Den vackra geten är lös — möt Christian Kjellvander en skönt dekadent söndagseftermiddag i höstvädret på Bullens pilsnerhak i Malmö.

När vi möts på smått legendariska Bullens pilsnerhak (eg. Två Krögare) i Malmö är det första gången för oss båda. Som vi är på Bullens, alltså. Trots att självaste Wiehe erbjudit Christian en introduktion, och trots att jag bott ett par kvarter bort i över fyra år. Nu lyckades vi med gemensamma krafter släpa oss dit för att snacka om hans första soloalbum, Loosegoats, Dylan, längtan och en hel del annat som ni inte kan läsa om här. Så hall till godo — Sveriges och Malmös svar på Neil Young, eller Will Oldham om ni så önskar. Skit samma, för mig är han bara sig själv — Christian Kjellvander. Första skivan i eget namn släpptes 21 oktober, och den är ungefär hur bra som helst. Äkthet, sväng, stillsamhet och känsla är ledord för denne unge man som man vid första anblicken har svårt att tänka sig i rollen som romantisk, skönsjungande rocker.

Johan Olsén (JO): Vi gör det enkelt för oss, och tar fakta först. Ditt kommande, första soloalbum, Songs From A Two-Room Chapel släpps under hösten på Startracks och V2. Vilka mer än du kan vi höra på skivan?
Christian Kjellvander (CK): Det är Ebreliuskvartetten, Per Nordmark från Fireside och Anders Tingsek från Loosegoats. Daniel Frank, och, lite olika på olika låtar, Andreas Ejnarsson, båda från Ben. Gustaf, min bror, är med och spelar såg på en låt. Magnus Tingsek är också med och spelar Steel på en låt, och Dan Englund, Songs of Soil, på piano. Till sist har vi Jenny och Sara Wilson från First Floor Power som är med och sjunger på en låt, Broken Wheels.
JO: Och du spelar resten. Orgel, gitarr och munspel?
CK: Ja, jag kan ju spela de flesta instrument hjälpligt. Vi spelar lite olika, jag spelar lite av allt möjligt. De flesta av oss som var med kan det, och då blev det mest som att den som satt vid instrumentet just då fick spela…
JO: Vem har producerat skivan?
CK: Man kan väl säga att det är jag som producerat. Egentligen är det alla som var med, men jag har gjort alla arrangemang och visste ju ungefär hur det skulle låta. Alla är med på så sätt att man sitter tillsammans i studion och bidrar med sina delar. Carl Granberg har spelat in och hjälp till med produktionen.
JO: OK, det är ingen som varit ”Executive Producer”, som har suttit och gett order om hur det ska låta.
CK: Nej, det har vi inte haft någon. Sedan är det Pelle Gunnerfeldt som har mixat. Jag vet inte vilken version av plattan du har hört — förmodligen inte den mastrade?
JO: Nej, det känns som att det återstår en del. Det är ganska rufflig. Fast det kanske ska vara lite skavt i kanterna? Det hörs en del skönt skumma ljud — orgeln till exempel — är det den som piper lite när man trampar på pedalerna?
CK: Ja, den låter lite. Den är ganska falsk också. Vi hade lite otur, för vi började spela in på kvällen, och då var det skitvarmt i studion. Då expanderar orgeln, och ljudet sänks en aning. Sen hann vi inte klart, och fortsatte morgonen efter. Då hade det varit kallt på natten, och orgeln dragit ihop sig, och tonläget blivit högre. Fast det låter ju lite coolt — tanken var att den skulle låta som ett positiv, och det gör den.
JO: Hur gör ni när ni spelar in — hade du allt klart innan ni gick in i studion? Alla musikerna känns oerhört följsamma, och väl inrepade. Samtidigt som vissa delar känns rätt spontana?
CK: Ja, vi hade repat in trummor och bas, låten och texterna är klara. Sedan föddes en del i studion, typ ”det behövs en tamburin där, för det segar lite där”. Det ska vara så välrepat som möjligt, och sedan får man förlita sig på en magisk tagning. När jag sjunger in låten behöver jag inte tänka på hur texten är skriven, utan enbart vad den betyder, vad den vill säga. Generellt sett tog vi det jävligt lugnt den här gången. Vi skulle bara åka ut dit och äta och dricka gott, ha det gott och kul, spela in och repa, spela in och repa.
JO: Ebreliuskvartetten var välrepade sedan tidigare. Jag kände igen ett par låtar från den briljanta spelningen på Woody South innan sommaren?
CK: Ja, de delarna var skrivna sedan långt innan. Det är Tomas Ebrelius som skrivit stråkarrangemangen, med lite hjälp från mig. Det är ju främst Log At 25, som jag tror den kommer heta — den har inte något officiellt namn än. Fredrik [på Startracks, reds. anm.] tycker det är helt värdelöst att den inte heter nåt ännu. Jag tycker inte den kan heta A little side of me, det låter ju som en Extremelåt ungefär.
JO: Ha ha. Ja, det är ju en av de vackraste låtarna på skivan, så det gäller att hitta en titel som är den värdig.
CK: Precis.

Let us walk through the rapids,
let’s be songs in the chapel,
let’s be words in the bible,
all believed, and all eternal

At the rapids, Songs from a two-room Chapel, 2002

JO: Vad anspelar titeln Songs From A Two-Room Chapel på? Den är ganska religiös — är du religiös?
CK: Ja, jag är ju rätt religiös. Inte kyrkligt, men mera i mina handlingar och mina dygder. Egentligen anspelar den på min lägenhet — min och min flickväns tvåa — men även att det finns, även i det som så heligt heter den rätta vägen, två sidor av allting, det finns ofta fler ingångar än i kapellet eller missionshuset. Även hjärtat har två kammare, två rum.
JO: Du tänker mycket, och beskriver oerhört vackert om känslor som längtan, förlåtelse med mera. Jag frågade, som vanligt, min fru vad hon skulle vilja veta om unge herr Kjellvander, och hon svarade ”Hur kommer det sig att han kan skriva så vackra låtar?” Det är ju sant — det kan vara svårt att tro det när man bara ser dig på håll, och det påminner lite om en annan ständig ungdom — Bob Dylan. Det är ju oerhört svårt att förstå hur den buttre, inte så lite introverta mannen kan haspla ur sig så vackra kärleksballader.
CK: Jag tror att det beror på att man värnar om DET i första hand, om den skatten man har inom sig, att man helt enkelt bryr sig om att vara mer än det. Nu snackar jag mest om Dylan, jag tror att han är så trygg i sig själv att han inte behöver synas eller höras mer. Och så är det ju med mig också — man lär känna mig bäst genom mina låtar, genom att lyssna på min musik. I musiken har jag också fått tid på mig, något som jag tycker fler borde ta sig också. Lite eftertänksamhet.

CHRISTIAN KJELLVANDER STÅR MED FÖTTERNA stadigt förankrade i den amerikanska musikmyllan. Denna gång kryddat med mer europeiska toner, mycket tack vare de vackra stråkarrangemangen, signerade Christian och fyra musikstuderande malmöbor — Ebreliuskvartetten.
JO: Vad inspireras du av?
CK: Mest av andra låtskrivare, men också av böcker, filmer, människor — upplevelser helt enkelt. Just nu lyssnar jag mycket på Time, The Revelator med Gillian Welch. Hon är grym — det låter som att många av de låtarna kan bli riktiga klassiker. På sistone har jag lyssnat mycket på Leonard Cohen och Townes van Zandt. Jag har tidigare varit lite ”dunig”, speciellt inför förra Loosegoats-plattan var det lite för glatt. Och det var väldigt amerikanska influenser. Jag kände att jag ville göra lite mer ”europeiska” låtar.
JO: Det har landat någonstans mellan Sverige och USA, blivit mer västeuropeiskt utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt var du landat.
CK: Hmmm. Kanske lite holländskt, lite franskt. Amsterdam kanske?
JO: Det är definitivt inte amerikansk countryrock. Speciellt inte med Ebreliusfolket. Trots att fioler ju är typiskt amerikanskt också, låter det här definitivt mer europeiskt, som sagt.
CK: Ja, det är riktigt. Thomas (Ebrelius, reds. anm) reagerade stark emot hur Words In The Wires lät. Ha ha. Jag menar, han he he, han var den ende som ställde sig och sa ”Christian, du är dum i huvudet. Det här är helt värdelöst.” Och jag blev skitförbannad. Jag kan inte ta sånt. Jag kan ta det om någon säger ”nja, jag tycker inte det är så bra”. Men han sa det verkligen som ”Det här är helt värdelöst. Jag vägrar spela det här”. Så jag fick säga till honom ”Nu spelar ni så här, ni måste spela så här”. Jag ville verkligen få det låta mer ”europeiskt”, till exempel i just den låten som har lite italienska fioler över det. Det var det sämsta Tomas hade hört. Ha ha — och då blev jag arg.
JO: Det är ju skönt med ärliga människor. Och Tomas är ju rätt snäll egentligen?
CK: Jodå. Samtidigt kom han efteråt, och… det har ju hänt varenda gång …och sa… ”hörde du det så, från början?”. Han är ju skitbegåvad, verkligen duktig, men samtidigt kanske lite rädd att det ska bli fel. Å andra sidan — vem är inte det?
JO: Efter att du och Ebreliuskvartetten spelade akustiskt på Woody South frågade jag dig om, eller snarare bönade efter, att ni skulle släppa detta på skiva. Då sa du, något kryptisk, ”kanske om ett par år”. Jag blev förvånad, och imponerad, över Sovjetskijtänket. 5-årsplaner, typ.
CK: Ja, det kommer säkert senare, en skiva som det vi gjorde på Woody South. Alltså, det är inga 5-årsplaner, men jag tänker alltid en skiva framåt i tiden. Annars blir det så, soul nu, efter att när skivan precis blivit klar …[visslande] jaha, och vad ska jag göra nu? Och det vill jag undvika. Jag tror aldrig Dylan gjorde det heller. Den dagen jag inte vet vad nästa projekt ska bli, är det lika bra att lägga av. Jag ser fram emot nästa skiva som andra människor ser fram emot semestern.
JO: Det blir nog lättare att ta både framgångar och motgångar om man tänker som du. Om vi blickar framåt — vad har du för samarbeten i tanke inför nästa projekt? Har du funderat på Nina P, som ju solo går mer och mer mot americanahållet? Hennes stämma skulle passa rätt bra till många av låtarna på detta album.
CK: Kanske det, ja varför inte? Jag har faktiskt funderingar på att göra nästa album ”over there”, med Brian Paulson. Han producerar faktiskt just nu Mark Linkous soloalbum… Men Dolly Parton. Henne skulle jag vilja sjunga en duett med. Och det sjuka är att min flickvän har varit hemma hos henne på Thanksgiving dinner. Hon kände någon som kände någon… Dolly är min absoluta favorit. Jag och Gustaf har mer eller mindre vuxit upp med hennes julskiva, som hon gjorde med Kenny Rogers. Hon är för mig som Astrid Lindgren för alla i vår ålder här i Sverige.
JO: Det känns som du mognat? I alla fall är vi, du och jag, i fas med varandra musikmässigt.
CK: Ja, det är ju en ständig kamp att hänga med, att hela tiden göra intressant musik. Jag vill verkligen inte göra en Echo med nämnda Petty. Det är jag rädd för. Snarare beundrar jag verkligen en sådan som Steve Earle. Han blir bara bättre och bättre.
JO: Det har du rätt i. Och sen klarar jag inte av t ex Dylans senaste. För mig är det bara trist med en massa tradjazzliknande sväng. Fast det finns en massa farbröder som gillar den och som gav den lysande recensioner.
CK: Ja, jag känner också en del gubbar som verkligen gillar den skivan. Men de tycker ju att ”det är så himla fräckt att han använder blomsterpinnar, eller såna vispar, det har han aldrig gjort förr”, samtidigt som det finns en uppsjö av andra artister som gjort det.
JO: Är det bra för det, för att vissa tycker att han kommer med nya grejer?
CK: Nej, självklart inte. Och inte är det nytt heller. Det tillför inte konsten något nytt.
JO: Det säger ju inget om konsten i sig, eller om det är bra överhuvudtaget. Det säger snarare något om de musikkunskaper som skribenten besitter. Och det kan ju vara kul att läsa. Ibland. Att läsa om alla referenser som tolkas in i det hela.
CK: Sant. Jag tänker ofta på det. ”Undrar om Dylan tänker så när han skriver en textrad. Den här textraden ska betyda detta för vissa, kunna dras så långt för andra, och för den ännu mer lärda, så…” Det kan han ju bara inte göra. Att analysera sönder Mr. Tambourine Man på det sätt som ofta görs, är ju skrattretande. Det sättet av metaforiskt tänkande är ju absurt. Det är ju inte poesi. Det är fantasi.

I’m going home,
going home,
to be where my water meets my stone

Homeward Rolling Soldier, Songs from a two-room Chapel, 2002

JO: Det är oerhört vackert, men samtidigt inte helt enkelt att fatta vad alla texter handlar om.
CK: Det ska det inte vara heller. Jag menar, Mr Tambourine Man är ju också poesi, Det är en jättebra text. Jag menar, texten i sig har ingen betydelse mer än att den är vacker.
JO: Orden klarar sig själva, på sin egen hand.
CK: Ja, precis. För att knyta an till att det inte ska vara fantasi. Man ska få en verklig bild av orden man hör. Det ska inte vara påhittat. Det är många som faller på det, som skriver vackra ord, men betydelsen kan man inte hitta. Först och främst ifrågasätter man sin egen förmåga att överhuvudtaget förstå vad personen i fråga menar, eller språket. Sedan, i andra hand, ifrågasätter man personens förmåga att skriva en bra text.
JO: Åter till dig. Du skriver poesi, och dessutom lite halvknepiga texter för alla som inte hade 5:a i engelska språket. Men, efter ett par genomlyssningar, fångar man i alla fall upp budskapet i respektive låt. Som ursäkt hade jag inte texterna framför mig…
CK: Ja, det precis så jag vill att folk ska lyssna på skivan. Sätta på hörlurarna, krypa ned i sängen och dra täcket över sig, tända lampan och läsa texterna. Hänga med. Fast jag är rädd att folk inte ska fatta vad jag menar, att det inte går som jag tänkt mig.
JO: Men det blir kanske lättare att förstå budskapet, nu när det är du själv som står på albumet?
CK: Ja, när det är en person som pratar. Det var ytterligare en anledning till att jag gjorde den här skivan själv.
JO: Skriver du om självupplevda saker? Det låter som det.
CK: Jag har i princip alltid skrivit om självupplevda saker, förutom en äldre text, Death Of A Harvester, som är baserad på boken En biodlares död av Lars Gustafsson. Och denna skivan är inget undantag. Självupplevt eller ej, det är upplevt, till exempel Polish Daughter som handlar om en f.d. flickvän som är polsk immigrant, och hennes mamma, och hur jag upplevde hela situationen.
JO: Det känns som att äkthet är en viktig ingrediens i ditt skapande?
CK: Ja, det är ju det som gör att man kan gå och lägga sig med gott samvete om kvällarna. Hoppas det hörs, det kan vara svårt att få fram det budskapet då det ju beror på vilka egna erfarenheter man har. Hoppas det hörs en ton av äkthet i alla fall.

Songs from a two-room chapel handlar mycket om strävan, eller en längtan efter något annat, samtidigt som den andas en glädje över nuet. Musikaliskt spänner den över svulstiga rockiga, halvpsykedeliska låtar som Homeward Rolling Soldier, akustisk stillsamhet Log at 25 och Tom Pettygunget som finns i Polish Daughter. Crescendot kommer i den just nu lysande stjärnan på min privata låthimmel, O’night, en häpnadsväckande briljant och smäktande låt. Man kan gråta för mindre, trots att den andas glädje.

But tonight,
celebrated night
we’re on fire
for the first time in our lives…

O’night, Songs from a two-room chapel, 2002

JO: Vad vill du förmedla med skivan, uttryckt i ett eller ett par ord?
CK: Jag tror den handlar om att sluta cirkeln. Denna strävan, att det är det som håller en igång.
JO: Samtidigt som man gillar situationen man befinner sig i just nu?
CK: Just det. Och jag älskar verkligen läget, just nu, samtidigt som jag vissa kvällar tänker ”vad fan gör jag här? Jag ska ju vara där, och där, och där…” fast man ska ju alltid ha något att längta till, att sträva efter. Oavsett om det är bakåt, eller framåt i tiden.
JO: Det kanske är bara ordet ”längtan” som skivan handlar om? Det finns ju inget bättre än att se fram emot saker, att längta efter saker.
CK: Mmm, det fenomenet är ju det bästa som finns, egentligen. Det är ju det som är… att vara nykär, att vara… Att längta. Det är ju som att uppleva saker, fast i komprimerad form. Ett koncentrat av det roliga. Som minnen också. Det kan vara kul att tänka på saker man upplever nu, hur man kommer minnas dem i framtiden. Songs of Soil-skivan till exempel. Nu minns jag det som ”…hur kul hade vi inte”. Fast egentligen var det mycket ”…det är kallt, det regnar ute och den här låten sitter inte alls…” Så är det, och så kommer det vara. Jag har ju glömt Petter Lindegård. Han är ju också med på skivan. Hur kunde jag glömma honom?
JO: Denne lysande trumpetare. Kul! Vilket bra gäng du fick ihop. Påminner lite om en lokal supergrupp, à la Crosby, Stills, Nash och Young? Fast åtta namn, åtta lokala hjältar.
CK: Förutom Per, då. Vi kommer sätta ihop ett band för en turné. Med Per, Anders, Daniel och Dan. Vi ska heta Lazy Grace Frontier. Ett passande namn, alla är ganska slöa av sig.
JO: Jag har tänkt på det. Din så kallade slöhet. På vägen hit passerade vi ”kungen av lugna puckar”, Bob Hansson. Du är något av kronprinsen av dessa lugna puckar, trots att du samtidigt är oerhört produktiv. Hur hanterar du hela situationen? Balansen mellan det produktiva och det lugn du verkar ha?
CK: Jag är aldrig stressad, förutom när jag måste iväg nånstans. Jag jobbar jävligt mycket, egentligen. Fast det är aldrig jobbigt, jag tycker bara det är kul. Det som kan hända är att min omgivning blir lidande ibland, mitt förhållande och andra människor får ta en del stryk för att man är på jakt efter en ny låt, eller en ny upplevelse att skriva en låt om.
JO: Kan tro att ditt skivbolag Startracks då är viktig, för balansen. Det skulle kanske inte funka med ett större bolag? Fast V2 verkar bra.
CK: Fredrik (på Startracks, reds. anm.) är bra. Han är lite ”manoaggressiv”, tar det lugnt emellanåt, och ser samtidigt till att saker och ting händer och går snabbt, när det är mer bråttom. Att man går upp klockan åtta och gör de där intervjuerna. Inför förra Loosegoatsskivan åkte vi runt och träffade skivbolagsfolk. Det var helt vansinnigt, bara en massa snack om hits hela tiden. Då tänkte man ”har de det så, Broder Daniel och Kent? Hur klarar de av det?”.
JO: Det måste ju finnas en anledning till att man kontrakterar någon. Den enda uppgiften skivbolag har är ju att stötta artisterna för att få fram det bästa möjliga. Inte omforma.
CK: Precis. Jag ser absolut detta som att man är konstnär. Hur sjukt hade det sett ut om en konstnär som bliv kontrakterad av ett konstförlag, eller nåt, och om förlaget gått och fyllt i illustrationen. ”Den här solrosen ska egentligen vara en…” Det är ju vansinne. Och alla skivbolagsfolk tror att de är experter. En snubbe som en gång spelat i ett garageband, han tror att han hör det ingen annan hör… Och det är hans rätt att tro det, men…
JO: Jo, samtidigt kanske musklerna saknas hos det lilla bolaget. Det måste vara viktigt att ens individuella mål stämmer hyfsat överens med skivbolagets. Och att ingen av parterna ”flyger iväg” på något sätt. Tror att man är något mer än man egentligen är.
CK: Det har vi snackat mycket om. Och alla jag känner har gått igenom sitt första ”swelled head”. Det ser man förresten fortfarande exempel på, hos lokala band från Malmö som fått sitt första skivkontrakt och helt plötsligt är helt onåbara på Tempo [lokal pub och restaurang i Malmö, reds. anm.]. Ha ha. Ett absurt fenomen. Som tur är gick jag igenom det när jag var 20, och Gustaf när han var 18. Det är alltid kul att se ”årets skörd” när man går ut.
JO: Ingen nämnd, ingen glömd. Jag träffade en som verkligen ”lyckats” häromdagen, Sophie Zelmani. Fast jag trodde hon hade sålt fler skivor än de 35-40 000 det är fråga om.
CK: Men hon har sin publik. Det låter kaxigt, eller konstigt, men det är där jag skulle vilja hamna. Sofie Zelmani har ju alltid känts stor, på något sätt. Kan man få en lika stor publik som henne, får man vara glad. Det verkar också vara en trogen publik.
JO: Tror f-n det ska gå. Snacka med Lasse Halapi. Han tycker du är riktigt bra, ni kanske kan samarbeta på något sätt? Fast ni får överbrygga skillnaderna er emellan — han och Sophie är mer musikperfektionister än du, minst sagt.
CK: Tycker han det? Hmmm. Ja, nåt skulle man kunna göra. Men det där med professionalism; jag kan känna ”skit i att det inte låter perfekt. Huvudsaken är att det låter mänskligt. Huvudsaken är att det svänger”.

Vi tar ett par öl till, och söndagseftermiddagen får ett alltmer skönt dekadent skimmer över sig. På vägen hem, när vi går förbi ett av de kvarvarande gamla husen i kvarteret Lugnet (resten revs p.g.a. den vridna bostadspolitiken på 60- och 70-talet), stannar Christian till och låter meddela: ”Det var där uppe, högst upp, som jag föddes för 26 år sedan.”
Visst är det typiskt att det, i ett kvarter som då var känt för sina konstnärer, musiker, författare och andra som ofta befann i samhällets utkant, att det då föddes den som skulle bli en av stadens stora låtskrivare över 30 år senare. Hur kvarteret Lugnets lugn reinkarnerats i denne person låter vi vara en helt annan historia.