Tomas Ledin laddar just nu upp inför släppet av det nya albumet Hela vägen och den kommande turnén i sommar. Anders Enquist bestämde sig för att ta ett snack med mannen som lyckats hetsa upp vissa kritiker till den grad att ord som ryggradslös, karaktärslös och banal inte är helt ovanliga i omdömena om honom. Vi mötte en avspänd och ödmjuk Ledin som mycket öppenhjärtigt pratade om livet, familjen, karriären, musiken, recensenter och om pengarna. Ständigt dessa pengar…
Det pratas ofta pengar i samband med namnet Tomas Ledin. Måste man vara affärsmässig för att överleva som artist?
— Man vill ju inte bli blåst så förr eller senare måste man kanske ta hand om saker och ting. Men jag vet ju att när jag började min musikaliska bana struntade jag fullständigt i pengarna. Väldigt länge var jag överlycklig bara över att få komma in i en studio och förverkliga mina idéer. Jag var lycklig bara av att få chansen att turnera. Men sedan kommer verkligheten ifatt. Det ska fram mat på bordet, hyran ska betalas och annat.
Kommer du ihåg exakt när det här förändrades för dig? När du blev ekonomiskt medveten så att säga.
— Det var någonstans i slutet på 70-talet jag förstod att jag fick för lite av kakan. Att jag fick mindre än vad jag egentligen borde få. Så jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle börja läsa igenom kontrakten innan jag skrev på. Om man kallar det för affärsmässig må så vara. Jag ser det som något positivt att man som artist drar lite slutsatser, lär sig lite av det och kanske blir lite mer ansvarsfull mot sig själv.
Är det inte lite så att man får mindre trovärdighet om man som artist ses affärsmässig. Många verkar ju älska de här banden som bara kör på och jämt verkar skitiga, drogade och fattiga.
— Det vet jag inte riktigt. Titta på U2, det är ju en miljardindustrigrupp och de verkar vara väldigt medvetna människor. Springsteen samma sak, omkring honom är ju allt ohyggligt välskött affärsmässigt och jag tycker väl inte att det äter på deras trovärdighet som artister.
Du är ju väldigt framgångsrik, omsätter stora belopp. Är det någonting du inte gärna pratar om?
— Det är ju inte därför jag turnerar och spelar in skivor, bara för pengarnas skull. Jag har gett ut fyra nya album på tolv år och jag har gjort fem turnéer under samma tid. Hade jag släppt flera plattor och turnerat varje år hade mina ekonomiska rådgivare helt klart tyckt det varit mycket trevligare. Men pengar är ett känsligt ämne, det är det, men det är väl mer en mediapryl. Jag märker att man gärna vill skriva om mig och dra en parallell till pengar och det är ju lite larvigt. Det finns många andra artister i Sverige som tjänar lika mycket eller mycket mer. I mitt yrke är ekonomin alltid en konsekvens av den artistiska framgången. Men det är viktigt att ha rätt folk omkring sig som hjälper en. Då blir ju också den ekonomiska utdelningen därefter.
Samtidigt är det ju ditt jobb du gör.
— Fast jag ser det väldigt lite som ett jobb faktiskt. Kanske är det undermedvetet att jag inte vill ha den synen på det för att kunna vara som bäst. Men visst är det min musik som tar mig genom livet.
Om vi pratar pengar, livskvalité och livsnjutning, vad innebär det för dig?
— Det är kanske att man är medveten om att inget varar för evigt. När jag var 15, 20, 25 ja, till och med upp till 40 så kändes det för mig som om livet bara skulle pågå, det fanns inget slut. Så är det inte längre, jag lever idag mer i nuet. Sedan är ju livsnjutning det jag håller på med samt familjen givetvis. Vi reser även en del. Men det kan vara många olika saker. Jag försöker i vardagen att göra saker som känns viktigt för mig, det är väl en slags livskvalité. Det kan vara allt från att ”nä nu köper jag den där bilen och skiter i vad det kostar för snart är jag ändå död” till att svärmor ringer och frågar om jag kan komma och sjunga på församlingshemmet för att de ska samla in lite pengar till uteliggarna. Det kan vara allt från materiella ytliga ting till sådant som faktiskt är raka motsatsen. Jag har ju en ekonomi som tillåter en viss frihet och jag känner mig väldigt privilegierad så.
Har du dåligt samvete över att du är ekonomiskt privilegierad? Tycker mig höra lite av det i hur du pratar nu.
— Nej, jag har inget dåligt samvete. Men kanske tycker jag att hela västvärlden borde ha dåligt samvete med tanke på hur det ser ut i tredje världen och det faktum att vi lever på tredje världen. Jag tycker t ex att Bono driver en fantastisk kampanj, jag är ohyggligt imponerad över dels att han orkar och dels över att han lyckas göra det han gör. Han har fått fokus på en av de viktigaste framtidsfrågorna. Samtidigt, visst har jag ett yrke som gett mig väldigt mycket. Å andra sidan kan ju det vara borta imorgon, man vet ju inte vad som händer med någonting egentligen.
Vad står du politiskt?
— Partipolitik har på många sätt spelat ut sin roll egentligen. Högervänster, det är inte det viktiga längre. Sakfrågorna är det viktigaste. Men jag är ju till stor del uppväxt i Ådalen där det var hyfsat rött om man säger så och det har väl präglat mig också. Det var ju t ex inte helt lätt att flytta till Östermalm. Det dröjde länge innan jag kände att jag verkligen bodde där. Antagligen på grund av min uppväxt.
Du verkar ändå ha lite svårt att säga till dig själv att du njuter av din privilegierade situation i livet?
— Nej, jag njuter av det men jag känner att när jag engagerar mig i ANC, situationen i Tibet eller när jag sjunger för att dra in pengar till uteliggarna så gör jag inte dessa saker för att jag har dåligt samvete över att just jag har det så bra. Jag försöker bara leva efter tesen att vara en sådan god människa som jag kan. Det spelar sedan ingen roll om man har mycket eller lite pengar. En god människa kan ju alla vara. Men jag gör det även för min egen skull eftersom det ger mig ett rikt liv i en helt annan bemärkelse än just det ekonomiska.
Nu inför det nya albumet biter du i det sura äpplet och gör en del intervjuer med media. Samma media som sågar dig. Men du är restriktiv med intervjuer annars?
— Det är inte därför jag promenerar runt på den här jorden, för att göra intervjuer. Det har inte så hög prioritet. Men det är alltid kul att snacka med musiktidningar för då ligger fokus lite mer på musiken. Samtidigt är media ett sätt att kommunicera med min publik som är oerhört lojal, då känner jag också att jag har en skyldighet att vara tillgänglig.
Känner du dig utanför det rådande musikklimatet på grund av det som skrivits om dig av vissa kritiker, står du utanför på din egen kant?
— Att vara i fas i sin tid, ja, det där är ju en intressant fråga. Tittar man på alla artister som har haft en lång karriär så är de ibland mer eller mindre i fas med sin tid. Det går i vågor. Men jag är nog inte rätt man att göra en analys av vad jag står idag. Men jag kan utan tvekan säga att sedan 1972 har det funnits tillfällen då jag har känt mig mer i fas än vad jag gör idag. Samtidigt har jag alltid känt mig utanför, som en ensamvarg. Jag har aldrig känt mig tillhöra någon våg eller trend. När jag kom hem från USA 1971 så hade precis musikrörelsen vaknat och bara de faktum att jag bott ett år i USA och att jag sjöng på engelska gjorde att jag blev fullständigt avskriven. Så började det för mig och så har det faktiskt alltid varit. Jag ser inte det nödvändigtvis som något negativt. Media har aldrig byggt mig men jag har faktiskt heller aldrig slagits i bitar. För mig har det alltid handlat om min musik och min publik, väldigt renodlat.
Att sälja 250 000 exemplar som du har gjort med din senaste samling är ju nästan sjukt ofattbart i dessa tider som råder inom skivbranschen. Men 1972 när du släppte debuten Restless Mind var det tuffare?
— Man får tänka på det klimat som rådde 1972. Det var väldigt ovanligt att svenska popartister släppte LP-skivor. Jag kommer ihåg att den vårens debutanter var Ted Gärdestad och jag. Det är klart att jag var tvåa på bollen så det sjöng om det. Han sjöng på svenska, han hade singlar. Men jag fick en ganska positiv respons.
Hur gick det till i samband med att du fick spela in Restless Mind?
— Jag hade en producent och arrangör som heter Lasse Samuelson som för mig var helt fantastisk. Jag kom in till hans kontor och spelade en låt live och han sa ”ta en till”. Så när jag hade spelat 4-5 låtar sa han ”jag tycker vi ska spela in ett album med dig”. Det var helt chockartat för mig, att få spela in ett album. Albumet som format, som företeelse, var för mig som ett mytiskt laddat meddelande från en annan värld där artister levde. Oerhört stort. Lasse var cool och sa ”skriv ett halvår till så går vi in i studion i september”. Jag var ju taggad till max. Det här var på den tiden då Carol King slagit igenom på allvar med albumet Tapestry så när vi skulle spela in blev det inte soloartisten med den stora produktionen utan det var ett litet komp med piano, gitarr, bas och trummor. Ganska intimt så där. Lasse satte mig i ett sådant sammanhang rent musikaliskt från början.
Det var inga problem med att du skulle sjunga på engelska?
— Nej då, det var ”sjung på engelska du, det är kanon”. Sedan hade jag också bestämt med mig själv att jag sysslar bara med musik på en premiss. Det var att jag skriver allt material och sjunger själv på mina låtar. Inte spela med nåt dansband, inte sjunga andras låtar. Mitt artisteri, punkt slut, annars får det vara. Där var jag helt kompromisslös. Det var inget att snacka om.
Sedan ändrade du språket till nästa album.
— Ja, lanseringsmässigt blev det ju helt fel med allting. Det var så att innan Restless Mind släpptes fick jag en förfrågan att skriva något för den svenska melodifestivalen. Då skrev jag Då ska jag spela. Så den första gången jag mötte den svenska publiken var i en melodifestival sjungandes till en stor schlagerorkester. Några veckor senare kom Restless Mind som var musik från en helt annan planet. Men det funkade ändå på något sätt. Då ska jag spela blev ingen jättesuccé i festivalen, men den gick upp på Tio i Topp och låg på försäljningslistan så jag fick lite att stå på.
Du vågade fortsätta med musiken.
— Ja, nästa steg var ju att åka ut i parkerna. Lyssnar man på Restless Mind så är ju det ingen platta med låtmaterial man tar ut i parkerna precis. På den tiden var det också väldigt populärt med paketshower så man satte ihop mig med Jerry Williams. Det var ju en ganska märklig kombination, Ledin och Williams. Men han var, och är fortfarande en underbar kille. Han förstod precis vilken gröngöling jag var och hur lite koll jag hade och hjälpte mig väldigt mycket. ”Tubbaduren” kallade han mig för. Första gången vi träffades sa han ”du, öh tubbaduren från de djupa skogarna, välkommen till stan.”
Hade du stor press på dig att sälja många skivor av debuten?
— Nja, jag hade ganska fria händer på den tiden, till skillnad vad en debutant idag kanske har. Jag vet inte riktigt vad den första plattan sålde, kanske 15-20 000 ex ungefär. Singeln sålde också hyfsat så jag fick direkt okej att skriva och arbeta för ett nytt album.
Melodier har du alltid haft men jag tycker de började utvecklas ordentligt från albumen Natten Är Ung 1976 och Tomas Ledin 1977.
— Då hade jag börjat läsa musikvetenskap i Uppsala, det var efter Knivhuggarrock 1975. Det var väldigt utvecklande. I Uppsala pluggade vi mycket arrangemang och mycket annan musik, t ex folkmusik och olika klassiska kompositörer, hur den musiken var uppbyggd. När jag bestämde mig för att läsa i Uppsala var det med tanke på att det kanske finns ett annat liv att leva om jag vill syssla med musik. Jag gjorde en deal med mig själv där omkring Knivhuggarrock att känner jag inte att jag fått fäste innan jag fyllt 25 så lägger jag av som artist.
När började du på allvar inse att du kunde nå ut till fler, att du faktiskt kunde sälja en hel del skivor?
— Jag fyllde 25 år när jag gjorde Tomas Ledin-plattan som innehöll tre låtar som kom med till Melodifestivalen. Då kände jag att jag nog skulle syssla med det här ändå.
Hade du varit väldigt osäker fram till det albumet på din musikaliska förmåga?
— Absolut, det är jag fortfarande, haha. Det är nog en yrkesskada. När man arbetar med egna låtar är det ett ständigt ifrågasättande. Men det får ju inte ta överhanden. Men jag har aldrig tagit min karriär för givet. Ta den gången när jag varit över i England och allting sprack och inget bolag ville jobba med mig när jag kom hem, det var ruggigt tufft faktiskt.
Du har sagt att du från början var en ”romantiskt hippie”.
— Nu i efterhand har jag ju förstått att det var det som präglade mig mest när jag pluggade i USA i slutet av 60-talet. Jag landade veckan efter Woodstock och hamnade mitt i flowerpower-vågen, samtidigt som hela den här svarta medvetenheten och Black Power växte. Det var väldigt turbulent i USA då. Det var föräldragenerationen mot ungdomsgenerationen och många starka känslor.
Varför åkte du till USA från början? Visste du redan då att det var musiken du skulle satsa på?
— Nej, jag var trött på plugget hemma och sökte stipendium. Jag gick nåt som kallades art major, konstinriktning med oljemåleri, design, grafik som huvudämnen. Jag tänkte bli bildkonstnär. Jag ville känna mig fri, obunden och lite vuxen sådär och samtidigt ville jag inte leva på mina föräldrar så jag började spela ute på diverse småställen för att stå på egna ben. Det var en oerhörd kick. Jag spelade med en kille som hette Scott Marshall som var sonen i familjen där jag bodde. Han spelade kontrabas, gitarr, munspel och sjöng. Vi körde mest covers på Neil Young, Simon & Garfunkel, Joni Mitchell, James Taylor och andra. Den tiden och den musiken kom att prägla mig väldigt mycket framöver.
Jag tycker du har lyckats väldigt bra med att maskera det självupplevda i dina texter genom åren. En text du skrivit om trasslig kärlek eller det svåra i förhållanden har aldrig fått mig att direkt tänka att det du skriver är självupplevt. Men visst måste mycket av det du skrivit om vara just det, självupplevt?
— Visst är det så, jag tror nästan alla texter handlar om mig själv, haha. Nej, fast ändå gör det inte det. Jag kan själv bli förvånad ibland och fråga mig själv varför jag skrev just den där texten, som till exempel Du om någon borde veta från senaste albumet Djävulen & Ängeln. Men ibland kan det vara så att många ämnen är för jobbiga att ta tag i när man befinner sig mitt i dom och då kan de komma fram flera år senare i texterna.
Men när du har sagt att dina texter inte nödvändigtvis handlar om dig och din omgivning, är det för att skydda din sfär?
— Ja, när jag sagt det så är det för att jag velat skydda mig själv och Marie då i första hand.
Känns det annars bra om många inte tar allt du skriver som självupplevt?
— Ja, fast det är inget medvetet. Jag gör det inte för att lägga någon dimridå över mitt liv. Men själva skrivprocessen är en sak som jag inte vill analysera för mycket. Det handlar så mycket om att komma i en stämning, att kanalerna och associationerna fungerar. Att hitta en textfras som stämmer med melodilinje och så vidare. Men när jag säger att det handlar om mig då är det väl mer att det handlar om min syn på livet, min moral, min förhållning till tillvaron. Och det är där jag kanske kommunicerar med människor.
Känner du att det är lättare att skriva en text om din och Maries fnurror på tråden idag?
— Nej, men det är aldrig dagboksrealism på det sättet. Jag har goda vänner som jag har spelat upp nya låtar för. Efter att de har lyssnat har de blivit alldeles tysta och sedan frågat mig ”hur kunde du veta att vi hade det så här?”. Och jag har inte alls tänkt på dom. Hon gör allt för att göra mig lycklig däremot t ex, handlar om en god vän som konkret utstrålade vad den låten handlar om. Men naturligtvis kan jag i en text låna vad som hände när jag träffade Marie eller någon annan tjej före henne. Så det är ett slags pussel jag lägger i sångerna. Det kan finnas en idé i en sång där jag kanske har refrängen väldigt tydlig men behöver en matchande vers, en miljö och då kan jag låna ifrån en annan situation från en helt annan tid.
Har det aldrig hänt att Marie någon gång reagerat och sagt ”det där hade du väl inte behövt skrivit”?
— Marie har en fantastisk inställning. Alla positiva kärlekslåtar handlar om oss. Alla låtar där kärleken går fel handlar om andra eller är påhittat. Men naturligtvis är det inte så. Jag menar, ta en låt som Nyckeln till dig som jag tycker mycket om och som handlar om när det är jobbigt i ett förhållande. Det är ju klart att det för Marie och mig liksom som för alla andra är upp och ner i förhållandet. Det vore ju bara fjantigt att låtsas som det jämt var solskensdagar.
Lyssnar Marie mycket på dina låtar?
— Ja, hon är väl mitt första bollplank, det är hon.
Ungarna då?
— Ja, dom också.
Hur gamla är dom nu?
— 10 och 13 år.
Du var 37 år när du fick ditt första barn. Ganska sent ändå. Medvetet?
— Det blev som det blev. Men det var nog bra för mig tror jag. Jag var inte mogen innan Å andra sidan så hade jag kanske mognat snabbare om jag fått barn tidigare. Man kan ju vända på det som man vill.
Dom är medvetna idag om vem du är och din historik? Jag menar, det du gör och gjort är ju inte helt vanligt.
— Jodå, men dom har ju sina idoler och sina artister som dom gillar. Men dom har en härlig inställning tycker jag. Pappa skriver låtar och sjunger, sen är det inget mer med det.
Brukar du ta med dom på turné?
— När de vill. Jag säger alltid att de är välkomna. Så då planerar dom, tar med någon kompis ibland. Ska det flygas, åkas tåg eller buss så brukar de vilja vara med på en sådan vända.
Det måste ju vara lite ball för dom?
— Dom tycker det är jättetufft. Det är viktigt att få ett backstagepass, att kunna få stå bakom scenen och så.
Är det en kick för dig, att ha ungarna där när du spelar?
— Ja, det är klart. Som pappa vill jag ju synas tydligt för mina barn. Så vad jag gör yrkesmässigt är inget jag vill smussla undan. Det är inget jag vill pracka på dom heller utan bara hitta ett naturligt förhållande till.
Har du hittat en bra balans mellan familjen och karriären?
— Ja, det är därför jag gör en platta var tredje år istället för varje år som jag gjorde på 70-talet.
Så där har du full kontroll idag?
— Nej, det är väl ett ständigt kaos ändå egentligen. Men det är ett försök att få balans. Vad jag menar är, en av mina killar hade basketmatch igår morse och efter den vecka jag haft var det inte det roligaste att kliva upp så tidigt. Men det tycker jag är viktigare än min platta. Jag ska vara där, jag ska finnas för mina grabbar, det är skitviktigt och framför allt är det roligaste.
Vad har du för rutiner och hur lever du tidsmässigt då?
— Jag har de senaste åren försökt leva ett balanserat liv med tanke på familjen men när jag går och lägger mig och går upp är lite olika. Jag kan ibland under vissa perioder känna att jag tappar lite kontakt med mina grabbar och då är det väldigt viktigt att anpassa mig till deras rutiner, att gå upp med dom sju på morgonen, käka frukost tillsammans och allt det där. För jag märker hur fort det går. Min äldsta kille fyller 14 år nu och om ett par år är han helt ointresserad av att käka frukost eller åka på semester med mig. Det är ju under en begränsad tid man får ha det här med sina barn. Så därför när jag skriver försöker jag ofta göra det mellan nio och ett på förmiddagen, ungefär, käkar sedan lunch med någon, kanske uträttar lite ärenden för att sedan finnas till hands för grabbarnas läxor och aktiviteter.
Är det viktigt att ha någon slags rutin för att lyckas åstadkomma någonting?
— Ja, för jag upplever det som jag drar igång något sorts maskineri. Jag skriver mellan nio och ett under de perioderna jag skriver men det är ju inte alltid det kommer fram nya låtar mellan den tiden, det ska gudarna veta. Men det sätter i alla fall igång en kreativ process.
Har du bandspelaren liggande bredvid sängen i fall du vaknar mitt i natten med en melodislinga i huvudet?
— Nej, men det kan plötsligt komma textfraser så där farande mitt i natten men då är jag jämt dåligt förberedd. Men när det händer går jag upp, tänder lite lampor, försöker hitta en bra stämning och skriver. Det gör jag.
Vad är det för typ av låtar du helst skriver?
— Jag är ju en riktig ”sucker for sad songs”, vilket i sig kan tyckas märkligt då jag har en ganska positiv inställning och förhållning i min musik. Men en sång som En del av mitt hjärta är kanske en typ av låt som jag alltid, alltid tycker om att skriva och sjunga.
För nostalgin i låten?
— Ja, i den låten finns en kombination av nostalgi och sorg eller melankoli samtidigt som den ändå är positivt laddad. Dessutom är han lite småförbannad också, där finns en frustration. Och just i det stämningsläget i en låt, där trivs jag.
Jag tycker dina låtar som har just den karaktären funkar bäst. De som är någon slags form mellan upptempo och ballad. Många av dina renodlade rockigare låtar tycker jag det vilar en slags förpliktelse över. Rutinlåtar som du gör för att du måste ha sådana också.
— Nja, jag tycker att ett album är ett flöde av stämningslägen och då behövs det ju både lugnare och upptempo-låtar, eller rocklåtar för att skapa en bra dynamik i plattans helhet. En platta med enbart mediumtempo kan bli för jämntjockt tror jag. Sedan är det ju så att musik funkar olika i olika situationer. De rockigare låtarna funkar bättre live medan de lugnare funkar bättre hemma.
Du nämner ofta sådant som stämningen i låtarna, att stämningen i din musik är den som kanske kommunicerar med många. Minns du Hollywood har en fantastisk melodi i sig. Melodin är så pass stark så texten som är lite väl tramsig ändå får passera.
— Ja, det är väl själva atmosfären i den låten, melodin som gör den till vad den är. Och just det här med atmosfären i en låt, det är det som jag tycker är det viktigaste. Man kan inte skilja på texter, melodier och sväng i en låt. Alla dessa komponenter skapar en helhet och det är det som är upplevelsen.
Skriver du de rockigare låtarna med samma låga som de lugnare?
— Ja, det måste jag säga att jag gör. Vad jag alltid söker i en sång är att den ska vara tydlig. Den ska vara som ett grundämne, som jord, vatten eller luft. Den ska vara självklar. En bra låt tycker jag är en låt som när man hör den känns det som den alltid funnits. My way t ex, det är en sådan låt. Nu säger jag inte att jag skriver sådana låtar men det är i alla fall min ambition.
Hur har låtarna till ditt nya album Hela Vägen kommit till, hur har proceduren i låtskrivandet varit?
— Jag har skrivit en hel del låtar i höstas och så har jag skrivit en del nu (mars). Sedan när vi är igång med produktionen ändrar man en del och så brukar jag skriva ett par-tre låtar till under inspelningarna.
Anders Glenmark producerar, även Lasse Andersson från Tillfälligheternas Spel och Jörgen Ingeström som spelar keyboard med dig, hur kommer det sig?
— Jag kände att jag behövde lite motstånd, en annan infallsvinkel som kan trigga mig och skapa en kreativ process. Det är ju en sak att skriva sångerna men att producera och arrangera sångerna går ju att göra på så många olika sätt.
Du menar att du tycker att du kört fast i det gamla?
— Nej, jag ser det bara som ett steg i en alltid lika pågående process. Man kommer alltid till en viss punkt.
Varför Anders Glenmark?
— Jag har alltid haft stor respekt för honom och alltid tyckt att han är begåvad. Men varför samarbetet kom till först nu hade sin början i att vi sjöng på några gemensamma vänners bröllop i somras. Glenmark arrade lite för piano och gitarr. Han tog initiativet och jag bara kände när vi stod däri kyrkan och sjöng att jag måste jobba med den här killen på riktigt. Så jag skickade en bunt låtar till honom för att se om han gillade materialet och han hörde av sig och sa att vi kör.
Hur funkar arbetet er emellan i studion?
— Fullt krig, som det alltid brukar vara när jag spelar in, haha. Nej, skämt åsido, det är två helt olika skolor som möter varandra, helt klart. Jag upplever Anders som mer baserad i brittisk pop och den engelska skolan. Jag är mer åt american singer-songerwriter tradition.
När klev ni in i studion för första gången inför arbetet med den här plattan?
— I början av december tror jag. Då hade jag skrivit 12-13 nya låtar men valt ut 6 stycken som jag skickat till Anders som jag ville spela in. Och det är dessa låtar vi jobbat med fram till nu. Men nu ska vi börja titta på de nya låtarna jag skrivit efter det. I slutändan lär det kanske bli 20 låtar som vi känner på innan vi bestämmer oss för vilka som ska vara med.
Efter det du lämnat låtarna till producenterna, far de fria händer att göra som de vill?
— Ja, det får de. Men jag ska erkänna att det är ohyggligt frustrerande. Men vi har kommit fram till att det är så vi ska samarbeta. Jag levererar sången och grundmaterialet och sedan får de komma med sina idéer, sin skiss på låten. Därefter träffas vi och slänger lite idéer och så jobbar de vidare och allt eftersom kliver jag in mer och mer. Om det behövs.
Det funkar bra?
— Ja, det känns som vi hittat ett bra samarbetssätt. Nu har vi ju bara hunnit en tredjedel in i produktionen, men hittills har det funkat bra.
Har du någon tidspress på dig idag eller kan du spela in skivor när och efter som du själv vill och har lust?
— Tidigare hade jag mer press på mig. Men Down The Pleasure Avenue var den sista platta som ett skivbolag finansierade. Idag bekostar jag mina plattor själv vilket gör att jag inte behöver förklara mig för någon att det tar den tid det tar. Det är väl kanske därför det tagit 12 år att göra 4 nya plattor.
När kommer den nya plattan då?
— Vi har satt upp ett datum den 3 juni, men hinner vi inte finns det en plan för att släppa den efter sommaren.
Hur kommer den att låta stilmässigt? Är det en typisk ”Ledinare” vi har att vänta?
— Det har jag svårt att uttala mig om idag. Men jag är ju den jag är som alla vet vid det här laget. Jag sjunger som jag sjunger och som jag sa tidigare så finns det ju vissa stämningslägen där jag känner att jag kan uttrycka mig och vara trovärdig.
Och bemötandet av den nya platta, är du redo på det som väntar eller har du lagt sådant helt åt sidan?
— Jag är ju van vid att få reaktioner som är väldigt motstridiga. Ibland väldigt positivt, ibland väldigt negativt. Det är inget nytt för mig, jag lever ju i en sådan situation.
Hur pass viktigt är det här med recensioner för dig, innerst inne?
— Visst är det roligare att läsa positiva recensioner. Men jag försöker undvika att läsa om mig själv överhuvudtaget. Egentligen av fler anledningar men mest för att det målas upp en bild av mig som inte stämmer med hur jag upplever mig själv.
Påverkar negativa skriverier dig på något sätt?
— Det är klart, det påverkar väl alla tror jag. Samtidigt är det ett märkligt liv jag lever. Jag åker ut på konserter och möts av 10 000-tals människor som ”älskar” mig vilket är fantastiskt, så starkt ibland att det nästan inte går att ta till sig. Så det är väldigt upp och ner det där och jag känner nog att jag omedvetet utvecklat nåt slags skydd, en sköld att hålla de negativa skriverierna ifrån mig så det inte påverkar mitt skrivande och det jag spelar in, vad jag tycker om och vad jag sjunger.
Men när du får en sån där riktig loska i pressen, någon riktigt negativ grej, tvivlar du aldrig på dig själv då?
— Men jag känner mig stark i det jag gör för jag väjer inte. Jag är den jag är, jag gör det jag gör. Jag är ingen fejkad produkt så. Där tycker jag att jag är väldigt stark och modig. Och det är jag stolt över. Jag känner mig nog ganska trygg med mig själv och den jag är idag.
Känner du att du får någon respekt från dina kolleger inom musikbranschen, yngre som äldre, oavsett vilken musik de spelar och oavsett vad kritikerna skriver?
— Jag har väl egentligen inte så mycket kontakt där, men de människor jag arbetar med, musiker, crew, produktionsfolk m fl, där känner jag att jag får en väldigt stor respekt. Jag känner att de tycker om mig. Både som människa och artist och det är väldigt viktigt för mig. Som när vi går ut på scenen och ska spela, då har jag ett stort behov av att känna att vi går ut tillsammans, det är viktigt för mig.
Får du scenfrossa någon gång?
— Jo, det kan jag uppleva, speciellt när det är premiär. Men oftast nu för tiden förstår jag inte förrän efter själva spelningen hur nervös jag egentligen var innan. Som förra sommaren vid premiären i Skellefteå då jag kände mig väldigt trygg i den konserten vi skulle göra, med bandet och de låtar vi skulle framföra. Men det blev lite kris innan vi skulle gå in, en blixt hade slagit ner i något aggregat och plötsligt funkade ingenting. Konserten blev fördröjd men jag kände att allt var lugnt ändå. Men så väl mitt under konserten när den väl var igång och allt flöt på bra slog det mig plötsligt att ”Tomas, det funkar” och det var så förlösande. Då förstod jag också hur nervös jag egentligen varit under några veckor. Nervös för alla förväntningar jag har på mig själv och alla som kommer och lyssnar på mig.
Då känns det kanske bra att ha de gamla säkra slagdängorna i bagaget?
— Ja, det där är ju också intressant. Hur ska man förhålla sig till sin ryggsäck? När man varit aktiv under många år så är man ju samtidigt en artist med en lång historia plötsligt. Jag säger plötsligt för det här har jag inte funderat på förrän nu de senaste åren. Att jag har en historia och att det finns en förväntan. När jag släppte Restless Mind fanns det ingen förväntan egentligen, ingen historia. Ingen ryggsäck. Men i mitt fall idag finns en ganska diger låtkatalog och en förväntan att jag kanske ska vara på ett visst sätt, att jag kanske alltid måste spela vissa sånger.
Du accepterar detta fullt ut idag?
— Ja, det gör jag. Och jag ser idag ingen anledning att inte spela vissa låtar för mitt egna höga nöjes skull. För samtidigt känner jag en stor tacksamhet över att det finns en publik som ger mig möjligheten att få stå på scen. Jag kan idag säga att den riktigt stora belöningen för mig, är när jag står på scen och tittar ut över 1000-tals glittrande ögon och känner att vi alla tillsammans tagit oss någonstans den här kvällen där livet kanske är lite lyckligare, lite lättare, att åtminstone den här sommarkvällen var det lite roligare än en vanlig kväll. Det låter kanske som en klyscha men jag menar allvar, att få vara en del av det är verkligen stort för mig. Jag tjänar mycket pengar, det går bra för mig, det kan sägas. Men det största och det som ger mig mest idag det är att få vara en del av att ”fan, vi är tillsammans, vi har tagit oss någonstans, i kväll var en lycklig kväll”. Därför också när jag sätter ihop en konsert så måste jag ta hänsyn till publiken och tänka på hur vi ska få det att fungera allra bäst.
Nu när du ger dig ut på turné i sommar så kommer du ha en hel del nya låtar som du vill ha med. Men om inte skivan kommer ut innan sommaren och publiken inte fatt ta del av det nya?
— Då blir det en ännu större utmaning. Jag kommer ju att spela en del nya låtar under alla omständigheter, visst är det så för de ligger mig naturligtvis närmast om hjärtat. Samtidigt är det ju så att om hela konsertupplevelsen enbart uppfyller det förväntade är det inte heller en upplevelse hela vägen. Det måste finnas överraskningsmoment och det ska ta emot lite. Här måste man hitta en bra balans.
Vad är det då du går efter när du plockar ut de här låtarna? Eller tänker du att det här får dom ta vare sig dom vill eller inte, för du tycker just de låtarna är så jävla bra.
— Visst är det så också. Men jag tittar även på hur sångerna fungerar med banduppsättningen och arrangemang live och annat. Låtarna ska ju fungera i hela sammanhanget.
Är det lättare att ta med en nykomponerad rockrökare för stämningens skull?
— Ja, men det beror visserligen på om vi pratar om en utomhuskonsert på sommaren t ex. Då kan man komma långt med ett bra beat. Det är kanske lite svårare att presentera en helt ny lugn låt i ett sådant sammanhang. Kan ju vara tvärtom om man spelar i en liten konsertlokal.
Hur många låtar blir det totalt ni bygger konserten på i sommar?
— Vi kanske kommer att spela i nära två timmar så det blir väl som förra året, runt 20-22 låtar kanske. Jag tycker om att ha en satt låtlista och sedan vill jag alltid ha 2-3 låtar jag kan byta med. Jag har ju en del låtar bakom mig men två timmar känner jag håller bra för min publik.
Din publik ja, i den finns det inga egentliga åldersbegränsningar. Det går inte att säga att Ledin har den specifika publiken. Det handlar om gammal som ung, olika generationer. Din musik når väldigt brett.
— Jag skriver ju för mitt höga nöjes skull, det gör jag. Att det sedan når en så pass bred publik, ja, det är även fascinerande för mig. Det som förvånade mig mest på förra sommarturnén förutom att det kom så många, var att det var en så pass stor del tonåringar på konserterna. Det var oväntat och fruktansvärt kul. Jag minns också premiären av det första Rocktåget 1991. Jag hade inte turnerat sedan 1984 och då på den tiden var publiken en blandning av sent tonår och upp till min dåvarande ålder på drygt 30. Så vid premiären av Rocktåget förstod vi ingenting. Det fanns tre generationer i publiken. Vi blev alla helt paffa när vi såg sammansättningen av publiken. Men det är väl samma sak som när jag går och ser Rolling Stones eller Tina Turner, då tänker ju inte jag på ålder i första hand. När Jagger sjunger Satisfaction så tycker jag fortfarande att det är en ung och kåt låtupplevelse. Det här med ålder upphör på nåt sätt i en konsertsituation. Samtidigt finns det ju grupper som Kent som är väldigt mycket medvetet sin egen generation. Då är det klart att jag kan känna att det inte riktigt är riktat till mig. Men jag kan förstå att det engagerar och Kent är mycket bra. Samma sak med Strokes. När jag hör deras låtar förstår jag att det engagerar. Men jag har lite svårt att bli lika engagerad eftersom jag hör originalen de tagit upp på nåt sätt. Eller Ryan Adams som jag tycker gör bra musik men där jag också hör originalen som jag växte upp med. Men jag gillar honom för att han representerar en riktig låtskrivartradition. Sedan har jag ju mina husgudar som Joni Mitchell, Neil Young, Miles Davies, Springsteen, U2, Eagles plus några till. Jag gillar mycket Coltrane och den ganska coola 50-talsperioden också.
Lyssnar du mycket på musik?
— Ja, jag köper en hel del skivor.
Vad säger du om The Hives?
— Dom är ju The Who för mig, jag älskade The Who.
Artister som sjunger på svenska då, som Tomas Andersson Wij?
— Han tycker jag mycket om. Hans senaste album är strålande.
Kan du hitta inspiration i andras musik till din egen musik?
— Nej, så var det mer förr, att man hörde någon låt som fastnade i bakhuvudet och sedan dök upp på vägen någonstans. Idag gör jag det jag tycker om och känner mig stark i det. Men Eagles och U2 har ju stora influenser på mig, det sitter i ryggmärgen på nåt sätt.
Du är 50 år nu. Gillar du att bli påmind om det?
— Varför skulle jag inte gilla det? Det är ju ingen sjukdom på nåt sätt. Jag har inga problem med det, det är helt lugnt. Men samtidigt befinner jag mig någonstans i livet där jag börjar bli medveten om att tiden är utmätt. Men livet blir bättre och bättre för jag känner att jag lever intensivare och att jag är mer närvarande. Jag vet vad jag vill. När jag var yngre tog jag för mycket hänsyn till vad andra tyckte och jag ville vara till lags på ett annat sätt, både privat och yrkesmässigt. Idag känner jag att jag står mer solitär, mer för mig själv. Och jag mår bra av det. Jag kan också säga att när vi åkte ut och gjorde förra turnén var det ingen självklarhet för mig att det skulle bli en stor framgång. När vi planerade turnén var det mitt i vintern. Det fanns ingen samlingsplatta som sålde som smör i solsken och det fanns inget som pekade på att det skulle gå varken bra eller dåligt. Men jag ville ut och spela och det var det enda beslutet vi grundade turnén på. Det fick gå som det ville. Det var ganska skönt att åka ut på de premisserna och inte under premisserna att det måste bli en succé eller för att promota en skiva. Att det nästan gäller liv eller död. Det är en stor frihet.
Det är väl också en ganska unik situation för en artist idag?
— Ja, och kanske det är belöningen för att man har hållit på så pass länge. Missförstå mig rätt, jag brinner fortfarande lika mycket för att ge publiken en upplevelse, jag brinner för det jag gör. Men jag har en annan förhållning idag känns det som. Ta Eurovisionsschlagern 1979, när jag inte vann då var det väldigt jobbigt för jag trodde att jag skulle vinna. Hade samma situation uppstått idag så hade det mer blivit ett ”jaha, så var det med det”. Det skulle inte påverka mig på samma sätt som det gjorde då.
Skulle du kunna tänka dig att vara med i Melodifestivalen igen?
— Nej, det känns ganska ointressant idag. Det är mer ett forum för nya artister och talanger anser jag. Det är dessa artister som ska få chansen att komma fram. Jag har inget där att göra.
Men är du fortfarande tävlingsinriktad? Har läst någonstans att du är den typ av människa.
— Svarar jag nej nu så är det nog många kompisar som skulle skratta åt mig. Men jag är absolut målmedveten och det sitter väl i generna. Det ser jag på mina egna grabbar när de spelar innebandy eller basket, där kan jag känna igen nåt som kanske inte riktigt går att ta på men som finns där.
Jag tänkte också på det som stått i tidningarna om dig och Magnus Uggla, att ni är bittra ovänner och så gott som tävlar med varandra om vem som säljer mest.
— Det är fullständigt taget ur luften. Inte sant någonstans. Mellan mig och Magnus finns ingen konflikt eller tävlan, tvärtom. Men det är klart, vi borde kanske tävla, haha. I den artikeln stod det dessutom att jag skulle ut tillsammans med The Plan och vi har inte ens diskuterat att åka ut med någon annan artist, som ett slags nytt Rocktåg.
Var Rocktåget annars en dröm som gick i uppfyllelse?
— Ja, det kan man väl säga på ett sätt. Framgångarna med Ett Samlingsalbum och Tillfälligheternas Spel var upphovet till att jag började turnera igen. Jag var så oerhört lycklig över att det fanns folk som ville lyssna på mig så jag ville göra nåt väldigt generöst tillbaka. Det var hela idén, att för en biljett ska man få en helkväll med många artister. Sedan kom någon med idén om vi skulle åka tåg runt i Sverige till alla spelplatser. Ett myller med folk som kliver av och på tåget. Det blev Rocktåget. De somrarna och de tre Rocktåg jag gjorde var fantastiska.
Finns det några andra drömmar du vill försöka uppfylla?
— Jag skulle vilja göra en coverplatta någon gång faktiskt. Ta andras låtar och se om jag kan göra något eget utav det. Det skulle vara en intressant utmaning. Jag har känt lite på det tidigare, gjort andras låtar vid några tillfällen. Sedan skulle jag även vilja spela en helt annan typ av konserter. Inomhus med ett litet mindre anslag. Kanske bara jag och en akustisk gitarr. Sedan har jag, dirigenten Örjan Fahlström och Sandvikens Symfoniorkester gjort en grej som föll väldigt väl ut. Örjan arrangerade tolv av mina sånger för full symfoniorkester, repeterade in med orkestern och tillsammans framförde vi sedan de sångerna på scen med hundra man och trettio i kören. Det var maffigt. Det fanns 8-9 låtar som fungerade väldigt bra i den här symfoniska dräkten och det vore intressant att ta dessa låtar, komplettera med några till och framföra det på något sätt.
En symfonisk Ledin?
— Det låter så pretentiöst, så pompöst men det skulle vara fantastiskt skojigt om det gick att realisera i större omfattning. Efter den spelningen var det flera andra symfoniorkestrar och arrangörer som hörde av sig och ville att vi skulle göra det igen. Men det här var året innan Djävulen & Ängeln och jag kände då att jag ville skriva nytt material och spela in en ny skiva istället. Samtidigt idag känner jag att det kräver väldigt mycket arbete och fokus under en lång tid så hela grejen ligger vilande för stunden.
Vad hade du annars jobbat med idag om det inte hade blivit musiken?
— Ja, då hade jag nog satsat på att bli någon slags bildkonstnär eller arkitekt eller nåt liknande.