Johanna Paulsson pratar med Kerstin Forslund om en dold och bortglömd svensk klassiker.

Det är numera sällan jag går fram till DJ:n för att fråga vilken låt som spelas, men den här kvällen är ett undantag. Hell On Wheels trummis, Johan Risberg, står bakom skivspelarna och ur högtalarna ljuder Song From M*A*S*H (Suicide Is Painless) i vad jag antar är en sprillans ny coverversion jag lyckats missa. Till min förvåning får jag istället titta på en gammal medfaren samlings-LP som ser ut att vara ett typiskt skivbacksfynd, så nog hade jag allt missat Small Town Singers version — med si så där en 25 år.
Jag förbereder mig snabbt på att tvingas tillbringa de närmaste veckorna på bottnen av skivbackarna i Stockholms skivbörsar men räddningen visar sig vara närmare än jag tror — Small Town Singers album Närbild från 1976 ligger dammig och övergiven hemma hos pojkvännens föräldrar. Men tillhör man inte 40-talistgenerationen är sannolikheten stor att man knappt ens hört talas om Small Town Singers. Även om man nu gjort det associerar man förmodligen till Söderköping, Svensktoppen och gamla Evert Taubevisor snarare än till en av de finaste men också märkligaste tolkningarna av Song from M*A*S*H (Suicide Is Painless). Den är rent av något av en gömd skatt i den svenska musikhistorien.
Johnny Mandels och Mike Altmans titelmelodi från John Attmans minst sagt bisarra 70-tals-krigsrullen och senare succéserien M*A*S*H om det galna livet på ett fältsjukhus, tillhör förmodligen de mest makabra låtarna som någonsin skrivits.

The game of life is hard to play
I’m gonna loose it anyway
The loosing card I’ll some day lay
So this is all I have to say

Suicide is painless
It brings on many changes
And I can take or leave it if I please

Orden skulle kunna få vem som helst att önska sig ett rakblad i julklapp men trots det har den lockat till sig många tolkare, kanske inte minst för den vackra melodins skull. Originalet från filmen framfördes i sann kontemplativ folk-rockanda à la Simon & Garfunkel men ändå med ironi i botten. Under årens lopp har den hunnit spelas in av alltifrån jazzmusiker som Bill Evans till industrirockare som Marilyn Manson. Hemma i skivhyllan står en EP på vilken Manic Street Preachers lyckats få den att låta som en ren hyllning till självmordet snarare än en ironisk betraktelse över vår miserabla tid på jorden.
Small Town Singers tolkning är förhållandevis lik originalversionen men när orden, via Kerstin Forslunds närmast sorglösa stämma, träffar ett sommarängsljuvt arrangemang och körstämmor, uppstår en märkligt bitterljuv kombination. Den skulle gott kunna göra Belle & Sebastian eller vilket annat gulligt indiepopband som helst gröna av avund över att de själva inte spelat in den och jag kan för mitt liv inte förstå varför den numera spelas så sällan.
Ytterligare ett mysterium är hur låten överhuvudtaget hamnade på Small Town Singers repertoar — den sticker liksom ut en hel del bland Taubevisorna och Lasse Holm-låtarna på Närbild. Ingela ”Pling” Forsman var producent och när jag ringer upp henne för att försöka reda ut det hela, kan hon inte komma på någon annan orsak än att de helt enkelt gillade låten. Att resultatet blev som det blev berodde mest på en naturlig anpassning till gruppens sound:
— Det var ju inget vi medvetet försökte tralla till. Small Town Singers lät sådär helt enkelt.
I jämförelse med skivans övriga låtar är det kanske ändå främst texten som är minst sagt annorlunda, men trots det var de aldrig rädda för negativa reaktioner:
— Alla hade ju sett TV-serien och visste att den var helmakaber, säger hon och skrattar.
Small Town Singers ordinarie sångerska Ewa Grönwall (tidigare Nilsson) berättar att låten alltid mottagits väl av publiken.
— Vår version spelades dessutom på alla platser där FN-soldater låg, tillägger hon.
Till skillnad mot ”Pling” tycker Ewa annars att det är lite konstigt att de inte fått några reaktioner på texten. Men kanske berodde det en hel del på att alla inte hade riktigt klart för sig vad den egentligen handlade om. Kerstin Forslund, som tillfälligt var med i gruppen, var solist just på skivinspelningen av låten och även om det stundvis finns lite vemod i hennes röst ligger tonläget kanske ändå närmast en kärlekssång. Men en kärleksförklaring till självmordet är väl inte direkt vad man i första hand förväntar sig av Small Town Singers.
— Ska jag erkänna hur det var?, undrar Kerstin i andra änden av telefonlinjen.
— Jag kunde inte engelska på den tiden, bekänner hon sen.
Bristande språkkunskaper var hon knappast ensam om på dåtidens svenska musikscen. Flertalet svenska artister och grupper närmade sig till en början popmusiken genom att spela in covers på olika hitlåtar. Samtliga förebilder kom ju från den engelskspråkiga kulturen samtidigt som skolengelskan var relativt begränsad. Det var knappast många som tänkte på budskapen eftersom det viktiga ändå var att det lät bra:
— Jag gick på folkhögskola och delade rum med en amerikanska som lärde mig texten till låten men jag förstod inte många ord av den, förklarar Kerstin.

Men visst lyckades hon ändå bra. Song From M*A*S*H (Suicide Is Painless) spelades egentligen först in som singel och lanserades till och med utomlands med en placering på Australiens topp-100-lista som resultat. Året efter inkluderades den på Small Town Singers-plattan Närbild. Song From M*A*S*H (Suicide Is Painless) är ju varken en visa eller en svensk låt, men finns för övrigt ändå med som bonusspår på samlingen Small Town Singers sjunger svenska visor som ytterst obemärkt släpptes i våras för att fira gruppens 35-årsdag. Men trots att låten har lite av hitstatus i Small Town Singers produktion har den begravts i mängden av visor och annat mer tidsbundet material. Det känns också rent tragiskt att bra låtar ofta ”töntstämplas” och glöms bort bara för att inspelningarna gjorts av svenska artister. Kanske är det dags att sluta skämmas…