras ägo.
— Det är inte någon tillväxtort, så husen är rätt billiga, förklarar Pelle.
— Men dagstidningen har ökat med hundra ex, kontrar Krille, så det händer grejer.
— Inte mitt ex i alla fall, svarar Nicke.
På den nya plattan är influenserna spretiga. Låtarna har kommit till på cirka ett år och under den perioden har bandet gått igenom olika faser. Soul, punk, new wave och så vidare. Bandet räknar upp Devo, Supremes, Music Machine, Richard Hell och Syl Sylvain som inspiration.
— Sedan har vi lyssnat rätt mycket på en komediskiva med Flip Wilson i replokalen. Och den här Lookout Weekend med Debbie Deb, fnittrar Pelle.
— Jag tror att mycket av det vi har haft i bagaget tidigare influerar oss fortfarande men det har även kommit till lite andra prylar som vi kanske inte uppskattade tidigare. Fleetwood Mac till exempel, fortsätter Nicke.
— Det är mycket smådetaljer som vi kanske fastnar för. Ett slag, ett ljud eller ett sätt att göra något på, förklarar Krille. Det har varit mycket prat om maskiner, att få det att låta enformigt.
— Det här rumsljudet vi använde förut för att få det ösigt och slamrigt, det försökte vi plocka bort fast ändå göra det ösigt och slamrigt men på ett annat sätt. Det ska vara torra ljud men med ett mera maskinellt sväng, menar Nicke. Men man kommer ju ändå bara halvvägs, om ens det.
— Vi försökte få det att låta som att det var trummaskiner och grejer fast vi spelar på riktigt. Det skulle bli monotont och tjatigt. Det skulle låta som ett urverk på något vis, berättar Pelle.
— Vi är ett sånt band som låter på ett visst sätt vilka låtar vi än spelar, menar Nicke. Det kommer låta exakt likadant så det är ingen som behöver köpa den nya skivan. Samma låtar och allt.
Kan ni noter?
— Jag kan inte spela rakt av men jag tyda en låt på en stund, säger Krille.
— Och han spelar trummor! Rätt man för rätt jobb, skrattar Pelle. Kan du noter då får du spela trummor!
— Jag kan däremot inte trumnoter, hinner Krille klämma ur sig innan han börjar garva.
Pelle Gunnerfeldt har i vanlig ordning haft sina fingrar i pajen eller snarare tummat på plattan. Däremot har The Hives bytt skivbolag.
Och trots att de tidigare sagt att de inte vill ligga på ett stort bolag så har de hamnat där ändå.
— Vi märkte att bara för att ett skivbolag är litet betyder det inte att de är schyssta, förklarar Pelle. Vi har legat på en massa små bolag men kanske hälften har varit schyssta.
— Det var väl lite så att vårt lilla bolag sålde iväg oss till ett stort bolag, säger Nicke.
— Det lilla bolaget höll ju på att växa, så då lönade det sig att löpa hela linan ut, menar Matte.
Vad har ni märkt av för skillnad?
— Mindre inblandning från skivbolaget, svarar Pelle. Men det var en premiss när vi skrev på, att vi skulle få bli lämnade i fred och göra vad vi vill. Sedan ska de bara släppa skivan. Det kom till en punkt när vi insåg att även små bolag vill tjäna pengar, men de ljuger ofta om det. Ett stort bolag vet man redan var man har. Jag säger inte att alla små bolag är idioter, jag menar bara att det är inget som säger att man är schysst bara för att man har ett litet bolag, vilket folk ofta tror.
Premiss, det låter så fint. Kanske höll de en pistol mot huvudet på skivbolagets vd och hotade med att antingen sätter han sin kråka på pappret eller så hamnar hans hjärna där. Ja, på riktigt maffiavis menar jag.
Är det fortfarande lika roligt att spela?
— Det är fan ännu roligare, menar Krille. Den dag vi tycker det är tråkigt då gör vi inte det här längre.
— När någon vill lägga av då lägger vi av. För bandet The Hives, det är bara vi, anser Pelle.
— Vi har sagt att vi lägger av om vi blir sämre, förklarar Nicke.
— Eller gärna precis innan, inflikar Krille. Men förmodligen blir vi aldrig dåliga.
— Det är i alla fall ingen som kommer att märka det, skrattar Nicke.
Kan ni någon gång känna att ni redan har gjort allting?
— Ganska mycket kan man känna att man har gjort, menar Pelle. Att vi varit på USA-turné och så. Men målen vi hade när vi började var att vi ville göra en skiva, en turné och en video. Vad jag försöker säga är att anledningen att vi har det här bandet är inte för att vi ska få göra de här grejerna utan vi vill helt enkelt spela musik. För vi tycker att vi vet hur musik ska göras. Bättre än andra gör det.
Så var det sagt. ”A wise guy is always right, even when he’s wrong”. Capisce? Eller som man säger på Sicilien: ”Kan du höra aftonsången?”
— Man blir inte så blasé för att det fortfarande är kul, men jag kan tänka mig att det finns en risk, diskuterar Pelle. Men det har inte hänt än. Nu har vi dessutom valt att inte turnera på ett år medan vi har gjort skivan så nu är vi jättesugna på att spela.
— Och om man har gjort en perfekt turné någonstans så betyder det ju inte att man är färdig. Man vill ju dit igen. Det är ju inte så att ”fan nu har jag ätit den här rågoa maten, nu kan jag inte göra det igen”, menar Krille som börjar bli annoiato a morte, uttråkad till döds; det är han som säger ifrån när det blir skitsnack runt bordet. När de övriga medlemmarna i familjen glider in på andra spår.
Förmodligen avskyr han den här delen av att vara med i ett hyllat rockband. Intervjuer. Usch.
Men han har glömt en regel.
”Keep your friends close, but your enemies closer”.
Inte för att jag är the NME.