Det fanns en tid då Stephen Simmonds var hetare än hett. Han jämfördes med soulhjältar som Marvin Gaye och allt pekade mot guld och gröna skogar. Nu mer än fem år senare kommer en ny skiva som doftar sorg.

Stephen Simmonds är som det brukar heta tillbaka. I mars 1997 kom debutskivan Alone. Tre år senare släpptes samma skiva fast med två nya låtar i USA, nu under namnet Spirit Tales. Och först nu på hösten 2002 är det dags för uppföljaren.
Med duetten Tears Never Dry med Lisa Nilsson, ledmotiv i filmen Nio millimeter, brakade stockholmaren Simmonds in i den svenska musikeliten. Hans röst hyllades och han sågs som det stora soulhoppet. Den 27-årige Stephen Simmonds som nu sitter och pratar om plattan Forfather har haft ett par svarta år. Han är mitt uppe i en seg och tröttande tvist med sitt skivbolag. Bolaget tycker sig ha rätt till fler skivor och Simmonds känner sig sviken. Forfather ska ges ut av Diesel, men sen är det tack och hej.
— Det handlar inte ens om pengar, men jag blir förbannad när de försöker lura en. Då jobbar jag hellre på Sibylla och skiter i musiken.
Men det är inte det strulet som gör att Simmonds ser trött ut och att han då och då låter håglös. Hans far dog förra året. Han tog en lång paus men till slut blev skivan klar och har legat färdig i nästan ett år.
— Jag vet att han inte velat att jag skulle sluta jobba, men det gick inte. Jag försöker vända allt till något positivt och låten Forfather är en hyllning till honom.
Det har funnits stunder då Simmonds bara velat strunta i skivan.
— Det känns inte rättvist mot pappa, det är viktigt att den kommer ut nu. Sen hoppas jag få tillbaka lusten igen.
— Jag orkar inte ens lyssna på den låten nu. Det är en ständig påminnelse om min far. Musik ska ju vara en personlig del av mig och så mycket mer mig blir det inte! Mina känslor när jag skrev på skivan var ju inte de gladaste och det märks.
Musikaliskt var Simmonds tämligen vemodig redan tidigare, nu utstrålar hela han ett vemod. Andra artister brukar vid skivsläppardags säga att de längtar sig sjuka efter att börja skriva nya låtar, men inte Simmonds. Samtidigt lyser han av självförtroende. Han är säker på att han har gjort en bra skiva med låtar som passar ihop. Han tycker att han har utvecklats som musiker och låtskrivare och att skivan är mer organisk, kanske beroende på att man har använt sig av mer “riktiga” instrument. Och han har nog rätt, det låter lite mindre polerat än på första skivan, det är inte riktigt lika slickat och snyggt. Men det som imponerar mest är rösten, det finns en helt annan kraft och i Beautiful Day är rösten en smula raspig och attacken sprutar ut från stereon. Faktiskt låter han just då som sin husgud Bob Marley och då känns det som om framtiden ser ljus ut för Simmonds.
När det gäller svenska artister finns det ingenting som lockar våra kvällstidningar till de stora rubrikerna som när det är dags för USA-lansering. Och det är nästan alltid samma sak, efter de inledande glädjerapporterna hör vi ingenting. Väl hemma är artisten besviken på bristande vilja från skivbolaget och mumlar något om att det minsann finns så mycket musik överallt att det är svårt att ta sig igenom ruset. Det är nog sant, men vi är trötta på att lyssna på gnället.
Han gnäller inte, men besviken är han när han säger att “det gick väl sådär”.
— Jag fick bra kritik och mottagande. Sen var jag inte redo att flytta dit. Skivbolaget hyrde lägenhet åt mig, men jag hade inte alls lust att åka dit. Och kanske är det så att jag inte har den drivkraften som man ska ha. Man ska vara redo att kliva över lik. Jag tycker att det är roligare att skapa musik än att träffa 500 radiopratare. Jag lärde mig en liten läxa. Det krävs mer av mig men jag tror faktiskt att jag är villig att ge ännu mer nästa gång.
Trots faderns död och bråket med sitt skivbolag siktar han fortfarande på att lyckas utomlands. Han vill få tillbaka gnistan som fanns i honom under inspelningarna av den första skivan och han vill få tillbaka kärleken till livet.
— Mentalt har jag åldrats många fler år än på papperet. Jag har haft roligare tider, men det värsta är över i alla fall. Å andra sidan skäms jag nästan över att jag har kunnat leva på min musik redan från början. Samtidigt är det ju så att var man känner sin egen sorg och sin egen blues. Vad har jag att gnälla på jämfört med barn som svälter? undrar Stephen Simmonds
Någonting säger mig att Forfather inte kommer att välta några kiosker. Simmonds är ingen popstjärna, inte som kompisen Titiyo som skulle kunna ha ordet popstjärna tatuerat i pannan. Han är en förbannat duktig musiker och självförtroendet som sångare verkar ha ökat, han vågar sjunga ut och ta i. Han har lärt sig att ta en publik men han har inte de där stora gesterna som behövs för att dominera radio och tv. Varken som musiker eller som person.
Men Beautiful Day och Forfather visar att Stephen Simmonds kan göra poplåtar med soul-känsla som får världen att stanna av. Åtminstone en kort stund. Gott så!