Bring Me The Fucking Riot… Man har onekligen ett av de tuffaste bandnamnen någonsin. Alla som har hört singeln (eller sett videon) Lolita Riotta vet hur det låter. Det är rakt, hårt och enkelt. Det är punkigt. Det är rockigt. Och du törs inte gå på toaletten, för när du kommer tillbaka kan det vara över.
Jon Graffe, Jonas Bergqvist och Jens Sjögren (vars alter egon heter Jonny, Jack respektive Jeff) kommer från Sävsjö men flyttade till Stockholm i omgångar. Samtliga har nu bott i huvudstaden i nära tio år.
De har spelat ihop förr i andra band, vars namn ska få förbli anonyma. Det finns nog inget tråkigare än bandmedlemmar som ältar vad de sysslat med innan det lossnat.
— Det är en kul fråga: vilka tidigare band har ni INTE lyckats med, ler Jon (bas, sång).
Nja. Däremot kan man ju fråga sig varför de tidigare banden inte lyckades?
— Det var mycket svårare när man var nyinflyttad, fastslår Jonas (trummor). Vi spelade hardcore och repade i början fortfarande i Sävsjö. Man kände inte så många i Stockholm och det var väldigt svårt. Inte för att man måste ha kontakter i just musikbranschen för att kunna spela, men det är så mycket annat som spelar in. Exempelvis var replokalen ligger.
— Det gamla bandet repade ett tag i Skärholmen, i en skyddsrumsliknande lokal. Tacka fan för att man var mindre spelsugen när man väl stod där, konstaterar Jon.
Flyttade ni till Stockholm för att kunna hålla på med musik?
— Vi flyttade hit för att kunna hålla på med någonting överhuvudtaget, säger Jon. Jag hade i alla fall inget uttalat mål. Om man inte vill jobba med samma sak som sin förälder eller är intresserad av de industrier som finns där, måste man åka. Vi flyttade till Stockholm. Men de flesta som kommer från våra trakter åker till Göteborg. Eller Malmö.
Jens (gitarr, sång) ansluter sig till sällskapet. Han är den medlem man har störst chans att känna igen från något annat än musiksammanhang, eftersom han kunnat ses i matlagningsprogrammet Superklasse.
När Bring Me The Fucking Riot…Man bildades för två och ett halvt år sedan lyckades medlemmarna hitta tillbaka till spelglädjen då varje medlem bestämde sig för att spela ett annat instrument än tidigare. Allt för att få tillbaka naiviteten och det prestigelösa.
— Det började för att vi ville träffas i en replokal och ha kul igen, konstaterar Jonas.
— När man var 21 var det coolt bara att få skivkontrakt, säger Jens. I dag är det roligare att spela och det kommer nya låtar oavbrutet. Vi bygger låtarna kring de lilla vi kan på våra respektive instrument och det finns en nerv i det. Och det blev nästan automatiskt en egen stil.
— Man är tillbaka till att tycka det är häftigt bara att sy ihop en låt som faktiskt fungerar, konstaterar Jonas belåtet.
Hur har de då beskrivits? Någon har lite handfallet jämfört dem med The Ramones och The Stooges. Visst finns likheter i att låtarna är korta och inte tar onödiga omvägar. Men det är ofta mer spretigt och hetsigt. Bandet spelade tidigt på en efterfest till Emmabodafestivalen och fick omdömet ”psykfallsrock där melodierna sätter sig”, vilket de verkar gilla.
— Att spela live har fått en ny innebörd, säger Jens. Jag är inte så mycket för svårmod i den här typen av musik. Vi har blivit ett attackerande live-band och vi föredrar att folk upptäcker oss live och sedan köper skivan. Så att man har bilder kvar av konserten när man hör låtarna på skiva. Vi vill dela med oss av så’nt vi själva tycker kul. Och vi tycker att mellansnack är viktigt.
— Vi försöker undvika att vara långtråkiga och försöker tänka på hur vi som publik skulle uppleva ett band som vi aldrig hört förr, säger Jonas.
— Ofta har man fått nog av ett band efter 6-8 låtar, även om man gillar dem, nickar Jon.
— Stannar man längre än så har man oftast betalat 250 spänn för att se bandet, ler Jens. Men vi brukar börja våra konserter med att säga ungefär hur länge vi tänkte spela. Så att folk kan ställa in sig på det. Och så vet dom att det kanske bara är en låt kvar när dom blir kissnödiga.
Bandets texter rymmer inga djupare budskap eller subtiliteter. Många spelningar gjordes innan verserna var skriva. Jens sjöng helt enkelt saker som kändes bra i munnen. En del blev kvar och hamnar på skiva.
Bandet släpper sitt debutalbum tidigt 2004. I samma veva släpps singel nummer två. Exempel på de eftertänksamheter vi kan se fram emot på debutalbumet är The Riot Boys (Got Your Soul) och I’m In Love With The Riot.
Det är inga känsliga ballader.
Det låter som ett band som efterlyser ett jävla upplopp…Man.
Lämna ett svar